Ur «Varda par Agnès» (Cine Tamaris)

Lycka enligt Varda

Evigt unga Agnès Varda är som balsam för filmvärldens själ. Jon Asp har sett «Varda par Agnès» på Berlin filmfestival och fängslas av en filmskapare som med espri och i patenterat tvåfärgad frisyr vinner ständigt nya sympatisörer.



Kåseri kallar hon det, vilket är en riktig beskrivning. När Agnès Varda har premiär med sin senaste film i Berlin är titeln Varda par Agnès, ett kåserande porträtt om och av regissören själv. Det hela äger rum som en filmad masterclass, upptagningar med Varda från olika tillställningar med publik i salongen, ett samtal eller snarare en monolog där hon själv väljer ämne, ger en bakgrund till scener ur olika filmer, visar klipp och synliggör detaljer.

201918628_5.jpg

Det är inte många filmskapare som i dag har så hög status som Varda, som med espri och hög trivselfaktor så aktivt odlar sin offentliga persona – blott att ta sig friheten att kåsera om eget verk. Sponsrad av kreddiga institutioner som MoMA och Fondation Cartier-Bresson, lägger hon ut texten, ger nycklar, kommer med sedvanliga infall. Så kan omvärlden fortsätta förundras över hennes klarhet, denna dokumentarist som i patenterat tvåfärgad frisyr ständigt vinner nya sympatisörer och beundrare över generationerna, i förra filmen från fotograferande helyllehipstern JR.

Agnès Varda har blivit ett fenomen i (minst) två bemärkelser: som nu över 90 ingjuter hopp genom sin raka personlighet, sin blick, sitt befriande sätt att se på världen – att trotsa döden (när hon var 80 såg hon siffran på ett expresståg komma rusande rakt emot henne, nu vid 90 ler hon åt den rädslan). Häromåret mottog hon, som första kvinnliga regissör, en heders-Oscar för sitt samlade verk. Förra filmen Faces, places var också nominerad till en Oscar för bästa dokumentär 2018. För det viktigaste fenomenet är förstås filmaren Varda, som helt oavsett ålder fortsätter lämna rika bidrag till filmhistorien. Även om Varda par Agnès är ett sidospår – förhoppningsvis inget testamente – fortsätter hon vara mångas filmfavorit. Varda stagnerar inte, lätt i tanken och alltjämt med god hälsa, till och med ögonsjukdomen hämmar henne mindre nu än i förra filmen. Och hennes valda ingångar i verken är nästan oavlåtligt intressanta.

I 65 år har hon gjort filmer med olika kvaliteter, utifrån sin egenmyntade cinécriture mellan spelfilm och dokumentär, verklighet och representation, mellan foto och video, nyskapande och återvinning, det sistnämnda som tog särskild fart med Efterskörd år 2000, om «glanörer» som plockar resterna från stadens marknader och landsbygdens åkrar. Filmen blev en stor succé och nog en avgörande nytändning för Varda. Sedan dess fortsätter hon med sig själv i centrum, närmar sig människor på sitt vinnande sätt, generöst låter dem prata men aldrig rädd att avbryta.

Vardas ledord för detta universum är inspirationcréation och partage. Att låta sig influeras av saker, gå in skapelsen och sedan dela med sig till publiken. Det låter enkelt men sant här, även om Varda också haft flera misslyckanden. Det mest uppseendeväckande, påminner Varda i filmen, skedde med stjärnkomedin De 101 nätterna, med bland andra Robert de Niro på omöjlig franska, en film som floppade efter världspremiären på Berlin filmfestival 1995.

Varda berättar också, mer genomlysande, att den nya tekniken tillåtit henne att komma närmare människor. Hon påstår att hon aldrig förnärmat personerna framför kameran, vilket inte innebär att hon inte ställt krav på sina skådespelare. I filmen gör Sandrine Bonnaire ett gästspel för att prata om Vagabond, 1985 års guldlejonvinnare om en tonåring som avviker från världen och drar på luffen, allt mer tilltufsad och mot strömmen. Den hjärtliga och direkta tonen förblir intakt även när Bonnaire berättar om hur krävande och rent oförskämd regissören kunde vara mot den då 17 år unga aktrisen (som väl redan hade klarat av sin debut, för Maurice Pialat). «Jag skulle ha slickat dina sår», säger Varda avväpnande och båda skrattar högt. Bilden av en målmedveten regissör som nog överträtt flera gränser för skapandets skull får inga vidare kommentarer här.

Men vilken märkvärdigt ombytlig filmskapare hon ändå är. Varje film man ser av Agnès Varda, gammal eller ny, ger skäl till förundran. Både när hon ställer sig själv framför lupp, korsbefruktar sin natur med omgivningens, betraktar människor och företeelser i periferin och får dem att verka helt centrala. Och när hon som i tidigare filmer, ägnar sig åt mer fiktiva skapelser (om än alltid med dokumentära inslag), leder in i världar där ingen tycks den andra lik, i alla fall inte på ytan.

bonheur.jpg

Denna kvalitet träffade mig åter när jag nyligen såg hennes tredje långfilm, Min lycka från 1965 (Le bonheur, nyligen återutgiven på fransk dvd). Att efter det stora genombrottet, realtidsångesten i svartvitt i Cléo från 5 till 9 (1962) – emblematiskt verk för nya vågen – förlägga sin nästa film till en helt annan värld, säger något om Vardas öppenhet och frihet inte minst. Min lycka är en prunkande färgfest i gränslandet mellan pastoral och reklamfilmsestetik, mellan Mozart, impressionism och populärkultur. Där «Cleo» i många fall är smakfull och nedtonad är Min lycka på flera vis i överkant, länge provocerande okomplicerad i sin småborgerliga skildring från Paris utkanter. Länge vet man inte vad Varda vill med filmen. Att teckna bilden av småbarnsfamiljens enkla lycka? Att den då mycket populära tv-stjärnan Jean-Claude Drouot med familj även gestaltar familjen i filmen utgör förstås en faktor. Här gäller rekorderligt vardagsliv, hantverksjobb, utflykter i det gröna, snällt sovande barn och kärleksfulla men anspråkslösa föräldrar. Rollkaraktärerna, varkensympatiska eller osympatiska, verkar inte heller särskilt intressanta. Men i Vardas värld finns det förstås en mening med ytan. Det konventionella är bara ett sätt att bereda väg för det kompromisslösa: att anlägga detta kolorerade luftslott för att sedan bryskt ställa vardagen på ända när en tredje person – en annan kvinna – griper in och gör filmen till ett triangeldrama med fatala konsekvenser.

En lycka får sällskap av en annan lycka, som Varda uttrycker det i Varda par Agnès. Där man kanske förväntar sig en sartre-beauvoirsk tolerans, först antydd även här och legio i många franska dramer, händer något helt annat. Det är det som är så genialt, Varda blir lika oåterkallelig som en Haneke, lika utstuderad fast mindre cynisk. Min lycka är som en motståndsfilm, en idéburen film som går på tvärs, inte visar sig vad den först tycktes vara, om detta att leva med kärlek. Och hennes perspektiv är främst i solidaritet med kvinnan mot bakgrund av mannens romantiserade kärleksideal.

Det geniala är att hon skildrar denna dömda värld utan att döma personerna, att hon tar sig an den utan fördomar, varken idyll eller ironi. Kanske underlättade det att hon själv befann sig i liknande relationer, med en kärlek och en passion – Jacques Demy – som hon var tvungen att dela med sig av (regissören som nog också inspirerat Varda till filmens rika färgkompositioner). Är individen oundgänglig eller utbytbar, kan kärleken delas, hur relativ är lyckan?

Inräknat debuten La pointe courte från 1954 och Cléo från 5 till 7 gjorde Agnès Varda tre mycket olika första långfilmer, alla originella på sitt sätt. De är också talande för hur Varda under ett helt filmliv fortsatt odla sin stil genom att kasta sig mellan olika världar, från stora murar till vida stränder. Innan hon sveps bort av en sandstorm kan vi gott hoppas att hon hinner ännu en film, om än så bara ett kåseri.

Av Jon Asp 16 feb. 2019