Happy Jankell och Simon Settergren ur «Kungen av Atlantis» (Marcus Tedenryd / Folkets Bio)

Simon Settergren om Kungen av Atlantis

«När Philip [Zandén] gick in i sin roll var det som att umgås med min egen pappa.»

Simon Settergren om att göra film om sig själv och sin schizofrena pappa – Kungen av Atlantis.



Min pappa har schizofreni. I hela mitt liv har jag skämts för att säga det högt och varit orolig för att någon skulle få reda på det. När någon frågade vad mina föräldrar gjorde brukade jag säga att pappa var trädgårdsmästare eller något annat normalt. Fast egentligen var han ju inspärrad någonstans och periodvis fick jag inte träffa honom. När jag var fem år fick han för sig att han var Kungen av Atlantis, och jag fick följa med honom i hans fantasier. För mig målade han upp en fantastisk värld, där jag var Prins och det var han och jag mot världen. Det var en härlig fantasi, som jag gladeligen gick med på för att förtränga verkligheten.

Karlsson på taket (2).jpg

För några år sedan kände jag ett väldigt starkt behov att bryta mig loss från den skam som jag upplevde hade förföljt och begränsat mig hela mitt liv. Jag kände, att jag behövde göra barnet inom mig rättvisa. Inget barn ska behöva känna den skam som jag har känt, och jag behövde göra något konstruktivt av det jag varit med om som kunde få andra att känna mindre skam och känna sig mindre ensamma. Idén att göra en långfilm om min far och mig tog form.

Jag var fast besluten att göra verklighet av min dröm. Jag hade en del erfarenhet sedan tidigare som skådespelare men hur skulle jag gå tillväga utan pengar eller produktionsbolag bakom mig? Tillsammans med dramatikern Ursula Fogelström började jag att skriva och vi lade ner kropp och själ i manuset och slet under många tidiga morgnar och sena kvällar. När jag försökte berätta om mitt projekt för producenter fick jag frågan: «Vem är du?». När de hörde hur ung och oerfaren jag var fick jag svaret: «Ring om tio år». Läget verkade helt hopplöst, men jag tänkte inte ge upp, jag var bara tvungen att göra det här. 

Vid 23 års ålder tilldelades jag, med Fogelström som min handledare, Anders Sandrews Filmstipendium. Stipendiet har tidigare gått till bland andra Peter Grönlund, Sanna Lenken och Ronnie Sandahl. Med hjälp av stipendiets goda rykte anslöt sig snart aktörer som Schizofreniförbundet, Psykiatrifonden och Hjärnfonden med ekonomiskt stöd. I den vevan anslöt sig också Emma Creed som producent till filmprojektet och kort därefter Marina Nyström som regissör.

Vi bestämde tidigt att jag skulle spela rollen som Samuel, eftersom det inte fanns pengar till en huvudroll och jag var det billigaste alternativet. Det var däremot svårare att tillsätta rollen som pappan. Fogelström tipsade om Philip Zandén.

unnamed (10).jpg

Sagt och gjort, vi skickade manuset till Zandéns agent. Jag hade inga pengar att erbjuda, var inget namn i branschen och var dessutom bara 23. Kanske var det inte så konstigt att Zandéns agent till en början var tveksam om det här verkligen var ett projekt för hennes skådespelare. Men jag gav inte upp utan insisterade på att Zandén skulle läsa manuset. På min 24-årsdag ringde telefonen. På andra sidan luren hörde jag Philip Zandéns röst. Han ville så gärna göra rollen att han var villig att ställa in sin sommarsemester för att spela in filmen med mig. Jag tror man lugnt kan säga att det var en av mina bästa födelsedagar.

Vi gjorde en provfilmning med Zandén, men i ärlighetens namn var det snarare ett tillfälle för honom att testa mig som skådespelare. Men det sade klick direkt mellan honom och mig – när Philip gick in i sin roll var det som att umgås med min egen pappa.

KAA_M_-82.jpg

Med papparollen rollsatt var vi redo för inspelning. Vi var ett ungt filmteam med en medelålder på ungefär 24, och med en stor dos energi och entusiasm började vi spela in. Inspelningen innebar en hel del utmaningar för både Zandén och mig. Av någon anledning hade jag skrivit in scener där huvudkaraktären lärde sig att dansa salsa tillsammans med Cleo (spelad av Happy Jankell). Jag kan inte dansa, än mindre salsa. Att dansa inför ett helt filmteam är faktiskt än i dag bland det värsta jag har varit med om. Och då har jag ändå växt upp med en pappa som har schizofreni.

I en scen klättrar pappan upp på ett tak och agerar ut sin fantasi om att han är Kungen av Atlantis. Trots Zandéns oerhörda höjdrädsla, gjorde han detta. Det är denna typ av engagemang för filmen, från skådespelare till team, som har hjälpt oss på vägen, och som jag är evigt tacksam för.

zanden-på-tak.jpg

Sensommaren 2016 var filmen färdiginspelad och skimret från sommarinspelningen började bytas ut mot höst. Då uppstod den stora frågan: Vad gör vi nu? Vi hade ingen distributör, och heller inga pengar kvar. Kanske på grund av vår oerfarenhet trodde vi att det skulle bli lätt att ordna mer när vi väl hade materialet hemma.

Postproduktionen och att lösa de ekonomiska frågorna visade sig bli betydligt mer utmanande än vad vi någonsin hade kunnat tro. Många turer kring bland annat klippningen gjorde att vi fastnade i nästan två år. Som tur var hade dramaturgen och producenten Soni Jorgensen möjlighet att träda in och med hjälp av henne fick vi tillsammans ihop en film som vi var nöjda med.

Vi fick till slut både en biografdistributör, Folkets Bio med ytterligare kopior genom Filmstaden, och finansiellt stöd till produktionen från en av Sveriges största privatinvesterare, Spiltan. De har tidigare varit med och finansierat filmer som Millennium-trilogin, En man som heter Ove och filmen om Ted Gärdestad. När jag drygt två år efter själva inspelningen lämnade över hårddiskarna till postproducenten Anders Hägglund på Nordic United, som jag pratat med angående postproduktionen redan medan jag skrev manus, konstaterade han torrt: «Du är en envis jävel, det får man ge dig».

KAA_M_-16.jpg

När jag skriver detta är vi i början av 2019 och vi är mitt uppe i själva slutarbetet med filmen. Kungen av Atlantis ska ha biopremiär den 1 mars 2019 och det är en helt fantastisk, nästan osannolik känsla. Vi hade trots våra investerare bara en bråkdel av den budget som borde krävts för att göra den här filmen. Det har varit en nästan sjuklig berg-och-dalbana, och jag har velat ge upp hundratals gånger. Men nu är jag väldigt tacksam över att jag aldrig gjorde det, gav upp.

Min förhoppning med filmen är att den kanske kommer kunna bidra till att krossa de murar av fördomar och skam som byggts upp runt schizofreni och få folk att reflektera och prata om psykisk ohälsa. Det har också varit viktigt för mig att min pappa skulle gilla filmen. Till en början var han förståeligt nog orolig över detta – han kände ju, liksom jag, skam. Men han gillar verkligen filmen. Han skrattar högt när han ser Kungen av Atlantis och vill gärna berätta för alla han känner att hans son minsann har gjort en långfilm om honomdet är nog det bästa betyget jag någonsin kunnat få.

Av Simon Settergren 20 feb. 2019