Ur Frank Beauvais «Ne croyez surtout pas que je hurle» (Les Films du Bélier, Les Films Hatari, Le Studio Orlando)

Film som undergång eller överlevnad?

Att gå under med eller överleva genom filmen? Jon Asp har sett Frank Beauvais slitas mellan kärleken till filmen och lusten att leva under 75 minuters filmhistoriskt flöde – en av årets höjdpunkter på Berlin filmfestival.



När övergår cinefili i cinefolie? Alltså när övergår kärleken till film – ett frekvent, passionerat filmtittande – i ett sjukligt beteende för att inte säga galenskap (folie)?

«Cinefili är också att gå miste om år, timmar, hela kvällar på att göra och göra om listan över de tio vackraste filmerna i världen», påminde Serge Daney om 1992, då i det första numret av tidskriften Trafic (alltjämt en av de främsta, även om just Daney bara hann med fyra artiklar innan han dog i aids kort därpå).

Man kan också vända på perspektivet, till exempel med hänvisning till den likaså populäre kritikern Jean Douchet, känd för idén att kritik är lika med konsten att älska, «l’art d'aimer». Många ser också Douchet som det ultimata beviset på en filmälskare vars överkonsumtion inte hindrat personen från att leva livet, utan som genom filmen snarare kunnat leva sitt liv bättre.

Än hur det förhåller sig så ställs dessa frågor på sin spets i Ne croyez surtout pas que je hurle (ung. «Tro bara inte att jag skriker»), en av årets höjdpunkter på den nyss avslutade filmfestivalen i Berlin. Filmen är ett slags essäistiskt självporträtt av långfilmsdebutanten Frank Beauvais. Vid filmens början, 2016, håller denne 45-årige outsider bokstavligen på att duka under för filmens flimmer. 18 timmar om dygnet, minus några korta avbrott för hygien och föda, ser han på film i hemmet, aldrig mindre 4-5 titlar per dag. Han går allt djupare in i sin depression och filmerna ger honom ingen tid till rehabilitering, att återknyta med verkligheten. Men om filmerna (och en del annat) har dragit ner honom i fördärvet så är det också filmerna som, bredvid tabletterna, håller honom flytande, levande, som får honom att fortsätta sina rutiner, andas.

bild_gross_5745.jpg

Bakgrunden är att han ett halvår tidigare blivit lämnad av sin partner, efter att de sex år tidigare tillsammans bestämt sig för att lämna det kostsamma storstadslivet i Paris för att kunna leva rikare, friare och närmare naturen i en avkrok i Alsace. Utan bil, utan anställning, utan framtid finner sig Frank nu avskärmad, med flera mil till närmaste affär, inga kommunikationer och långt till närmaste granne (vars starkt germanska dialekt han ändå knappt förstår). Det är som om han flytt likt Thoureau undan civilisationens konformism till sitt eget Walden. Också med drag av märkesexcentrikerna mor och dotter Bouvier Beale, fallna med sina katter i ett förfallet hus utanför New York, i bröderna Maysels dokumentär Grey gardens. Fast med den väsentliga skillnaden att Frank Beauvais inte stängt ner helt. Utöver gamla och nya filmer som han kommer över via inköp eller nedladdning på nätet håller han sig informerad om världens tillstånd – flyktingströmmar och terroristdåd som dominerar medierna i synnerhet vid denna tid. I ångest stänger han av datorn sent om natten. Bara för att vakna morgonen därpå och konstatera att medierna redan börjat kapitalisera på hemskheterna, skapa snyfthistorier kring offren – «manufacture de martyrs» – alltid porträtterade med stora leenden och fortare än någon hunnit göra en rimlig analys.

I sitt djupa utanförskap och cyniska allmänstillstånd placerar sig Frank Beauvais någonstans mellan Michel Houellebecq, en gestalt ur en Alain Guiraudie-film och Virgine Despentes (som en viral version av författarens besjälade föredetting Vernon Subutex, del 1 nyligen utgiven på svenska). Så växer ångesten, välformulerad i huvudpersonens texter som mestadels behandlar personliga omständigheter – den iskalla relationen till den döda fadern, till provinsen och till Paris, till den ännu levande modern – men också till existensen i stort. Texterna, lästa av regissören själv, har ett stort värde i sig. Att det är subjektivt, självömkande och narcissistiskt hindrar inte att det är också är allmängiltigt och drabbande. Samtidigt blir de så mycket starkare tillsammans med bilderna.

För det verkligt intressanta är hur Beauvais bildsätter sin tirad. Med hjälp av hundratals klipp ur olika kända eller mindre kända filmer – från snuttar till ibland längre utdrag – illustrerar Beauvais sin livshistoria och sina kval. Associerar är förresten ett bättre ord. Det här är inte främst en filmhistorisk kraftmätning utan en högst personlig och subtil sammansättning. De här stumma utdragen försvinner så fort att de endast är identifierbara för det tränade ögat, men ändå tillräckligt varaktigt för att försätta åskådaren i en särskild stämning, som förstärker huvudpersonens belägenhet, skapar ett överflöd helt i linje med filmbulimin för handen. 

frank-beauvais.jpg

Flera obskyra titlar, genrefilm inte minst, färre ur den mest uppenbara kanon. Blake Edwards och John Carpenter, flera av Renoir, Clint Eastwood och Kobayashi. Av svenskt syns klipp ur Fröken Julie, Skepp till Indialand och Turist.

Till huvudpersonens länge odlade cinefili tillkommer problemet med lagring: vad göra av alla dessa filmer på vhs och dvd; är de helt oundgängliga eller mer av dekorativt värde? Frank Beauvais ångest tycks här högst banal; alla som har en samlande tendens och till det bytt bostad några gånger, vet hur ackumulationen av filmutgåvor kan tynga själen. Beauvais benämner det själv som ett stockholmssyndrom, att man blivit vän med förövaren – den som håller en gisslan – och som när föreställningen väl är över blir extra svår att göra sig av med.

Det är också i denna vackra liknelse som huvudpersonen försöker hitta en väg ut. För varje utgåva han gör sig av med – varje såld eller skänkt film – desto lättare känns tillvaron. Slutligen tar han steget, lämnar sin boning i Alsace för att återknyta med vänner i Paris, utan att veta vad som väntarOch så sjunger Bonnie 'Prince' Billy «I see a darkness».

I detta föreslår filmen också en mindre direkt beskrivning av sakernas tillstånd, nämligen i synen på människan som ett arkiv. När Frank Beauvais lättar lite på sitt personliga arkiv riskerar han också att göra sig av med faktiska minnen. Kanske är det en direkt nödvändighet – att vara lite mindre upptagen av filmen och inte alltid panikslås av världen som ständigt brinner, någonstans – för att hjälpligt kunna gå vidare i tillvaron, odla nya intryck.

Man hoppas att många festivaler, cinematek och pigga tv-inköpare tar chansen att visa upp Frank Beauvais för världen. För Ne croyez surtout pas que je hurle är ett svidande vackert tidsdokument i lag med ett fantastiskt filmhistoriskt collage, som man skulle kunna se om – om och om igen.

Av Jon Asp 20 feb. 2019