Ur Lee Chang-dongs «Bränd» (Folkets Bio)

Märkvärdigt gåtfullt i koreanska «Bränd»

Nästan tio år efter «Poesi» återvänder sydkoreanen Lee Chang-dong med det ovanliga triangeldramat «Bränd», löst baserad på en novell av Murakami och hyllad i Cannes förra året.



I vilket skrivande ska du vara kreativ? frågar försvarsadvokaten sarkastiskt. Bondsonen Jong-su har studerat kreativt skrivande på universitetet och drömmer om att bli författare. Hans alltför stolta fader, galen som en romangestalt enligt advokaten, har just dömts till våld mot tjänsteman. Att be om ursäkt kommer inte på fråga, orkar han ens överklaga? Vad Jong-su tänker om det får vi aldrig veta, kanske tycker han inte så mycket.

Att han drömmer om att bli författare är förresten mycket sagt. Han är visserligen känslig för sin omgivning och begrundar människor rätt noga, men över filmens speltid på 140 minuter ser vi honom aldrig skriva (om man inte räknar en stilla petition till faderns försvar, önskad av advokaten just). På ytan tycks han rätt blank, kanske inte tom men oförmögen, symbol för en generation som förlorat hoppet, och som utan att riktigt veta varför förebrår sig själv.

burning-2.jpg

Det är bilden Lee Chang-dong målar upp i Bränd som under titeln Burning var den mest kritikerhyllade i Cannes senast. Den sydkoreanske regissören gör det mot en rätt välbekant fond – några pom pom-tjejer på gatan, några Trump-absurditeter på tv; gräll kommers ställt mot politisk alienation – men inte desto mindre med stor övertygelse. Det var nio år sedan senast det begav sig, i Poesi, om sorg och skuld och mänsklig utveckling. Här i Bränd är regissören inte mindre relevant, men inte heller lika dramaturgiskt driven, avgjort mer dyster. Bränd rör sig mellan olika versioner av verkligheten, mellan drama och thriller, i Sydkorea nära gränsen norrut – propagandasändningar hörs nära huvudpersonens lantliga hem.

Löst baserad på en novell av Haruki Murakami utvecklar sig filmen snart till ett triangeldrama, som suggestivt puttrar på i olika märkliga konstellationer och situationer. Först har Jong-su stött in i en barndomsvän, Hae-mi. Han känner inte igen henne, kanske på grund av hennes ansiktslyft (som hon är klart nöjd med) eller för att han förträngt valda delar av det förflutna. Dessbättre minns hon honom och de inleder ett förhållande. När hon åker på semester till Afrika får han i uppdrag att se efter hennes katt. När hon återvänder har hon en rik man vid sin sida, Ben, några år äldre än Hae-mi och Jong-su, en korean med amerikanska inslag och som med råge kan kosta på sig att leva Gatsby-liv: enorm våning, porsche och dyra vanor. Jong-su menar att det finns alltför många i Korea, «mystiska människor som är unga och rika men man vad vet inte vad de gör». En särskilt extravagant hobby tillstår dock Ben glatt: att med rätt frekvens bränna ner växthus i trakten.

burning-3.jpg

Så börjar de tre (ändå) umgås, samtala utan att motiven för umgänget helt klarnar, utöver olika direkta behov, bristen på sammanhang och en viss nyfikenhet för det avvikande. Det ekonomiska och känslomässiga maktförhållandet mellan dem påminner en smula om motsvarande mellan centraltrion i Isabella Eklöfs Holiday – en kapitalist, ett objekt och en idealist – men här är konturerna inte lika klara och artigheterna varar betydligt längre. Alienation à la Antonioni, mellan dröm och verklighet, mellan uppväxt och nu: vad har egentligen hänt, vem minns egentligen sin barndom och vem är det som fabulerar?

Det är inte för inte som Jong-su, liksom Murakami själv, har William Faulkner som sin favoritförfattare. Efter att eldsvådan löpt som en röd tråd genom hela filmen bränner det till rejält i sista akten, när det sociala raseriet plötsligt får utlopp, en undertryckt vrede. Oavsett bevekelsegrunder stärker Lee Chang-dong sin ställning bland filmvärldens besjälade poeter.

Av Jon Asp 16 jan. 2019