Pernilla August som titelpersonen i «Britt-Marie var här» (SF Studios)

Britt-Marie och havererad svensk filmpolitik

«Det räcker inte med rätt personer framför och bakom kameran, det måste också finnas ett material och några goda idéer om film. Låt Tuva Novotny och andra regissörer med visioner göra filmer de är lämpade för», skriver Jon Asp som menar att slappa storfilmer och den snedfördelade filmpolitiken kommer underminera skattebetalarnas vilja att bidra till kulturen, och därmed också spä på kulturföraktet.



Rimligtvis är ingen konst eller kultur så orättvis som filmen. Eftersom den är så dyr att framställa – varje svensk långfilm kostar ca 20 miljoner i genomsnitt – kan staten, genom Filminstitutets produktionsstöd, endast ge pengar till en bråkdel av ansökningarna. De fåtal utvalda har, vilket Helene Granqvist skriver om i POV (24/1), också en förmåga att bli de återkommande utvalda, med följd att ett fåtal produktionsbolag, ofta del av stora utländska koncerner, ror hem de stora slantarna. År efter år. 

Samtidigt som kritiken mot filmpolitiken borde höras mycket högre är det ingen lätt match att vare sig konstituera eller administrera stödmedlen. Ännu mindre så i en tid när svångremmen för kulturen dras åt och bibehållna budgetar ses med blida ögon. Kanske är det ett vägande skäl till att svansföringen inom svensk film sjunker, med en vilja att – jämte jämställdhetsarbetet – minimera risker och säkerställa framgång, vilket gör att underskattningen av publiken ständigt når nya bottennivåer. För historien upprepar sig: det går inte att spekulera i succé. Inte heller verklighetens biofolk låter sig duperas av färdiga filmmallar, även om inflytandet från tv och annan dumhetskultur är stort.

Senast att erfara det var upphovspersonerna till Lyckligare kan ingen vara, en romantisk komedi vars hela idé lutar sig mot en persons medverkan, David Hellenius, ansvarig för att locka TV4-publiken till biosalongerna. Hur reagerade Filminstitutet när ansökan inkom från Jarowskij Film i nära samarbete med SF Studios? Sju miljoner i marknadsstöd.

hellenius.jpeg

Men att filmen, trots eftertraktad julhelgspremiär med över 300 dukar och stora marknadskampanjer (och trots desperata pressutskick och medier som villigt tagit rygg på flaggad framgång), setts av ca 270 000 (t o m 20/1; den film som procentuellt tappar mest) är inte bara en missräkning utan också, efter kritikernas hårda dom, ett underkännande från folket. Med julhelgspremiär är en svensk storfilm i praktiken garanterad ett par hundra tusen besökare (och därmed också publikrelaterat stöd, PRS, utbetalat som bonus i efterhand). Men frågan är hur många i publiken som faktiskt gillar detta hafsverk? Solsidan med över en miljon besökare och En man som heter Ove med nästan två var, utan att sätta något på spel, väsentligt bättre filmer.

När nästa svenska kommersiella prospekt står för dörren är det återigen efter en roman av Fredrik Backman. Britt-Marie var här ska gälla som den kvinnliga motsvarigheten till «Ove» i den svenska genren pensionerade pedanter som oväntat hittar ny funktion i tillvaron. Hur resonerade Filminstitutet när SF Studios inkom med ansökan? Fem miljoner i marknadsstöd, och lika många i det kvalitetsbaserade produktionsstödet.

Att skriva böcker är inget brott, att skriva bestsellers är på sin höjd intellektuellt ohederligt, men att göra statligt subventionerad film på storsäljare borde faktiskt kunna vara straffbart. «Britt-Marie» saknar helt rörelse och riktning och det är svårt att ens tala om målgrupp. Sett till ton och tilltal framstår det snarast som en ungdomsfilm med klassisk landsbygdsproblematik. Fast med grava anknytningsproblem, utan några miljöer eller karaktärer att ryckas med av. Premissen är att titelpersonen, efter att förlorat sin självaktning som hemmafru, hittar nytt hopp som ungdomstränare på vischan – utan att veta ett uns om fotboll. Hur många gånger kan man göra samma poäng? Sedan nödlösning efter nödläsning för att hjälpligt hålla liv i berättelsen: en pizzabakande alltiallo med glatt humör, ett par återblickar till barndomens trauman, lite nostalgisk Liverpool-dramaturgi, en indragen tränarlicens i elfte timmen, allt infogat i ett instrumentellt alla-ska-med-berättande. Medan etablerade skådespelare kämpar förgäves – Pernilla August som Britt-Marie gör vad hon kan med hopplösa förutsättningar, ofta begränsad till sin inre monolog – tycks de unga mer än plågsamt programmerade.

Där «Ove» hade en betydande klangbotten blir «Britt-Marie» alldeles tom och intetsägande. Det är helt orimligt att Filminstitutet försett detta företag med tio miljoner – vore det inte för att det händer om och om igen: pengar till stora bolag med stora stjärnor. Extra ironiskt blir det eftersom regissören Tuva Novotny visat vad hon kan i sin norska långfilmsdebut Blindsone (Blind spot), en lågbudgetfilm som med rätta hyllats på festivaler och snart tävlar på Göteborg filmfestival (men som inte får svensk biopremiär).

blindsone.jpeg

Extra salt i såren på en havererad filmpolitik alltså: i grannlandet fick Novotny mindre än fem miljoner (totalbudget) för att göra en «egen» film med vilken hon erövrade festivalvärlden; i Sverige var insatsen flera gånger högre för ett beställningsuppdrag med små utsikter att ens glädja publiken hemma.

Filminstitutet måste tänka om och börja ta ansvar. Det räcker inte med rätt personer framför och bakom kameran, det måste också finnas ett material och några goda idéer om film. Låt Tuva Novotny och andra regissörer med visioner göra filmer de är lämpade för. Så inte svensk film blir en renodlad beställningsindustri i den subventionerade mellanmjölkens hemland.

Framför allt krävs det incitament som ger kvalitetsfilmen utrymme på bio. Både i form av piska – åtgärder mot monopolsituationen. Och i form av morot – med korrigerad moms (tillbaka till 6%) så att biografägarna kan få marginal och våga riskera lite mer (och komplementsbiograferna faktiskt uppfylla bidragskraven på att visa alternativ film). Däremot inga mer pengar till indolenta filmatiseringar av storsäljare.

Åtgärderna måste till omgående. Den nuvarande filmpolitiken och bidragsstrategin ger inte skattebetalarna valuta för pengarna. De rika bolagen går på bidrag för att paketera färdiga koncept, hoprafsade i hopp om att publiken ska betala en tredje gång: först för boken, sedan skatt för filmproduktion och till sist för biobiljetten – en sanslöst cynisk kalkyl.

Som det är nu kommer till exempel inte den danska succéfilmen Den skyldige, premiär 29 mars, kunna nå en stor publik, såvida inte filmen får den breda sättning den förtjänar. Liknande häromåret: med incitament till biografägarna hade Sameblod kunnat nå en ännu större publik, liksom The square. Båda filmerna är bevis på att avvikelse och ambition – om än stadigt understimulerad på repertoaren – faktiskt kan gå hem i stugorna, och att det är filmpolitiken som är ute på farliga villovägar. Det nuvarande systemet är djupt orättvist och kommer att underminera skattebetalarnas vilja att bidra till kulturen, och därmed också spä på kulturföraktet.

Av Jon Asp 25 jan. 2019