Ur Crazy Pictures «Den blomstertid nu kommer» (SF Studios)

Jantelagen styr filmgalan

Kreativt juryarbete eller en vilja att «röra om i filmgrytan»?

Klass och kvalitet måste ha företräde även när svenska filmtroféer ska delas ut.



Säga vad man vill om guldbaggens nomineringsgrupp för bästa dokumentärfilm, men den gör vad den kan för att undvika det mest uppenbara. Förra året snuvades både I called him Morgan och Citizen Schein på nominering, i år Bergman – ett år, ett liv. Filmen som hyllats av kritiker och bransch vid årets Cannes-festival och nyligen vunnit «European Film Award» för bästa dokumentär fanns alltså inte med bland de tre utvalda i dokumentärkategorin när nomineringarna föll häromveckan.

bergman1.jpg

Kreativt juryarbete eller en vilja att «röra om i filmgrytan»? Sannolikt det sistnämnda. Historien upprepar sig och mönstret blir tydligt: ledamöter som sätter en ära i att undvika det redan premierade och etablerade, ta ner på jorden, regissör eller känd personlighet (som Schein eller Bergman), till förmån för ett innehåll mer i tiden. Så riskerar hela idén med filmgalan, som är att premiera de främsta insatserna under det gångna bioåret, att undermineras. Självklart ska inte utländska rosor eller blott en färgstark aura räcka för erkännande, men tidigare beröm och en god grundplåt ska heller inte diskvalificera per automatik. Jane Magnussons ambitiösa och smarta lapptäckesporträtt av Ingmar Bergman är tillräckligt eget och sammansatt för att få skina vidare.

Frågan är, precis som föregående år, om förevarande filmjante förminskar svensk film eller får den att framstå som större? Jurymönstret återkommer över flera led: att uppmärksamma förbisedda eller särskilt flitiga. Att minröjardokumentären The deminer fått en nominering i kategorin för bästa film säger något om konkurrensen i årets guldbaggegala – inte lika hög som förra året. Att även en film som Den blomstertid nu kommer tar plats bland dessa är ett direkt hån mot minst ett tiotal filmer som inte nominerats. Är det rimligt att en film som är nominerad i de fyra näst tyngsta kategorierna – regi, manus, kvinnlig och manlig huvudroll – ska kunna stå utan nominering för bästa film (som Amatörer i år), en kategori som dessutom har fem i stället för fyra nomineringar? Det är som om klass och kvalitet fått stryka på foten till förmån för fascinationen över ett hårt arbetande diy-kollektiv, som inte bara rott i hamn rätt hisnande specialeffekter (korrekt nominerade) utan också dragit över 100 000 besökare till biograferna.

I en liten filmbransch där kotteriet är svårt att undvika föreligger risken att ledamöter framhäver betydelsen av det egna skrået, enskilda prestationer eller effekter, på bekostnad av ett helhetstänk. Sammansättningen behöver ses över, särskilt om olika guldbaggejuryer framöver också ska besluta om kvalitetsstöd till produktion (vilket Filminstitutet förslagit). Medan ett fåtal kritiker figurerar enbart i sidokategorierna (för bästa utländska film och dokumentärfilm) är det uteslutande branschledamöter i huvudjuryn, filmaktiva personer som i princip har att bedöma sina aktiva kolleger. Utan att önska 60-talets ordning åter, med en handfull manliga kritiker med homogen syn, vore det rimligt att återvinna filmprisets trovärdighet med hjälp av kritikers försorg: svenska, skandinaviska eller från mer avlägsen plats. Inte för att kritiker är en garant för god smak, men för att de inte behöver ta kollegiala «hänsyn» och förhoppningsvis verkar friare efter eget huvud.

Av Jon Asp 16 jan. 2019