Tom Mercier i Nadav Lapids «Synonymes» (Guy Ferrandis / SBS Films)

Ung israel i Paris högst i Berlin

Nadav Lapids halsbrytande Paris-skildring «Synonymes» tog hem guldbjörnen framför ögonen på Wang Xiaoshuais vackra familjeepos «So long, my son». Jon Asp samlar intryck från den 69:e upplagan av Berlin filmfestival.



När det tidigt i veckan blev känt att Zhang Yimous senaste film inte skulle kunna visas i Berlin (pga att den inte släppts igenom av den kinesiska censuren), decimerades festivalchefen Dieter Kosslicks avskedsföreställning till 16 titlar i tävlingen (normalt runt 20), varav många rätt beskedliga akter. Fatih Akin gjorde intryck på få, svalt mötta blev också de nordiska regissörerna Lone Scherfig och Hans Petter Moland. François Ozon stod enligt många för sin mest konventionella film hittills, om övergrepp inom katolska kyrkan, vilket ändå räckte till juryns stora pris (och kontroverser på hemmaplan). Svartvita Netflix-dramat av Isabel Coixet, efter en sann lesbisk historia från det förra sekelskiftes Argentina, var pompös, ensidig och rent outhärdlig. I detta sällskap framstod italienska La paranza dei bambini som en av de starkare titlarna, om unga napolitanare som tar över kvarterets knarkhandel (Roberto Saviano belönades också för bästa manus; de unga skådespelarna imponerade mest). Länge en av de högst kritikerrankade filmerna (bland annat i Screens jury) var turkiska A tale of three sisters, ett ambitiöst men osjälvständigt drama som lånar alltför mycket i tema och stil av Nuri Bilge Ceylan, utan att komma i närheten av landsmannens nivå.

201914264_4.jpg

När så en annan kinesisk film, Wang Xiaoshuais So long, my son, ett tre timmar långt familjedrama gjorde entré sist ut i startfältet, var det många som trodde att årets guldbjörnsvinnare var funnen (och lite av Dieter Kosslicks ära räddad). Men juryn, med Juliette Binoche som ordförande, ville annorlunda; toppriset gick till en annan favorittippad film, Synonymes, ett halsbrytande drama i vilken den israeliske regissören Nadav Lapid inspirerats av sin egen ankomst och anpassning till Frankrike i början av 2000-talet.

Filmen börjar dråpligt, fortsätter dråpligt och slutar dråpligt. Yoav, en ung israel och före detta soldat, anländer till en tom lägenhet i ett av Paris finare kvarter för att hitta en ny identitet. Under tiden han står i duschen försvinner hans kläder omärkligt och snart håller han på att förfrysa i en vinterkall fransk huvudstad. Ett ungt grannpar kommer till hans räddning, som de hittar honom i badkaret och tinar upp honom under en varm fäll i sin fashionabla våning. Snart mönstrar de Yoav i färgglad designrock och med telefon och pengar i fickan. De erbjuder honom att stanna, men han vill klara sig på egen hand, förvissad att bryta med sitt förflutna, alla kontakter och även språket. Så går han snart över Paris gator och broar, dag efter dag, och tragglar franska synonymer ur en upplaga av Larousse, utan att yttra ett ord hebreiska. Den subjektiva kameran förstärker perspektivet av en sluten värld.

201912245_2.jpg

Nadav Lapid, som bland annat gjort den utmärkta Policeman (jurypriset i Locarno 2011) följt av Haganenet (som nyligen blev föremål för en amerikansk remake, The kindergarten teacher), svänger här ordentligt i berättarton. Synonymes är en film som utmärks av sina extraordinära infall, från analt upprepade rutiner till olika spektakulära scener, långt mindre av en sammanhängande berättelse (även om samhällskritiken är rätt tydlig). Och det sker inte utan egensinne, även om förebilderna tycks ständigt närvarande. I början går tankarna i hög grad till Lanthimos Dogtooth, i sitt besatt idealiserade men världsfrånvända tillstånd, mellan språk, sexualitet och våld. Bland inspiratörerna får även räknas in Haneke och Claire Denis.

Debutanten Tom Mercier är en ren uppenbarelse i huvudrollen, som gjord för att spela den objektifierade Yoav, i starkt fysisk närvaro och ofta med blankt ansiktsuttryck, en levande (israelisk) självmotsägelse som växlar mellan lågmäld känslighet och häftig radikalisering, mellan fasta principer och långt gången villighet att överleva i och anpassa sig till majoritetssamhället. Utöver Merciers prestation lever filmen högt på enskilda sekvenser: till exempel på en exklusiv bar där huvudpersonen svänger igång rejält till discoplågan mitt bland euforiska huvudstadsbor, senare reciterar Marseljäsen på en mindre glamorös franska för invandrare-kurs med en lärarinna väl inövad på landets laïcité-paroller (ingen tid för religionsfrihet här inte, men väl en utfrågning om franska presidenter). Till det unga paret, rejält karikerat efter parisisk överklassmodell, utvecklar Yoav en invecklad historia; båda dras till honom, hon mest sexuellt, han författaren också med hopp om tillgång till huvudpersonens många dramatiska historier från det förflutna.

Med rörlig kamera och utmanande kompositioner och klippning utgör Synonymes en stor visuell upplevelse. För många, vinnarjuryn inte minst, lever nog filmen även högt på sin omfattande samhällskritik, ett delvis skissat men ändå starkt patos riktat mot såväl ett Israel i moras som ett Frankrike på väg utför i sin uppblåsta självbild. 

201915867_5.jpg

Årets regipris gick till en regissör som rör sig än längre bort från klassisk narrativ till förmån för många märkliga situationer med varierat uttryckslösa skådespelarmodeller, centrerat kring en konstnär och ensamstående mamma som kämpar hårt med sin identitet. Tyska Angela Schanelec Ich war zuhause, aber – en hommage till Ozus I was born, but (1932) – söker ta upp berättartraditionen från Bresson, Dumont och Haneke, men blir lite väl sökt för att kunna utveckla något helt eget. Ändå ett val som vittnar om en jury angelägen att premiera avvikelse hellre än standardverk, vilket alltför sällan är fallet.

Den kinesiska filmen So long, my son, av tidigare Berlin-belönade Wang Xiaoshuai (Beijing bicycle fick festivalens jurypris 2001, In love we trust manuspriset 2008), fick därmed nöja sig med de båda skådespelarpriserna, vilket indikerar att filmen varit den starkaste utmanaren till Synonymes. Och Wang Jingchun och Yong Mei (utmärkt redan i The assassin) gör verkligen enastående insatser i ett drama som utspelar sig över tre decennier, från 1980-talet och livet efter kulturella revolutionen till ett dramatiskt förändrat Kina i våra dagar. Filmen berättas med ständiga hopp i tid, lätt labyrintiskt med ändå sömlöst och med tydliga tematiska övergångar. Tidigt förlorar den godhjärtade men hetlevrade Yaojun och hans fru Liyun sin enda son i en drunkningsolycka med bästa vännen, vars familj känner sorg och skam över händelsen. De båda familjerna, en gång så nära, växer ifrån varandra.

Likheter med Synonymes finns: människor som dras till anonymitet (med olika grad av självdisciplin) och inte minst i kritiken av stater ivriga att uppfostra sina medborgare. Här sker det mot en mer tydligt indoktrinerande fond, ett Kina som försöker hålla fast i kommunismen och samtidigt anpassa sig till en nyare ordning. Till ledningen i den stora fabriken, som föder nära nog ortens samtliga invånare, gäller det att hålla sig väl. I en talande scen lyfts Yaojun och Liyun fram som särskilt enastående individer då de två förlänas pris för «bästa familjeplanering» bland fabrikens arbetare. Prisutdelaren, tillika gudmodern till deras son, förebrår Liyun för att hon ändå ser nedslagen ut där på scen. «Vad fryner du åt? Det är pengar i kuvertet, så kosta på dig ett leende.» Bakgrunden är att Liyun tvingats till abort sent i graviditeten med ett andra barn, i ett land som bara tillåter ett – och därpå förlorat det första. Dramaturgin är tillspetad men effektiv. Utmärkelsen här är förstås ett sätt att hålla paret på gott humör, undvika missnöje i en miljö där det blir allt svårare att förena arbetarna.

201914264_3.jpg

So long, my son är inte i nivå med mästerverk som Hou Hsiao-hsiens Tid att leva, tid att dö eller Edward Yangs Yiyi – ensam tillsammans, men Wang Xiaoshuais familjedrama i ett samhälle statt i förändring lånar med framgång från båda. Återstoden av filmen ger en bakgrund till händelserna samt skildrar hur människor fram- och uthärdar, med sorg i ena familjen, skam i den andra. Huvudpersonerna flyttar till en större stad där de inte förstår dialekten, med ett adoptivbarn försöker de ersätta den förlorade sonen, de återvänder tillfälligt till sin gamla hemstad när gudmodern ligger för döden, för att konstatera att allt utom deras gamla lägenhet är annorlunda. På flygplanet dit påpekar Liyun, efter viss turbulens och oro måttad av paret, det märkliga i att de båda fortfarande är rädda för att dö. Detta efter att redan ha förlorat allt, arbete, anknytning och mening. Det är en pregnant bild av tomhet, och en ovanligt färdig beskrivning som ger vacker kontur till denna smärtsamma och i stigande grad drabbande melodram.

Av Jon Asp 17 feb. 2019