Ur Khalik Allahs Tempo-aktuella «Black mother» (Dogwoof)

Khalik Allah tänjer på gatans gränser

«Till Allahs försvar ska sägas att han ger dem en röst. Frågan som bör ställas är dock vilken röst?»

«Field niggas»-regissören och marginalskildraren Khalik Allah tänjer på gränserna ännu en gång. Martin Grennberger har sett Tempo-aktuella «Black mother» och frågar sig om jakten på poesi har ruckat på regissörens omdöme.



Konstnärer, fotografer och filmare med en intensiv men också konfliktfylld relation till gatan och dess invånare har en lång historia inom de visuella konsterna. Ett tidigt exempel är fotografen och journalisten Jacob Riis som dokumenterade sanitära missförhållanden och social utslagning i New Yorks slum vid förra sekelskiftet. Andra är Robert Frank och Diane Arbus, vars skildringar av missförhållanden, utsatthet och människor i samhällets marginaler varvas med stunder av upphöjd skönhet och poetisk kraft. Inom filmen kan man lätt komma att tänka på strömningar inom cinéma-vérité och direct cinema där möten och tillfälligheter – icke-regisserade eller iscensatta – ofta utgör filmernas fotografiska råmaterial.

FieldNiggas.jpg

En som skriver in sig i denna långa men brokiga tradition är den i New York baserade filmaren, fotografen och musikvideoregissören Khalik Allah, född 1985 till en jamaicansk mamma och en iransk pappa. Förutom att ha jobbat med bland annat Wu-Tang Clan var han med och regisserade musikvideor till Beyoncés skiva «Lemonade» (2016). Allah har utvecklat en omisskännlig stil, av vissa benämnd «gatuopera» men som också påminner om etnografiskt, icke-akademiskt fältarbete. Hans genombrott kom med Field niggas (2015), en på många sätt fascinerande film som också reser frågor om agens, relationen mellan filmare och objekt, hur långt man får ta vissa aspekter för att nå sitt resultat. När jag såg filmen på CPH:Dox 2015, i ett program med den lika egensinniga We chose the milky way av danska Eva Marie Rødbro, var det något som slog an. Rødbros film om några unga tjejer i en av Köpenhamns sämre bemedlade förorter – som träffande beskrivits som en «unplaceable, anthropological mutation of a bling, hip hop video, social-realist science fiction, and a documentary version of Spring Breakers» – ställdes mot Allahs omisskännligt amerikanska, lätt machistiska street art-meditationer. Känslan av att detta var något svårplacerat och nyskapande – klart fascinerande men samtidigt problematiskt – var påtaglig.

I Field niggas får vi följa Allah när han observerar, intervjuar och diskuterar med människor runt hörnet av 125th Street och Lexington Avenue i Harlem, New York City. Hela dramat utspelar sig där. Filmen är högst platsspecifik med andra ord. Just detta gathörn är känt som en mötesplats som drar till sig människor från samhällets utkanter. Allt är inspelat under natten och endast med befintligt ljus från gatlampor, upplysta butiker och passerande ambulans- och polisbilar. Under perioden 2012-16 samlade Allah fotografier från denna plats som också resulterade i fotoboken Souls against the concrete (2017). Titeln Field niggas kommer från «Message to the grass roots», ett tal som Malcolm X höll 1963, med en beskrivning av två slags svarta på slavplantagen: det är den ena som gett Allahs film sitt namn, den som, för att citera Malcolm X,  «caught hell (in the field). He ate leftovers. In those days they called them what they were: guts. That’s what you were — a gut-eater. And some of you all still gut-eaters».

Är det detta Allah vill komma närmare i filmen – och därav namnet – som en modern version av slavplantagens gut-eaters? Hungern är ett centralt tema i filmen, både den fysiska och den för spirituell överlevnad. Och kanske allra viktigast: hungern att berätta sin egen historia. Vi möter utbredd fattigdom, prostitution, hemlöshet och narkotikamissbruk, här främst i form av användningen av den syntetiska cannabinoiden K2. Ett annat inslag är polisens närvaro, vi hör kommentarer om polisens våldsanvändning, men samtidigt som vi ser poliser i bild får vi inte höra deras perspektiv på sakernas tillstånd. Allah infogar också en videoupptagning från mordet på Eric Garner, som på grund av polisiärt övervåld dog 2014 i Staten Island, ett fall som fick stor uppmärksamhet i amerikanska medier.

field-niggas.jpg

Field niggas är en kraftfull genombrottsfilm med ett säreget bildspråk och ett suggestivt arbete med färgskalor och olika skärpedjup. Den utgörs också av ett mångfacettterat ljud- och språkarbete, ofta i form av sånger (chants), filosofiska eller religösa utläggningar, men också andra fysiska reaktioner som hostningar, utbrott och skrik. Bild och ljud är aldrig synkrona, så samtidigt som man ser en person i bild – nästan alltid i slow-motion – har man en lätt förskjuten relation till vad den personen säger. Detta bidrar till filmens hypnotiska och hallucinatoriska stämning, även om tonen vid ett par tillfällen också blir aningen högtravande, till exempel när Allah i dialog med en annan person säger: «I am not even in my body anymore, I am just here to hold my camera», samtidigt som han själv vid ett par tillfällen återkommer eller snarare poserar i bild.

Khalik Allahs senaste film Black mother från 2018, som visas på Tempofestivalen i Stockholm, rör sig i en något annorlunda riktning. Dock är de flesta kännetecknen intakta. Bildmaterialet är mer varierat och Allah har filmat på allt från Super 8 till olika digitala format. Inledningen av filmen, en serie 16mm-bilder i snabb följd, tar oss raskt med till det kaotiska hjärta som är dagens urbana Kingston, en polyfoni av stadens brus, lager av röster och sånger, folk som dansar framför kameran eller blickar in i den. Black mother är en resa tillbaka till det Jamaica som Allahs mamma kommer ifrån och en tämligen central del av filmen består av Allahs känslosamma återförening med morfadern. Bilderna växlar från stadsmiljöer till spektakulära landskapsmotiv. Vi möter heliga män, prostituerade kvinnor, lekande barn och män som har utläggningar om rastafarins och slaveriets historia. Berättandets kronologi är uppbruten, bilderna impressionistiska med drag av snapshots och flytande tablåer. Allah har en säker blick för att fånga människor, gester, och företeelser i snabb och omkastande rörelse.

V18black01b.jpg

Allahs arbete har ofta beskrivits som liturgi och psalm, ett slags urban modern gospel, vilket är tydligare här än i Field niggas. Samtidigt som det bidrar till att ge Black mother mycket av dess attraktionskraft tynger det en hel del. Det är en problematik som kan påminna om inkongruensen man finner hos den senare Terrence Malick, mellan filosofiska-metafysiska anspråk och den faktiska formella gestaltningen. Till exempel när Allah filmar vattenfall i slow-motion, då är vi nära det generiska turistvykortet eller en naturdokumentär från National Geographic. Eller när han använder rösteko för att förstärka eller betona en utsagas uttryckskraft eller efterliv, då blir det mindre lyckat. Är det här en blinkning till jamaicansk dub eller Roots-Reggae? Vi är en bra bit från Lee «Scratch» Perry här. Det symboliska fläckar också intrycket. I slutet av Black mother föder en kvinna ett barn; detta sker ungefär samtidigt som Allahs morfar begravs och vi ser begravningsprocessionen. Det cykliska och relationen liv-död skulle må bättre av en annan gestaltning.

Men Allah är en säregen bildberättare, det måste sägas. Man glömmer inte en film av Khalik Allah. Kanske är det just i den närmast konfrontativa tvetydigheten som regissörens filmer hittar sin näring och sitt existensberättigande. Allahs arbete reser också frågor om «kontraktet» mellan filmaren och dennes protagonister. I Field niggas är vissa av de medverkande så påverkade av substanser eller alkohol att det är uppenbart att de inte riktigt vet var de befinner sig. Till Allahs försvar ska sägas att han ger dem en röst. Frågan som bör ställas är dock vilken röst? Ibland får jag känslan att Allah är så driven av viljan att komma åt den intensitet och «poesi» han möter att det ruckar lite på omdömet. Jakten på råhetens skönhet kan ibland, slår det mig, ha sina irrvägar.

FluidFrontiers_0[1].jpg

Och avslutningsvis: det är en händelse som ser ut som en tanke att samtidigt som Black mother visas i Stockholm Ephraim Asilis The diaspora suite, en serie om fem kortfilmer inspelade mellan 2011-17 på Jamaica, Brasilien, Harlem och i olika delar av Afrika. Tillsammans med Black mother delar Asilis filmserie ett intresse för Jamaica och den rastafariska traditionen som historiskt narrativ. Och både Allah och Asili är också upptagna av att med hjälp av ett «musikaliskt» filmmontage – båda jobbar huvudsakligen med en handhållen kamera, filmar på 16mm och med betoning på en musikalisk-elliptisk klippning – gestalta spåren av slaveriets historia och titta på den nutida erfarenheten av dess konsekvenser. Min rekommendation är att se Asilis remarkabla filmsvit först och fånga den andra visningen av Allahs film dagen efter. Då kan intressanta saker uppstå.

Av Martin Grennberger 5 mars 2019