Carlos Reygadas med dotter i sin nya film «Nuestro tiempo» (Match Factory)

Reygadas tar svartsjukedramat till nya nivåer

I sin nya film tar visionären Carlos Reygadas, med sig själv och sin familj i huvudrollen, svartsjukedramat till nya nivåer. «Nuestro tiempo» (Our time) är aktuell på Göteborg filmfestival.



«För helvete Juan, jag står inte ut med tjurarna, jag är trött på barnen och du frågar mig om jag är kåt?» Esther exponerar brösten för sin make via Skype i samband med att hon genomlever en stark passion med en annan man, en av flera utomäktenskapliga historier som paret bestämt sig för att vara öppna med. Här får Juan hålla tillgodo med hustrun på skärm. Eller kontrollerar han bara hur hårda hennes bröstvårtor är? Hans svartsjuka håller på att slå ut i full blom, med allt för många överträdelser. Ändå har han bestämt sig för att öppna dörren, riskera förhållandet för att hennes smärta över uteblivna älskare inte ska övergå i hat mot honom (och kanske familjen). Hans hårt tillkämpade fördragsamhet sker med hopp om en lösning på längre sikt, hon ska få agera på sin känsla, leva ut sina lustar och sedan förhoppningsvis komma tillbaka.

nuestro_tiempo-h_2018.jpg

Somligt känns igen, men framför allt är väldigt mycket annorlunda mot andra filmer av Reygadas. Nuestro tiempo är vanligare, trivialare och mycket mer melodramatisk, något som i sig kan innebära en stor risk för en mystiker av Reygadas märke, och vilket också lär ha kostat honom några beundrare filmvärlden över. Samtidigt som en av 2000-talets mest märkvärdiga filmvisionärer får sina tydliga epigoner (senast i Simon Jacquemet, med dennes Der unschuldige som tävlade på Stockholm filmfestival senast) kämpar Carlos Reygadas själv till synes hårt med att vara Carlos Reygadas. I sin senaste film tar han självmytologiseringen ett steg vidare, inte lika storhetsvansinnigt som von Trier men med självprojicering, självömkan och självporträtt som tänkbara ledord. Efter Post tenebras lux låter Reygadas än en gång familj spela huvudrollen, denna gång med sig själv i centrum. Det intressanta är dock inte var i filmen verkligheten börjar och tar vid, utan att regissören lyckas i sitt uppsåt: att odla närhet och trovärdighet genom att projicera filmens familj genom sin egen.

Juan är världsberömd poet och likaså aktad cowboy med stor ranch och många anställda. Tillsammans med Esther lever han ett till synes rikt liv med flera barn. Han har status, hon är djupt ärbar; han skriver, hon sköter driften. Men det är också något som gnager i förhållandet, vilket blir tydligt när tjurtämjaren och gringon Phil lägger an på Esther, med besvarade känslor. Visserligen när Juan och Esther en idé om fria förhållanden, men när hon ljuger kan Juan inte hantera sin svartsjuka, han håller på att gå åt. Med tydlighet illustreras den plågade manligheten ytterligare av irrande tjurar.

nuestro-tiempo.jpg

Han begär väl inte avhållsamhet men sanning och framför allt bättre kommunikation. Poeten Juan vill regissera hela sin omgivning, lägga orden i mun både på hustrun och hennes älskare, agera civiliserat, mycket i kontrast till det han själv lyckas uppbåda i det mellanmänskliga. Hans kontrollbehov tar sig patetiska uttryck men blir i sin helhet ändå både rörande och universella. Ibland framstår Reygadas som en Woody Allen mitt på den mexikanska prärien, rotad och fullärd i machism och cowboykultur men på samma gång ordrik, neurotisk och sentimental. Nuestro tiempo är utan tvekan den minst obskyra filmen av Reygadas. Men även när det närmar sig såpa – «du är ju nervös som i en telenovela», säger mannen till hustrun apropå hennes lögner – förblir regissören relevant.

Kärleken är elastisk och framför allt operfekt, säger Juan. Vad tjänar detta företag till? Vad ska komma ut av förhållandet? De skarvar och försöker, rättfärdigar och spelar ut. Kan omständigheterna göra att de faktiskt får bättre syn på sin egen relation? Eller är allt bara en noga planlagd iscensättning från Juans sida, med flera inblandade som agerar på hans direktiv, för att han ska få känna sig levande? Ändå är det mycket som talar för att det är Esther som avgår med agens, om än öm för sin man så har hon tröttnat på hans omåttliga behov att bli dyrkad.

Nuestro tiempo är förstås aldrig så svårfångad som Japón, inte lika överjordiskt märkvärdig som Det tysta ljuset, inte lika magnetisk som Post tenebras lux, men med detta tre timmar långa relationsdrama borde Reygadas attrahera såväl invigda som oinvigda. Ett drama om livet som börjar med barnens trevande riter och slutar med boskapens frustande uttryck, och däremellan skildrar det primitiva vuxensamhällets försök att närma sig varandra.

Av Jon Asp 30 jan. 2019