Ur «Sopranos» (HBO)

HBO och Netflix ökar men tv-dramat sjunker

«Det är som om 'Pretty woman' skulle vara en av de mest sedda filmerna på bio 2019, vilket väl säger något om kreativitetsgraden på dagens dramaproduktioner.»

George Ivanov frågar sig om tv-dramats framfart har något med kvalitet att göra.



Just nu pågår en av världens största filmfestivaler i Sundance, sedan ett par år med en egen sektion helt vigd åt tv-serier. Festivalerna i Göteborg och Berlin har liknande satsningar, tv-serier har blivit obligatorium i tablån även på de internationella filmfestivalerna under det senaste decenniet och sett en ordentligt statushöjning. Publikintresset växer onekligen explosionsartat. Nyligen kom Netflix med en försenad julklapp till aktieägarna i form av delårsrapporten för sista kvartalet 2018, med inte mindre än 7,3 miljoner nya internationella prenumeranter (utanför USA) under årets sista månader enbart, en ökning med 42%. Under 2018 nådde streamingjätten totalt 139 miljoner prenumeranter, motsvarande siffra för HBO är till och med något högre och landar på 149 miljoner. Imponerande siffror som ställer frågor om grunden för vårt omättliga intresse? Har ökad konkurrens och högre budgetar de senaste tio åren höjt inte bara statusen utan även kvaliteten på tv-drama? Eller kan det vara tvärtom, att intresset drivs av den ökade tillgängligheten medan kvaliteten har sjunkit i takt med den tilltagande produktionsvolymen?

Det finns såklart givna fördelar med den stora efterfrågan, subkulturer och nya röster har tagit plats i den globala folkrörelsen som tv-serien blivit. Just det globala perspektivet har öppnat för berättelser från hela världen, inte bara USA och de andra anglosaxiska länderna. Det har till exempel betytt mycket för den nordiska krimvågen som nått längre än till Tyskland. Men också oväntade framgångar för israeliska Fauda, franska Falsk identitet, tyska Dark, italienska Gommorah, 1992. Den breda folkliga förankringen, möjligheten att spegla olika delar av samhället världen över, har fått många att likna tv-dramat vid den roll som den litterära romanen hade förr, och som filmen ofta drömt om.

1000_017_oslo_31_augusti_HD.00_33_53_00.Still001.jpg

Redan i Oslo 31 augusti (2010) drev Joachim Trier med kulturjournalister som envisades med att utropa tv-dramat till vår tids roman. Men det har knappast hindrat någon från att fortsätta driva den tesen, senast i The Guardian: «It’s doing what the novel did a hundred years ago: how TV became a cultural force» (26/1). Artikeln tar avstamp i Sopranos som sägs banat väg för tv-dramats storhetstid som pågår än i dag. Det är ett intressant påstående inte minst när Sopranos som firar 20-årsjubileum nu i januari är på väg tillbaka – som biofilm. Trots att tv-drama aldrig haft högre status, större resurser eller fler tittare väljer originalseriens skapare David Chase att satsa på film, The many saints of Newark. Är det bara ett sammanträffande eller en fingervisning om att tv-lanskapet inte är så rosigt som det framställs, att Sopranos snarare var början på slutet för tv-dramats storhetstid i kreativt avseende?

Vilka serier från 2010-talet kan mäta sig med de som tillkom under 1990-talet eller 2000-talet? En hel del sett till budget och antal tittare, men när det gäller verkshöjd? Det går att hävda att tv-seriens verkliga storhetstiden startade med Seinfeld (1989), The Simpsons (1989), Twin Peaks (1990). Och fortsatte med en myriad av serier som kombinerade kvalitet och originalitet med kommersiell bredd: Arkiv X (1993), Riket (1994), Vänner (1994), OZ (1997), Sex and the city (1998), Vita huset (1999), Sopranos (1999), Six feet under (2001), Band of brothers (2001), 24 (2001), The office (2001), The wire (2002), Arrested development (2003), Lost (2004), Mad man (2007) samt Breaking bad (2008). Med så många titlar av den högsta kalibern behöver vi inte ens nämna Frasier (1993).

Game of thrones (2010) har på många sätt dominerat och definierat tv-dramat det senaste årtiondet, samt vunnit fler Emmy-priser än någon annan dramaserie i amerikansk tv-historia, 38 totalt. Det är dock värt notera att just Frasier vunnit nästa lika många, 37 stycken. Uppenbarligen är Game of thrones en smula bättre. Men hur bra? Enligt DN (15/1) är Game of thrones inte bara en metafor för det politiska maktspelet från Rosenbad till Vita huset utan även parabel för miljökrisen! Så bra!? Eller har vi bara normaliserat ett mediokert drama med ovanligt påkostade stridsscener och drakar? Oavsett vilket läger man väljer så är jag övertygad om att inte ens den mest populära serien från det senaste decenniet skulle hålla för en framtida filmatisering. Av det enkla skälet att allt redan mjölkats ur rollkaraktärer, intriger samt drakar – både en, två och tre gånger.

Game-Of-Thrones-Final-Season-Poster-Premiere-Date.jpg

Titlarna från 1990 och 2000-talen var så pass nyskapande att de än i dag slår det mesta i sin respektive genre. Anledningen till att bara en modern serie, Game of thrones, nått samma ikonstatus kan ha olika orsaker. Dels det överväldigande utbudet som gjort det svårare för någon serie att få samma uppmärksamhet som förr. Dels att produktionstakten nu är så hög att ingen idé utvecklas fullt ut, med resultat att ingen ny serie håller längre än en säsong men pågår minst tre. Ett tecken i den riktningen är den skyhöga värderingen av Vänner: en miljard svenska kronor kostar de globala rättigheterna för ett år. Vännernas popularitet i dag är anmärkningsvärd, med tanke på boomen av nya serier de senaste åren borde den gamla trotjänaren rimligen passerat sitt bäst före-datum för länge sedan. Men faktum är att rättigheterna blev föremål för ett intensivt budgivningskrig förra året. Det är som om Pretty woman skulle vara en av de mest sedda filmerna på bio 2019, vilket väl säger något om kreativitetsgraden på dagens dramaproduktioner. Att publiken fortfarande skriker efter Vänner är förstås lika mycket en eloge till originalet som en indikator på att formatet gått i stå. 

Med streamingtjänsternas intåg under det senaste årtiondet har tv-landskapet skiftat dramatiskt. Deras affärsmodell bygger på lågprisabonnemang utan bindningstid, där publiken krokas fast med ett aldrig sinande utbud av ny content. Affärerna formar utbudet in i minsta detalj. Förr kom hotet från fjärrisen, risken att zappas bort har tiofaldigats senaste decenniet när tittaren fått möjlighet att göra slut med en knapptryckning och byta abonnemang när som helst. 2010-talets serier vibrerar av den stora skräcken att ett enda dött ögonblick kan leda till uppsägning med omedelbar verkan. Aktieägarna förväntar sig alltid explosionsartad tillväxt och det är tufft att hålla börskursen spikrakt uppåt. Innehållsmässigt har det resulterat i en tröttsam dramaturgi: set up – cliffhanger – pay off. Det kan hända att priset för det effektiva berättartempot har varit just det som gjorde serierna från föregående decennier så framgångsrika, nämligen formatets inneboende möjlighet till fördjupning. Det skulle förklara varför Game of thrones, The walking dead liksom Billions samt många andra av de populäraste och mest prisade serierna nuförtiden påminner en hel del om påkostade såpor.

Tack vare sina ekonomiska muskler har streamingtjänsterna råd med betydligt dyrare produktioner än tv-kanalerna hade förr. Det har gjort det möjligt att konkurrera med långfilmer i prestigesegmentet. Genom att locka namnkunniga regissörer och skådespelare med höga arvoden har produktionerna köpt sig en aura av prestige, tänk HM:s årliga designsamarbeten senaste femton åren, från Lagerfeld till Moschino. Nämnda text i The Guardian hävdar okritiskt att särskilt mogna kvinnliga skådespelare dessutom fått köttigare roller i tv-serier jämfört med på bio, till exempel Nicole Kidman i Big little lies. Jag undrar dock om Kidman verkligen skulle hålla med om att rollen i bioaktuella Destroyer, där hon spelar nedgången snut i jakten på en seriemördare, verkligen är mindre utmanande än den i Big little lies, en misshandlad hemmafru som gett upp karriären för barnen och sin hårtslående makes skull?

big-little-lies.png

Joel Coen sammanfattade problemet med tv-serier i Los Angeles Times (14/11-2018): «…feature films have a beginning, a middle and an end. But open-ended stories have a beginning and a middle - and then they’re beaten to death until they’re exhausted and die. They don’t actually have an end».

Det har inte blivit mindre sant de senaste tio åren.

Av George Ivanov 30 jan. 2019