Volksbühne i mars 2008 / Lisa Langseth

Lisa Langseth om kvaliteter som gått förlorade

«Hur kan de försöka styra mig uppifrån och kalla det för feminism när det bara handlar om marknadsanpassning? Så jävla obehagligt!»

På väg till Berlin hinner Lisa Langseth knappt checka in dottern på förskolan förrän hennes radikala vän och regissör ringer.



Jag lämnar min yngsta dotter på förskolan med kabinväskan i ena handen och vagnen i den andra. På gården står en pedagog och «checkar in» alla barn på en Ipad i ett nätbaserat system som ofta krånglar. Ett system som har konstruerats av en högst frånvarande men antagligen extremt välbetald konsult som inte har en aning om hur förskolepersonalens verklighet ser ut i praktiken. Samtidigt som pedagogen ska hantera datorn så ska hon även se till att alla barn är glada och ingen slår ihjäl sig, samt representera verksamhet utåt. Pedagogen ler och är artig eftersom jag som förälder är kund och annars kan klaga på ett dåligt bemötande, vilket kan rapporteras uppåt, till chefen eller konsulten, eller vem det nu är som inte är här bredvid oss på marken men som uppenbarligen är den som i slutändan bestämmer. Min mamma slutade arbeta som förskolelärare på 90-talet eftersom personalnedskärningarna tvingade fram effektiviseringar som gjorde det svårt för henne att fatta självständiga individuella beslut för barnens bästa. Om hon som förälder hade sett de effektiviseringskrav som vilar på dagens kommunala förskolepersonals axlar så hade hon antagligen fyllts av ett starkt obehag. Ett obehag som hade fått henne att samla ihop andra föräldrar för att tillsammans med pedagogerna lämna in en gemensam kravlista till ledningen, kanske hade man i väntan på svar sedan sovit tillsammans på liggunderlag inne i lokalerna och hållit varandra i handen. Men nu är det 2019, jag pussar min dotter hejdå och springer vidare till tunnelbanan med kabinväskan släpande efter mig.

I rusningen på T-Centralen när jag skyndar mot Arlanda Express så ringer en god vän, en radikal kvinnlig auteur som just fått avslag på sitt projekt som hon lagt fram för ett stort svenskt produktionsbolag. Min väninna är upprörd, egentligen inte så mycket över själva avslaget utan mer över förslaget hon fått från samma bolag: «Lägg ner ditt undersökande experiment och regissera i stället den här kommersiella komedin baserad på en bästsäljare - då har vi goda chanser att få automatstöd.» Min radikala väninna är mycket upprörd och skriker i telefonen: «Hur kan de försöka styra mig uppifrån och kalla det för feminism när det bara handlar om marknadsanpassning? Så jävla obehagligt!» Jag stannar upp mitt i rusningen. «Äh men du, det är ju ändå 2019 och vi måste alla förhålla oss mer realistiskt till tillvaron. Nu låter du bara som en konservativ verklighetsfrånvänd surpuppa, om du bara lugnar ner dig lite så kommer du att förstå allt det där.» Så säger jag till min radikala väninna och hjälper henne att svälja sina känslor så snyggt det går utan att alltsammans ska komma upp igen i annan form. När hon lugnat ner sig så lägger vi på och jag skyndar vidare mot flygplatsen eftersom jag har några möten i Berlin, staden där vad som helst kan hända, där ingen är rädd och allting är möjligt.

Nästa dag får jag ett par lediga timmar över och tar en promenad genom Berlin tills jag plötsligt står framför min gamla favoritteater: legendariska Volksbühne. Allt ser ut som vanligt här men ändå är ingenting sig likt. För ett par år sedan sparkade kulturborgarrådet i staden ut teaterchefen Frank Castorf och hela den fasta ensemblen trots enorma protester från personalen, för att i stället tillsätta en utomstående konstkurator som hade olika teorier om hur verksamheten skulle skötas. Den verksamhet som har varit banbrytande för hela den europeiska teatern under årtionden byttes alltså ut mot någon utifrån, uppifrån, en utomstående expert som skulle effektivisera verksamheten utan att ha en aning om hur verksamhetens kärna fungerade i praktiken. Teatern kollapsade, kuratorn åkte tillbaka till London eller Paris och teatern är i dag inte mer än en uthyrningsscen för förbipasserande gästspel.

Jag minns de fullständigt unika föreställningarna jag sett här, fyllda av experiment, fantastiska scenografier, skrikande videoinstallationer, nakna kroppar, pappkartonger som rasade, det var alltid genialt och plakat om vart annat. Jag minns föreställningar som aldrig slutade, där ensemblen spelade sista scenen om och om igen, tills publiken tröttnade och gick hem. Här fanns alltid ett sökande efter provokation och konflikt, och det var alltid knökat med människor som betalat i en längtan efter att bli utsatta för just det. En föreställning minns jag extra tydligt, kanske var det 1999, när teatern bjöd in de uteliggare som sov utanför teatern att ta över hela huset för att göra sin egen föreställning. Det blev en gränslös uppsättning där vad som helst kunde hända, schäferhundar rymde från scenen, en av aktriserna var så påtänd att hon i impuls slängde en full ölburk ut över publiken. Det var rörigt, galet, vansinnigt och underbart - så som det oftast var här. Nu är allt borta.

Jag blir stående framför den öde teatern med en obestämd känsla av obehag. Det är så konstigt tyst här nu, det enda som hörs är ett vaggande diffust sus från de omkringliggande restaurangerna som alla tycks spela samma loungemusik.

Och plötsligt kommer jag på mig själv med att hoppas att någons obehag i detta nu ska bli alltför stort. Så stort att denna någon reser sig upp och går ett varv mitt på gatan eller golvet med en övertygelse att oavsett hur abstrakt och märkligt allting är så måste något nu faktiskt hända. Något måste ut ur den här kroppen för annars kommer den att sprängas. Ja kanske är det precis just nu i denna stund som någons obehag blir så starkt och väldigt att det övervinner rädslan och tröttheten och lämnar den individuella munnen och far vidare fritt, virvlande, ut i världen. Där den träffar andras obehag och inser att den inte är ensam och därmed inte längre är ett obestämt obehag utan har bytt skepnad och blivit till en sanning. En sanning som är så stark att den förvandlas till ett krav. Ett krav på att vi ska äga den här tiden tillsammans, i stället för att den här tiden ska äga oss.

Av Lisa Langseth 20 feb. 2019