Lisa Langseth ser Jane Campions storhet gå igen

Lika fri som egen, från «Pianot» till «Top of the lake 2 – China girl».

Lisa Langseth minns när hennes ungdomsidentitet krossades och efterlyser nya modiga verk från Jane Campion.



Det är egentligen fullständigt obegripligt varför jag ens gick och såg filmen Pianot 1993, bara filmaffischen irriterade mig med sina långa vackra kjolar. Jag som rullade mina cigaretter själv, hyllade Blue velvet som ett mästerverk och läste Berättelsen om O på lunchrasten var på tok för avantgarde för pianon vid havskanter i perfekta solnedgångar. Men när filmen började hände något underbart: jag glömde mig själv, lämnade alla mina åsikter och insikter bakom mig och blev i stället Holly Hunter, jag blev skogen, jag blev träden med sina enorma rötter, jag blev gyttjan och havet. Jag kände den mäktiga lukten av rutten natur bredvid det som precis börjat blomma, hur kläderna klibbade mot kroppen, hur bristen på klar himmel gav mig huvudvärk och hur tungt det var att röra sig med alla underkjolar genom terrängen. Filmen blev jag och jag blev filmen. Med Pianot krossade Campion hela min ungdomsidentitet. I stället för att bekräfta min värld så utplånade hon den och fick mig att längta efter det töntigaste man kunde tänka sig under 90-talets radikala (eller kanske bara cyniska) ungdomskultur: romantisk kärlek. Som en knarkare ljög jag sedan om saker jag köpt för pengarna som i stället gått till biobiljetter till samma film. Jag spelade in filmmusiken av Michael Nyman från LP till kassett, skrev Dead Kennedys och The Cure på etiketten för att inte bli avslöjad som romantiker när jag tog med mig musiken överallt i min neongula freestyle. I tunnelbanan på väg till skolan, på nattbussen hem från festen. Så fort jag fick möjlighet slöt jag ögonen och drömde mig bort till en svettig Harvey Keitel i smutsiga långkalsonger i en omöjlig urskog. Havets oändlighet. De känsliga fingertopparna längs Holly Hunters lår. Att offra allt för den vidunderliga kärleken. Att få glömma sig själv, att få upplösas i atomer som under en lyckad Ayahuasca-tripp har sedan dess varit min definition av en riktigt lyckad kulturupplevelse.

ThePiano2.jpg

I otålig väntan på Campions nästa film gick jag bakåt i hennes produktion och såg En ängel vid mitt bord (1991) om författaren Janet Frames fasansfulla men fascinerande liv. Jag lyckades få tag på mästerverket Sweetie (1989) på VHS om två systrar i en hjärtskärande tillvaro, lika ful som snygg, lika underbar som cool. Min förväntan stegrades, Jane Campions nästa film skulle antagligen förändra mitt liv för alltid. Men när så Ett porträtt av en dam kom 1996 så förstod jag inget alls av filmen, den var stel och överspänd och Nicole Kidman alldeles för perfekt. I lojalitet med Jane valde jag att helt enkelt förtränga den, intalade mig själv att en gång är ingen gång, Jane hade säkert haft det tufft på sista tiden och alla kan vi begå ett misstag. När så till slut Holy smoke släpptes hade året blivit 1999. Holy smoke handlar om den utlevande Ruth (Kate Winslet) som åker till Indien för att utforska okonventionella levnadssätt och hennes oroliga familj skickar avprogrammeraren PJ Waters (Harvey Keitel igen) efter henne för att få henne på bättre tankar. Jag som själv nu ägnat mig åt liknande resor i samma land som Ruth tog filmen på djupaste allvar vilket gjorde den till en personlig förolämpning, ja, den gjorde mig fullständigt rasande med sina småborgerliga fördomar kring andligt sökande. Jag var kränkt och förödmjukad men framför allt kände jag mig lurad av Jane, som om hon lovat mig något som hon bevisligen inte kunnat hålla. Samma år lämnar jag henne därför bakom mig utan att se mig om, stolt och med rak rygg, som när man lämnar en tidigare älskad som plötsligt visar sig inte förtjäna ens kärlek.

Eftersom jag är långsint har jag fjorton år senare ännu inte kommit över sveket. Som hämnd scrollar jag mig därför nonchalant igenom första säsongen av Campions hyllade tv-serie Top of the lake (2013) om den traumatiserade men starka poliskommissarien Robin Griffin (Elisabeth Moss) som avslöjar ett vidrigt pedofilnätverk i en vidrig småstad. Med pekfingret på spolknappen avfärdar jag berättelsen som häpnadsväckande konventionell och konstaterar torrt att sidospåret med det märkliga kvinno-hippiekollektivet där Holly Hunter åter briljerar är långt mer intressant än huvudintrigen. Det är alltså inte med särskilt stora förväntningar som jag ytterligare fyra år senare närmast pliktskyldigt lutar mig tillbaka i soffan för att se den andra säsongen på Netflix: Top of the lake 2 – China girl (2017). Jag har nu fött två barn och fått tre stora extrabarn, jag har sett både det ena och det andra, mycket vatten har runnit under många broar. Jag är med andra ord en vuxen kvinna som inte låter mig omstörtas i första taget. Men det är nu som Jane, helt utan förvarning, gör det igen. På exakt samma sätt som 24 år tidigare lyfter hon mig ur soffan och plötsligt står jag åter inne i Campions värld, denna gång med vinden i håret i det blåsiga Sydney. Den evigt tutande trafiken ringer i öronen, jag känner saltlukten från havet och kisar inför den obönhörliga solen. Jag värderar inget, det handlar nu inte om bra eller dåligt, rätt eller fel, nej, återigen är jag berättelsen och berättelsen är jag. Men om Jane Campion 1993 utplånar min självbild med hjälp av romantik så har hon den här gången riggat upp en obönhörlig berg- och dalbana in i moderskapets alla olika rum.

top-of-the-lake-china-girl.jpg

Top of the lake 2, China girl, har Robin Griffin återvänt till Sydney för att där arbeta som polis, men snart förstår vi att den verkliga orsaken snarare är en längtan efter att få träffa sin bortadopterade dotter som kom till genom den våldtäkt vars sår aldrig vill läka. Griffin är nu ensam och olycklig, hon dricker för mycket och drömmer om självlysande foster som svävar genom rummet på nätterna som magiska eldflugor. Samtidigt får vi lära känna Griffins nu sjuttonåriga självdestruktiva dotter Mary spelad av Alice Englert (Campions egen dotter i det verkliga livet) samt hennes välbärgade adoptivföräldrar, den självupptagna akademikermamman (underbart gestaltad av Nicole Kidman) och den snälla adoptivpappan (Ewen Leslie) som kommissarie Griffin snart inleder en relation med. Marys pojkvän, som är minst dubbelt så gammal och fullständigt vidrig på alla sätt, går under det ironiska smeknamnet «Puss» (David Dencik). Puss är en slags psykopat-socialist som säger sig värna om samhällets svaga, hans välformulerade livsfilosofi går ut på att det är först när vi befinner oss på samma botten som de förtappade som vi kan känna verklig empati med dem. Att gå nedåt i samhällsstegen är därför den enda verkligt solidariska handlingen, att tvärtom försöka lyfta upp människor ur misären ser Puss snarare som social kolonialism. Med denna förvridna vänstermoral driver han därför Mary bort från sin fina borgerliga bakgrund. Det är först när hon står som prostituerad i en vägkorsning klockan två på natten, beredd att suga av första bästa torsk som passerar, som hon har en chans att bli en god människa och en sann socialist. Mitt hat mot den ständigt flinande Puss, med sitt skitiga hår och sin förmåga att manipulera den självdestruktiva Mary bort från sina föräldrar, bort från sig själv, finner inga gränser. 

David-Dencik-Copy.jpg

Parallellt med detta driver Griffin en utredning kring mordet på en asiatisk kvinna vars kropp hittats i en resväska i havet. Snart visar sig dessa två världar vara sammanflätade och vi inser att Puss bor på den bordell där den döda kvinnan arbetade – kanske är han till och med historiens kallblodiga mördare? Bordellverksamheten är dock mest en täckmantel för en annan verksamhet som man tjänar långt mycket mer pengar på: försäljningen av illegala surrogatmödraskap. 

Formen för serien är en thriller men framför allt är Top of the lake 2 en berättelse om kvinnokroppen och om moderskap. Det handlar om längtan efter att få bära ett barn och om vems barn som egentligen är vems. Det handlar om kvinnokroppen som slagfält och offer, men också om kvinnokroppen som maktmedel: det är trots allt bara genom den som vi faktiskt kan reproducera oss. På många sätt finns här liknande teman som hos den så omtalade The handmaid's tale, skillnaden är att Campion vågar ta sig an den västerländska samtiden här och nu. Scenerna med de förtvivlade välbärgade föräldrarna som i sin längtan efter barn valt att, efter upprepade misslyckade försök att bli gravida, köpa sig illegala surrogatmödraskap vilket i sin tur har lett till en brutal människohandel, punkterar för alltid illusionen om att barnlängtan skulle vara något ljuvt och ädelt men framför allt säger de något om oss alla i den tid vi lever i. Såväl tematiskt som visuellt har Campion aldrig varit modigare. Hon är fri, både i teknik och tanke, det är något med fotot och berättelsens andning som är utan gräns.

Hon vrider på våra idéer om klass och rättvisa genom att krocka politiska ideal med våra privata förvirrade känsloliv. Campion går till och med så långt att hon tycks hylla det «naturliga» framför det «onaturliga», vilket leder henne rakt in i en provokation mot hela den moderna feminismen: tänk om vi nått konstruktionstänkandets gräns? Tänk om vi borde underkasta oss biologin i stället för att hela tiden ifrågasätta den? Berättelsen hyllar den naturliga kvinnokroppen med samma styrka som den ifrågasätter maktstrukturerna runt den. Könsroller, sexism och förtryck bör självklart elimineras, men låt den biologiska kroppen vara i fred, tycks vara historiens undertext. (Detta är alltså inte en åsikt jag har utan en komplicerad frågeställning som finns i berättelsen.)

Efter varje avsnitt är jag genomblåst, fullkomligt utmattad. På nätterna drömmer jag om hur jag njutningsfullt krossar Puss huvud mot asfalten med ett järnrör och på dagarna funderar jag över vad som händer med vår syn på reproduktion i en tid där vi har större respekt för kapitalet än för biologin. Efter varje avsnitt tvivlar jag på om jag orkar se ett till, det är liksom bara för mycket. Men nästa kväll, efter att barnen somnat, så sitter jag där igen, redo att bli hämtad och bortförd in i en värld där hjärtat slits ur kroppen på mig, igen och igen, samtidigt som hjärnan pulserar av samtidsanalyser.

Nicole-Kidman-Top-Of-The-Lake-BBC-thriller-829974.jpg 

Likt en modern Dostojevskij tar Jane Campion i sista episoden med oss på en av de mest komplicerade frågorna om godhet. För i slutändan finns det bara en person i den här berättelsen som faktiskt genomför en konkret aktion för att rädda fler människor än han skadar, och det visar sig vara Puss. Ja, trots alla hemskheter han utsatt Mary för, det jävla svinet, så gör hans resonemang honom till berättelsens enda i praktiken sanna utilitarist. Men inte ens detta gör Campion någon lättköpt poäng av, i stället är det bara något som händer, hon låter alltså även slutet vara så komplicerat och motsägelsefullt som livet faktiskt är. Och det är egentligen först nu som jag inser det verkligt storartade med Campions senaste verk: hon vågar röra sig bland komplicerade politiska och etiska frågor utan att ha en agenda för det hela. Hon är inte ute efter att köra ner någon färdigpaketerad åsikt i halsen på mig, hon är inte ens ute efter att förklara hur jag ska tänka. I stället tycks hon på allvar vilja samtala om livet och om hur oändligt komplicerat det är att vara människa. Och för att det samtalet ska kunna lyfta från vardagsgnäll till relevanta existentiella frågeställningar så gör hon det enda rätta: hon låter alla tankar och känslor flyga precis som de vill, fullständigt fritt. 

Så stort grattis till 65-årsdagen allra käraste Jane Campion! Allt är förlåtet. Bara du lovar att inte gå i pension nu för vi behöver dig mer än någonsin. Jag har hört att du skriver på en ny film och jag väntar otåligt på att än en gång få mina åsikter och insikter utplånade i stället för bekräftade, jag hoppas att du nästa gång kommer krossa hela min världsbild. Så fortsätt bara framåt älskade Jane. Fortsätt.

Av Lisa Langseth 16 jan. 2019