Bruno Ganz som Jonathan Zimmerman i Wim Wenders «Den amerikanske vännen»

Führer, ängel men främst yrkesmördare

Skådespelaren Bruno Ganz (1941-2019) skapade sällsamt liv genom att ständigt omge sig med död. Men mer än som diktator och ängel, minns honom som rammakaren från Hamburgs kajer i Wim Wenders storverk.



«Många minns honom som en representant för ondskan, i rollen som Adolf Hitler. Men låt oss i stället komma ihåg Bruno Ganz som en symbol för det goda: ängeln Damiel i Wim Wenders kultklassiker ’Himmel över Berlin’», lät det i en minnestext i SvD (17 jan) när den förärade skådespelaren gick bort häromveckan, i sin hemstad Zürich, 77 år gammal.

Reaktionerna på Bruno Ganz död har framför allt handlat om dessa två filmer. Dels Oliver Hirschbiegels Undergången – Hitler och Tredje rikets fall, i vilken Ganz skred till verket med så mycket inlevelse och resonans att han förebråddes för att göra führern mänsklig (som om ondska inte också var en fråga om mänsklighet). Dels Wim Wenders film – med Ganz som den gode ängeln – som ännu trettio år efter premiären sitter starkt på mångas näthinnor.

himmel-ganz.jpg

Det är förvisso två helt imponerande rollprestationer: den ena där Ganz ger mångsidigt liv åt världshistoriens värste; den andra där han på stumfilmsvis vakar över Berlin ett par år före murens fall, genomskådar människans tankar för att slutligen konstatera att han ändå – trots alla brister och missförhållanden – vill vara på samma nivå som människorna, sluta se ner på dem. Det kanske är synd om människorna, men livet är ändå bra spännande. Himmel över Berlin innehåller outplånliga bilder över en stad som förändrats i dubbel bemärkelse, och utgör alltjämt en stark bild över ett kylslaget Europa. Men det är också en delvis övervärderad film, rätt fluffig i både i text och bild, och som på sätt och vis kom att visa vägen för Wim Wenders senare filmer, till exempel några av 2000-talets mest uppblåst existentiella filmer, Millon dollar hotel (med medverkan av Bono) och Palermo shooting (med gravt Sjunde inseglet-komplex). Under det senaste decenniet har regissören dessbättre sadlat om till biograffilmare, bland annat med vackra porträtt av koreografen Pina Bausch och fotojournalisten Sebastião Salgado. Utblick, om än självbespeglande, klär uppenbarligen Wenders bättre än ren introspektion.

Men 70-talet är och förblir regissörens bästa tid, som också spillde över på Bruno Ganz. För mellan godhet och ondska bör vi inte minst komma ihåg skådespelarens besjälade tillstånd däremellan, som rammakaren Jonathan Zimmerman i Den amerikanske vännen, Wim Wenders förbluffande filmatisering av Patricia Highsmiths Tom Ripley-roman från 1977. Det är lite som Wenders motsvarighet till Scorseses Taxi driver, en inkännande nihilistisk beskrivning av ett glidande tillstånd, annorlunda men där de urbana miljöerna och några givna omständigheter – krig respektive sjukdom – illustrerar rollkaraktärens inre. En zeitgeist som åldrats väl. Ta bara Robbie Müllers ojämförliga foto från Hamburgs hamnområden, som andas nedgång och förfall och ändå så mycket liv. En makalös prestation.

The American Friend.jpg

Om Dennis Hopper hade en svår uppgift som döden i vit kappa i Palermo shooting är han desto mer hemma här, «a cowboy in Hamburg», alltjämt på gränsen mellan liv och död, utan sammanhang i tillvaron, vilket han upprepar för bandspelaren («jag vet mindre och mindre om vem jag är, eller vilka andra är...»). I Bruno Ganz rammakare tillika terminalt blodsjuke ser han en perfekt kontraktsmördare; en person utan något att förlora men väl försörjning för fru och barn att vinna. En godhjärtad man som med lite hjälp på traven kanske ändå kan överväga ett välavlönat brott. När det regelvidriga tar fart upphör gränserna. I Tom Ripley möter han sin motsats och sin själsfrände – en kall och våldsam thriller tar över men också en varm bromance.

ganz-hopper.jpg

Det finns så många scener och sekvenser att framhålla. Ofta referererade är de i samband med det första uppdraget i Paris, när Zimmerman på metron mellan Étoile och La Défense – inför många övervakningskameror – skänker ett ansikte till den handfallne gärningsmannen, lika långt från yrkesproffs som filmpraxis. Scenen därpå är minst lika vacker, när han flyr brottsplatsen till en bar just intill finansdistriktet och tacksamt accepterar Jean Eustaches besökare att plåstra om hans blodiga panna (Nicholas Ray och Samuel Fuller är två andra regissörer som medverkar minnesvärt i filmen.)

ladefense.jpg

Bruno Ganz storhet blir knappast tydligare än i Den amerikanske vännen, att han tillhörde den tradition skådespelare som inte behövde göra mycket för att lämna stora avtryck, för att verka helt närvarande framför kameran; att synliggöra det knappt märkbara, en persons inre, dennes rädslor, brister och tankar, som om skådespelarens metod handlade om något alldeles vardagligt och rutinmässigt.

am-vännen.jpg

Mindre imponerande blir det inte av att Ganz vid denna tid var relativt ny inom filmen, och dittills ägnat sitt yrkesliv åt teatern – sitt «heimat» – inte minst på Schaubühne i Berlin som han lämnade 1976. Av de mer storvulna teatergesterna syns intet här på vita duken.

Märkligt ändå hur hans rollkaraktärer alltid omgetts med död, som ängeln i gränslandet, som führern under dennes sista dagar, som dödligt blodsjuk. Även i Lars von Triers senaste film, The house that Jack built rör sig Ganz gestalt i ytterzonen, som en änglalik körkarl som leder Matt Dillons seriemördare tillika regissörens alter ego mot en fruktansvärd skärseld (mörker i lag med godhet; helt logiskt att den rollen gick till Ganz). Och förhoppningsvis får skådespelarens filmgärning ett värdigt avslut, om än postumt, som andra världskriget-domare i Terrence Malicks kommande film Radegund (som alltjämt befinner sig i postproduktion och som, ironiskt nog, rymmer Michael Nyqvist i den andra huvudrollen).

bigOriginal.jpg

Så i väntan på Malicks film se för all del om Undergången eller Himmel över Berlin eller något annat storartat av Bruno Ganz, men se framför allt det verkliga storverket: Bruno Ganz rolltolkning i Den amerikanske vännen, en film som vore mer än förtjänt av nypremiär på bio.

Av Jon Asp 5 mars 2019