Ur Mia Engbergs «Lucky one» (Daniel Takács/Story)

Tystnaden i Trouville

«Jag skrev febrilt, som för att rädda mitt eget liv, som en besvärjelse mot mörkret och rädslan och ensamheten. Då och då försökte jag tänka på Duras, på hur hon hade levt och skrivit i det där huset, men hon kändes avlägsen och oåtkomlig.»

«Lucky one»-aktuella Mia Engberg om en skaparprocess i Marguerite Duras fotspår.



Jag åkte till Trouville för att skriva. Det var vår. Jag hade en bild i mitt huvud som jag ville utveckla till ett manus. Det var bilden av Vincent en tidig morgon då han kommer hem till sin dotter Adina med en blodig hammare i en påse. Det är en stillsam bild där solen skiner in genom köksfönstret och de ska äta frukost tillsammans. Hammaren har han använt för att driva in en skuld till sin arbetsgivare.

IMG_1108.JPG

Jag ville skriva och jag ville se Marguerite Duras hus på stranden vid Normandiekusten. Jag hade en tanke att något skulle smitta mig där. Något stort och tyst och fundamentalt. Kanske en insikt om hur mästerverk skapas, hur Marguerite Duras skrev i tystnaden i det där huset.

Jag hade mina idéer nedskrivna i en anteckningsbok. Boken var fullskriven men berättelsen var utan struktur. Jag behövde ensamhet och tid och det där tredje som jag inte kunde formulera.

Tåget gick från Gare Saint-Lazare i Paris till Trouville och resan tog två timmar. Trouville är en magisk plats för mig. Där hade jag filmat några bilder på havet som blev inledningen till Belleville baby och där hade Marguerite Duras skrivit sina bästa böcker. Hon hade en liten lägenhet i det stora hotellet på stranden, Les Roches Noires, från mitten av 1800-talet där allt var bevarat och där, sades det, även Marcel Proust hade skrivit böcker. Där hade hon träffat sin 38 år yngre homosexuelle älskare Yann Andrea och där hade hon druckit så mycket så att hon nästan dog.

Trouville är en semesterort dit franska stadsbor kommer på sommaren. Den är inte fashionabel och modern som orterna på franska rivieran, dit man kommer för att spendera mycket pengar och sola. Här är klimatet engelskt, regnigt och blåsigt och allt känns gammalt och lite dammigt. Tennisbanorna, karusellerna på strandpromenaden, de tunga villorna på höjden med sina fönsterluckor och ovårdade trädgårdar. Det är som om hela staden har bevarats från den tiden Marguerite Duras bodde här, eller kanske vilar staden på något ännu äldre, något som var storslaget och viktigt i början av förra seklet, innan världskrigen, då Frankrike fortfarande var en kolonialmakt och en plats där stor litteratur och konst skapades.

Jag var oförberedd på att staden skulle vara så öde. Plötsligt förstod jag varför lägenheten i Marguerite Duras hus varit ledig och billig. Ingen kommer till Trouville i april. Ingen utom jag. Det vackra lägenhetshotellet som varit fullt av liv sist jag var där var nu tomt, så när som på en vaktmästare, och de många fönstren ut mot havet var täckta med fönsterluckor. 

Jag väntade i entrén medan vaktmästaren hämtade nyckeln. Han luktade sprit och ensamhet. Eftersom han höll mina nycklar i handen, var jag tvungen och stå kvar och lyssna när han pratade. Han hade varit soldat i Algeriet sade han och nu hade han flyttat in i det här huset för att vakta det. Ensam. Han hade ingen kontakt med sina barn, sade han och han undrade om jag hade någon väninna i Sverige som kunde tänka sig att gifta sig med honom. Jag skrattade artigt, så där som jag brukar göra fast jag inte gillar det, men helst ville jag att han skulle försvinna och inte vakta det här huset som jag längtat efter så länge. Han skrämde mig.

Han följde med mig upp till lägenheten och envisades med att bära min väska, så som fransmän gör och vi åkte upp i den mycket vackra gamla hissen och jag frågade om Duras och han sade att hennes son ägde hennes lägenhet nu, men att han tyvärr inte hade nycklarna till den. Annars hade vaktmästaren nycklar till nästan alla lägenheter i huset om jag ville se dem. Det ville jag inte och jag ville inte tänka på det faktum att han kanske hade extranyckar till den lägenhet som jag skulle bo i och jag var glad när han äntligen lämnade mig ensam.

Jag slog upp fönsterluckorna mot havet och öppnade fönstret. Jag tog bilder av fönstret sen och filmade det, men ingen av bilderna eller filmerna kunde återge hur det lät och kändes att se ut över den stranden just då. Havet dånade på ett sätt som jag aldrig hört ett hav dåna förut. Mitt fönster var så högt över marken att det kändes som jag tittade på havet och stranden från himlen och de få, mycket få, människor som man kunde se på den vidsträckta strandremsan var små som prickar, stretandes i vinden. Stranden var bred som en öken, kanske var det lågvatten, och jag kunde inte höra barnens röster.

Jag hade föreställt mig stämningen i det där huset som ljus och stilla. Jag hade föreställt mig att jag skulle gå med bara strumpor på de tjocka röda mattorna i korridorerna och att solljuset skulle falla in genom de dammiga fönstren på ett sätt som det gör när det är tyst. I stället hade jag kommit till ett spökhus med en ensam vaktmästare och ett dån från havet som aldrig tystnade, inte ens då jag stängde både fönstret och fönsterluckorna. Inte ens då jag lade mig i sängen med en kudde över huvudet eller stängde in mig i badrummet. Tystnaden fanns ingenstans. Marguerite Duras fanns ingenstans. Det var jag och vaktmästaren och dånet.

Jag gick ner till staden för att äta. Det fanns bara en restaurang som var öppen och jag åt där. När jag kom tillbaka, jag gick på stranden, såg jag vaktmästarens silhuett i ett av de stora välvda fönstren på bottenvåningen. Han stod och tittade på mig under hela den långa vägen tillbaka mot huset. Han hade två meloner i händerna som han ville ge till mig. Jag vågade inte säga emot. Jag tog emot melonerna och gick tillbaka till mitt rum. När jag kom in fick jag för mig att vaktmästaren hade varit i lägenheten när jag var borta. Mina saker låg inte i rätt ordning. Kanske hade han luktat på mina trosor. Bläddrat i mina anteckningsböcker. Jag låste säkerhetslåset på dörren. Det kändes som att jag var med i en dålig film.

Eller var det bara jag som inbillade mig? Varför var jag så rädd?

Den natten sov jag ingenting. I stället satt jag vid fönstret invirad i en filt och skrev på mitt manus i en manisk blandning av skräck och arbetslust. Ibland hörde jag ljudet från hissen som åkte upp och ner. Ibland tyckte jag att jag hörde steg utanför min dörr. En fönsterlucka stod och slog i vinden. Natten kändes oändlig.

Nästa dag skrev jag också och även nästa natt. Jag skrev febrilt, som för att rädda mitt eget liv, som en besvärjelse mot mörkret och rädslan och ensamheten. Då och då försökte jag tänka på Duras, på hur hon hade levt och skrivit i det där huset, men hon kändes avlägsen och oåtkomlig. Skrivandet fanns i nuet och det var intensivt, oväntat och inte behagligt.

atlantique.jpg

Det tog tre nätter och tre dagar att skriva manuset. Det var mödosamt och Duras hade övergivit mig, men jag skrev. Den fjärde dagen var jag klar. Jag hade hyrt lägenheten för en hel vecka, men jag ville inte stanna. Jag packade mina saker och rullade min väska över den vackra röda mattan i korridoren. Jag tog några bilder av de höga välvda fönstren i foajén och den magnifika utsikten. Här hade hon spelat in den svarta filmen L'homme atlantique, här hade Yann Andrea poserat framför kameran, men jag hade inte tid att kontemplera över det för jag måste komma i väg innan vaktmästaren upptäckte mig och ville bjuda på melon eller fria. Jag lämnade nycklarna på disken och gick ut.

Jag hade kommit för att uppleva Duras tystnad, men mötts av en skrämmande vaktmästare och min egen ensamhet. Havets dån följde mig hela vägen till tågstationen.

Av Mia Engberg 5 mars 2019