Ur Hayao Miyazakis debutfilm «Slottet i Cagliostro» från 1979 (Toho)

Animation på liv och död

«Som vuxen hoppas jag att någon faktiskt offras, dör helt enkelt, dels för att motivera alla skrämselgrepp, dels för att lite mer spegla verkligheten.»

Från cynisk isländsk animation till Miyazakis gräns- och genreöverskridande debut.



Ofta när man får tid och lust att gå på bio är det svårt att hitta en visning av det man helst vill se. Ännu svårare när tillfället uppstår i sällskap med andra, särskilt minderåriga. Inte nödvändigtvis för att de små är mer kräsna eller svårare att övertala, utan för att barn- och ungdomsfilmen i allt högre grad framstår som den mest cyniska, både sett till innehåll och i relation till spridning på repertoaren.

En fredagseftermiddag, när barnen och jag ska se film, är utbudet begränsat till ett par titlar: «Sune» har vi sett, «Röjar-Ralf» passar barnen på (efter att ha sett trailern). Valet faller i stället på isländska Ploey – ett vinteräventyr, som utöver positiva svenska recensioner också verkar vackert animerad.

ploey-horizontal-photo2017-2.jpg

Och vackert animerad är den, klara kontrastrika teckningar över hisnande landskap, där en ung traumatiserad strandpipare som förlorat flygförmågan lämnas kvar till sitt öde när den övriga flocken drar söderut inför bistrare tider. Men filmen ger också, i all sin vadderade välmening, utrymme för rejäl emotionell spekulation. Och det är ingen särskilt förkovrad narrativ som odlas här. En ständig katt- och råttalek mellan gott och ont, mellan ljus och mörker – skuggan som hotar att förinta det sköra och sköna. Vid flera tillfällen är de goda karaktärerna ordentligt nere för räkning, förmodat döda under långa minuter, bara för att återuppstå i absolut sista stund. I salongen sitter barnen och våndas, trots att de börjar vänja sig vid nära-döden-greppen är inlevelsen alltför hög för att de inte själva ska investera. Som vuxen hoppas jag att någon faktiskt offras, dör helt enkelt, dels för att motivera alla skrämselgrepp, dels för att lite mer spegla verkligheten.

Ändå kan en recensent hävda att «’Ploey’ har något ganska unikt i det faktum att den helt vänder sig till sin unga, förmodligen mycket unga, publik – antalet blinkningar till vuxengenerationen kan räknas på ena handens fingrar» (Anna Hellsten i SVD 18/1). Som om frånvaron av underliggande vuxentilltal vore skäl nog att bortse från att filmen i övrigt badar i konventioner stöpta enligt hollywoodmall. Den trygga kärnfamiljen och dess inrutade ideal; den unga spröda strandpiparen som måste tuffa till sig för att vinna den unga kvinnliga fågeln – ren machokultur, om än inlindad i gullig form.

ploey.jpeg

Problemet är inte «Ploey» i sig utan att denna «unika» isländska film utgör standard i dag, med ett berättande och en moral som sprider sig som löpeld. Att familjefilmen växer sig starkare innebär inte nödvändigtvis ett bättre barnfilmsutbud, eller ens fler tillgängliga titlar för de yngre. Snarare tvärtom, det är här som biomarknadens vinstmaximering tycks som allra mest kalkylerad. På en standardiserad repertoar med allt kortare bäst före-datum ryker de mindre barnfilmerna fort.

Men för den påpasslige biobesökaren finns det ändå ljuspunkter av mer bestående slag. En lycklig söndag erbjuder Bio Rio under sin klassikeretikett Hayao Miyazakis debutfilm Slottet i Cagliostro (1979), om gentlemannatjuven Lupin III (som aldrig tidigare visats på svensk bioduk men som väl finns att se på Netflix). En minst sagt explosiv upplevelse som inte ryggar för genreelement, utan tar rygg på dem och förhåller sig till dem, från anime till europeisk terräng och arkitektur till amerikansk action. Det är en film som gott och väl tål att ses även av barn men som, i all sin idérikedom, riktar sig ännu mer till äldre.

biljakt.png

Befriande är att den inte heller ryggar för döden. I en sinnligt vacker final i ett mäktigt klocktorn, efter många förrädiska kugghjul på vägen, kläms en olycklig själ mellan de två visarna. «Dog han?» undrar min yngsta. Det är grafiskt makabert och sublimt på samma gång – och för barn nog ändå mer hanterligt än ständig katt- och råttlek och återuppståndelse.

Även i sina tidiga, mest genremässiga stunder framstår Miyazaki (här fem år innan Studio Ghibli grundades) som en banbrytare: visuellt överdåd, explosioner och lite verklighet på samma gång. Man önskar att fler filmskapare inspirerades av den japanske mästaren inte bara vad gäller utseende utan också mångsidighet och moral.

Av Jon Asp 5 mars 2019