Ur Anna Eborns «Transnistra» (Momento Film/Folkets Bio)

Intervju med dubbelt festivalaktuella Anna Eborn

Efter att ha tagit rygg på indianer i South Dakota och följt den svenska ättlingen Lida i Gammelsvenskby i Ukraina vänder Anna Eborn blicken mot ungdomar i en utbrytarrepublik i Moldavien. Victoria Machmudov har träffat den dubbelt festivalaktuella regissören till «Transnistra».



Det var först i samband med arbetet med sin förra film Lida som Anna Eborn fick nys om Transnistrien. Namnet som betyder «längs med floden Dnestr» dök upp gång på gång och det pratades om ett land som än i dag lever sovjetiskt. Intresset för området föddes och Eborn läste vidare om en region som befinner sig i gränslandet mellan flera kulturer, som har sin egen valuta, polis, parlament och gränskontroll och som till det yttre inte förändrats mycket sedan Sovjetunionens fall. Här återfinns alltjämt Lenin-statyer och flaggor pryds med hammare och skära. En frågeställning föddes: vad betyder det för den yngre generationen att växa upp i land där deras föräldrar valt att slå vakt om ett konservativt och förlegat styre som omvärlden förkastat?

På researchresa tillsammans med Virginie Surdej, flerfaldigt prisvinnande filmfotograf från Frankrike, träffade Anna Eborn dem som kom att bli huvudpersonerna i den nya filme. Utanför en bensinmack i byn Kaminka i norra Transnistrien hängde 16-åriga Tanya med ett gäng killar. Tanya tiggde lift till huvudstaden Tiraspol och fick följa med trots sin ringa ålder. De frågade om hon ville övernatta på hotellet men Tanya skulle till en kompis och gick i stället med på att bli upphämtad och körd tillbaka dagen efter. När Anna Eborn därpå blev introducerad för Tolya, Denis, Vanya, Dima  och Burulya visste hon direkt att hon hittat personerna hon ville porträttera. Kanske var det glimtar av sig själv och sitt egna tonårsjag som motiverade till att ta kontakt, föreslår Anna Eborn.

«Alla jag hade intervjuat tidigare försvann in i någon dimma», säger regissören om mötet när vi träffas i en studio för postproduktion i Antwerpen.

transnistra_continuous_c08_recut_vid0047985.jpg

Filmen är en samproduktion mellan danska Adomeit Film, belgiska Clin d’oeil och med svenska Momento Film som huvudproducent. Projektet var ett av 30 som beviljades stöd av Europarådets filmfond Eurimages. Arbetet med filmen är i slutfasen. En tweet avslöjar att Eborn precis haft möte med filmens kompositör Walter Hus och nu jobbas det för fullt med färgkorrigering. Därefter ska ljudet mixas i Köpenhamn. Det är knappt om tid. Innan Transnistra visas i dokumentärklassen på Göteborg filmfestival har filmen världspremiär i Rotterdam, där den tävlar i samma kategori som en rad fiktionsfilmer. En glädjande nyhet för Eborn som verkar ogilla de snäva fack som dokumentärfilmare ofta tenderar att placeras i.

«Det jag gör är film, det man till sist får ut är en filmupplevelse. Sedan är det skitsamma om det är dokumentärt eller fiktion eller vilken genre det är. Du kan ha samma tema på en skräckfilm som på en romantisk komedi, det kan ändå vara samma livsviktiga känslomässiga ämnen som gömmer sig bakom de båda.»

Transnistra_Director_AnnaEborn (1).png

Transnistra är Anna Eborns fjärde långfilm och med undantag för Epifanía – ett undersökande av hennes och den colombianska medregissören Oscar Ruizs minnen av sina mödrar – har hon enbart arbetat dokumentärt. När jag frågar varför hon föredrar dokumentärt berättande framför det fiktiva berättar hon om hur hon finner det mer stimulerande att arbeta med reella saker än att behöva designa hela sitt universum som med fiktion.

«Jag har haft svårt att hitta det naturliga i det. Om jag gör det på en dokumentär plats känner jag mig bara mer inspirerad – av natur, av människor, av historier som inte jag känner sedan tidigare. Det är inte uppdiktade fantasier som kommer från mig, det är någonting som andra människor har berättat för mig, som har hänt i deras liv och som jag 'connectar' med.»

Anna Eborn är född och uppvuxen på lilla Skaftö i Bohuslän och har bott i Danmark i omgångar där hon pluggade på konstskola och på en lärares uppmuntran begav sig till New York en vända för att senare återvända. Sökandet ut i världen speglas även i hennes filmer som samtliga utspelar sig bortom Sveriges gränser. Det är dessutom i små samhällen, precis som platsen hon själv kommer ifrån, som blivit subjekt i berättelserna. I dag bor hon i Sverige men menar att många värdefulla insikter kommit genom att röra sig bort från sin hemort. Hon nämner bland annat upptäckten om hur lite människor, oavsett bakgrund, skiljer sig åt och uttrycker en önskan att skildra denna allmängiltighet. Filmer som spänner över breda känsloregister både tror och hoppas hon tilltalar fler människor.

«Jag har en idé om att människan inte har utvecklats emotionellt. Vi har utvecklats på många sätt men inte emotionellt, känslorna är samma oavsett var man kommer ifrån eller när i tidsspannet som människan funnits. Känslan av att vara kär eller av att växa upp eller att förlora någon är exakt samma.»

Till skillnad från tidigare filmer som behandlat död, sorg och gulag är Transnistra en mer upplyftande historia. Eborn beskriver ett inspirerande samarbete och förklarar hur samtliga varit med och satt prägel på både ton och narrativ.

transnistra_continuous_c08_recut_vid0005679.jpg

«Man får anpassa sig till människorna man filmar. Vad är det för en typ? Om den är gammal och långsam är det den typen av tema, är den ung och flyktig kommer rytmerna i filmen lägga sig mer och dra mer åt det hållet. Drömmer de mycket, är de hopplöst förälskade eller osäkra på vad de vill göra så vill jag gärna att det formar metoden när jag jobbar. Man får ta det som medverkande bidrar med och blanda med det som man själv förstår.»

«Jag kan inte förstå det som händer i Transnistrien från ett politiskt perspektiv men jag kan definitivt sätta mig in i andra känslor.»

Med Transnistra menar Eborn – som både klipper, tar ljud och regisserar sina filmer själv – att hon tagit fler risker och varit mer fri i berättandet. Den är allt annat än «fyrkantig» och precis som flera av hennes tidigare filmer är den filmad på 16mm – ett val som medför vissa tekniska begränsningar som avbrott vid byte av magasin men som Eborn samtidigt menar ger utrymme för naturliga pauser under inspelning. Hon lyfter även fram behovet av att vara mer uppmärksam som en av fördelarna med att arbeta med det analoga formatet.

«Det är en gammal väl beprövad metod som man inte ska förkasta för fort bara för att man plötsligt får en digital teknik som har en miljard olika features där man kan ändra i bilden i efterarbetet. Möjligheterna är på något sätt oändliga med den digitala bilden men jag personligen uppskattar den analoga bilden.» Hon tillägger: «Det krävs lite mer precision för att fånga ett ögonblick, du har inte hur många försök som helst.»

transnistra_continuous_c06_rec709_0042107 kopia.jpg

Såväl hemma som på bortaplan har Anna Eborn mötts av hyllningskörer. Pine Ridge blev uttagen till Venedig filmfestival, Epifanía till Busans filmfestival i Sydkorea och Lida tävlade i dokumentärfestivalen Visions du Réel. Hon har beskrivits som en av svensk dokumentärfilms mest intressanta röster och blir ofta kallad för en filmpoet, men det senare är en benämning hon känner sig aningen kluven inför.

«Poet kan kännas lite mossigt. För vissa kanske en sådan beskrivning uppfattas som att det är en svår film jag gör, att det är något komplicerat, något som man inte kan komma åt, någonting tungt. Det tycker jag inte att jag gör, speciellt inte med den här nya filmen.»

Samtidigt medger hon att det även finns positiva aspekter att utläsa. 

«En riktigt bra dikt har ofta en väldigt klar känsla eller en slags tydlighet. Med ganska få ord kanske du beskriver något jättestort med några få detaljer. Det perspektivet av filmning och filmandet och är kanske mitt mål. Om jag tittar på detaljer när jag filmar, om jag förstorar upp detaljer i verkligheten och genom att göra det skapas det ett eko av känslor hos mig eller tittaren i filmen, om det är poesi är det okej att man kallar mig för filmpoet.»

Av Victoria Machmudov 30 jan. 2019