Ur Buster Keatons «Så går det till i krig» (Studio S Entertainment)

Crash course Keaton

I nysläppta «The great Buster» ger Peter Bogdanovich en omistlig snabbkurs i eviga fenomenet Buster Keaton. Och Cinemateket i Stockholm visar ett av dennes storverk: «Så går det till i krig».



Mamman lärde akrobatik, pappan konsten att falla. Så vips blev Joseph Keaton, född i Kansas 1895, filmvidundret Buster Keaton. Redan som fyraåring var han vaudeville-stjärna, trotsade naturlagarna och drog ner skrattsalvor tillsammans med familjen på turné. Fadern kastade ofta runt honom, drev honom hårt; att inte fler anmälningar om barnmisshandel inkom berodde på att åskådarna hade så roligt. Med tiden och uppståndelsen ökade också nivån på giggen och gagsen, liksom intäkterna, som delades demokratiskt mellan familjemedlemmarna. Redan som 12-åring hade Buster sin egen ståtliga bil, bara några år senare stod han ensam på scen, försörjde hela familjen.

Detta får man veta i Peter Bogdanovichs hyllningsfilm The great Buster, som nyligen fick premiär på vod. Filmskaparen och den forne filmkritikern Bogdanovich söker inga fördjupande analyser eller spirituella infall. I stället ger han plats för många beundrare som bedyrar sin fascination för föremålet. Men ännu mer, och viktigare, så mönstrar han ett behörigt urval av storartade Keaton-stunder, stumfilmssnuttar varav många är nyrestaurerade. Och Bogdanovich vet för det mesta att låta sekvenserna tala för sig själva.

The Scarecrow.jpg

Mycket ur det besjälade 1920-talets hinns med, tvåaktarna i början av decenniet, från de mindre kända till de helt odödliga: One week, med tåget som först på tillbakavägen demolerar den olyckligt uppställda, prefabricerade huskroppen; den makalösa koreografin och ingenjörskonsten i Fågelskrämman (ovan); den övermänskliga förmågan i Gatloppet, när en jagad Keaton sträcker ut armen och lyckas ta lift med en passerande bil – ingen låg hastighet men en kroppskultur omöjlig att begripa.

Man kan bara förundras över hur mannen överlevde, dag efter dag. Ständigt blåslagen, någon gång nära att drunkna, bruten vrist, bruten nacke – inget stoppade Keaton, som gjorde alla scener själv. «What you see is what you get», försäkrar filmnestorn Leonard Maltin. Johnny Knoxville från «Jackass» påtalar med himlande ögon fenomenet och förebilden Keaton. Han var en av filmens stora uppfinnare, menar Werner Herzog, med syfte på idérikedomen och förmågan till mekanisk gestaltning. Tarantino menar att Keaton alltid satte filmen först, att filmen var själva skämtet, kamerans placering helt central. Gång på gång bröt han den fjärde väggen på olika infallsrika sätt.

Buster Keaton stod inte och föll med det fysiskt virtuosa. Stenansiktet kallas han ofta, men bara ansiktet räcker gott att uppehålla sig vid – med de stora melankoliska ögonen så tidlöst och så vackert. Klart att detta rena uttryck var en betydande del i allt det bagatelliserande underspel Keaton företog; hade han inte varit man och så halsbrytande rolig hade han blivit mer objektifierad.

Buster-Keaton-Pork-Pie-Hat-3.jpg

Karriärens stora misstag kom när Keaton, trots avrådan från Chaplin och andra, skrev på för Metro Goldwyn Mayer, och därmed gjorde slut med sin självständighet (på det egna bolaget). Att ljudfilmen trädde in när stumfilmen stod på topp var dubbelt olyckligt för Keaton, som hade förlorat stor del av hörseln som tjänstgörande i Frankrike under första världskriget. Han tillhörde visserligen det fåtal pantomimartister som kunde försörja sig även i talkies, som Frank Capra uttrycker sig i filmens arkivmaterial, men aldrig med den bravur som under den tysta eran. Keaton började dricka alltmer och hustrun begärde snart skilsmässa. Han gick ner sig, tog sig upp igen, träffade en ny kvinna som räddade livet på honom. Men ingenting blev vad det varit.

Bogdanovich klarar av livsödet fort, för att få det sorgliga överstökat, och därmed också kunna återkomma till väsentligheterna: 20-talet. För i detta «United States of Amnesia», som Gore Vidal framhävt kontinentens oläraktiga, tillhörde Keaton dem som inte föll i glömska, även om samtiden inte alltid såg hans storhet. Hans betydelse för eftervärlden är svår att överskatta. I arkivbilder framhåller Orson Welles högtidligt mästerverket Så går det till i krig (mer känd i originalets The general) tematiskt på topp och 100 gånger mer visuellt imponerande än Borta med vinden. Tarantino, vän av action, ser Så går det till i krig som den fulländade actionfilmen.

BridgeWreck1800.jpg

I det verk av sina som även Keaton höll högst spelar han sydstataren och lokföraren Johnnie Gray, som under inbördeskriget refuseras av armén men vinner gruvlig upprättelse – genom kärleken till en kvinna (Annabelle) och ett lok (The General). Upplägget gav en av filmhistoriens mest iögonfallande tågfilmer, med ett fantastiskt foto och bekransad med stumfilmserans dyraste scen, där offensiva nordstatare inte lyckas ta sig över den bro som Johnnie och Annabelle satt i brand. Att filmen fick ett rätt svalt mottagande vid premiären (inte kul att se soldater dö, skrev någon), har inte hindrat dess anseende för eftervärlden.

De obetalbara mönstringsscenerna där Johnnie trots många idéer blir utan uppdrag; den gisslantagna Annabelle som han får syn på genom ett cigarrbränt titthål under det bord han spionerar från; de många infallsrika tågsekvenserna; slutbilden när han poserar med Annabelle medan sydstatssoldaterna tågar förbi. Här ryms många kvaliteter, det är kort sagt och alltjämt en hisnande film med en berättarglädje som man önskar att kommande generationer tar del av. På samma sätt som Peter Bogdanovichs okonstlade homage tjänar som en utmärkt crash course i denna förbluffande filmkonstnär.

Av Jon Asp 22 mars 2019