Ur Carl Javérs «Rekonstruktion Utøya» (Triart Film)

Filmgalans stora vinnare – på fel grunder?



Trollfilmen Gräns, den stora sensationen i svensk film 2018, blev också filmgalans stora vinnare med sex guldbaggar (tangerat rekord), medan Goliat länge häll jämnt lopp och till slut hamnade på fyra tunga vinster, där inte minst autodidakten Joakim Sällquist vann välförtjänt i kategorin bästa manliga huvudroll, och där priset för originalmusik till Johan Testad nog var det allra minst överraskande.

Men frågan är om inte kvällens stora vinnare var en annan. För Rekonstruktion Utøya, om fyra överlevare från Utöya, vann Carl Javér inte bara dokumentärklassen utan också priset för bästa regi. Först passade Javér på, inte utan skäl, att framhålla svensk dokumentärfilms starka position i världen. I nästa tal tackade han specifikt juryn för att ha breddat synen på regi med hänvisning till att publiken vill bli berörd, inte bryr sig om det är spelfilm eller dokumentär.

Nog för att det är en riktig iakttagelse, och nog för att det är rimligt att inkludera en kreativ dokumentärfilmare i regikategorin. Men frågan är ändå om det inte var fel att premiera Carl Javér i galans kanske starkaste startfält, när dennes förtjänster i Rekonstruktion Utøya framför allt ligger hos lyssnaren, medmänniskan, för att inte säga terapeuten – om än egenskaper värdiga regissörer som sysslar både med fakta och fiktion? Om juryns val innebar en breddning av regibegreppet var det också att ge legitimitet åt filmkonsten inte bara som terapi utan som faktiskt terapisamtal. Är det progressivt eller allt för mycket ett tecken i tiden?

Med mindre växlar dragna kan man se utfallet som standardprocedur: fel personer får ofta fel priser. Peter Grönlund vann till exempel pris för bästa manus när det, i långt högre grad, är regin som imponerar i Goliat. Just manuspriset hamnar för övrigt återkommande i fel händer, i grunden svårbedömt och därmed ofta mindre föremål för god smak än goda intentioner, dvs. fördelningspolitik.

Noterbart är att Måns Månsson, trots två tunga nomineringar för bästa regi i Toppen av ingenting (med Axel Petersén) och bästa foto i Jimmie, återigen gick lottlös från filmgalan, vilket gör att Månsson sedan 2006 (då med dokumentären Kinchen) med totalt fem nomineringar i tre olika kategorier ännu har att se fram emot sin första guldbagge.

Mest beklämmande på filmgalan var att Gräns-regissören Ali Abbasi (utan personlig bagge) blev allra sist ut att tala och nästan inte fick någon tid alls. Amatörmässigt av arrangören, och olyckligt talande då det alltså var en naturaliserad dansk – en av flera filmsvenskar som framgångsrikt emigrerat till grannlandet – som tystades av musiken.

Beklämmande i verkligheten utanför Cirkus i Stockholm är att många av de och nominerade och belönade filmerna haft svåra resor på bio och med kort speltid. Försvinnande få har till exempel sett Rekonstruktion Utøya på bio, trots att det är en film som verkligen vinner på att ses i grupp framför en stor duk.

Av Jon Asp 30 jan. 2019