Sébastien Courivaud och Livia Millhagen ur Richard Hoberts «Fågelfångarens son» (SF Studios)

Från Antibes till Färöarna

Franske skådespelaren Sébastien Courivaud skriver dagbok från inspelningen av Richard Hoberts nya film, kostymdramat «Fågelfångarens son», regissörens första film sedan «En enkel till Antibes».



De första bilderna uppenbarar sig. Jag är tagen av djupet i landskapet, vidderna, vinden och havet, alla naturkrafter som tar så stor plats, och på vilket sätt skådespelarna med självklarhet smälter in i denna särpräglade natur.

Intensiva känslor, en blandning av bråttom och långsamt i varje skeende, ett djupt allvar i situationerna och i det liv våra personer måste leva.

Under projektionerna förstår jag allt tydligare hur Kaptenen, som jag skall gestalta, kommer att kunna landa i detta universum. Bortom min förståelse för historiens olika rollfigurer, skönjer jag den ömtåliga jämvikten där allt kan omkullkastas när som helst. Långsamheten och intensiteten i mötena och förflyttningarna mellan de inblandade liknar en sträckt lina nära bristningsgränsen. Richards manus i denna film är inspirerad av en sann berättelse på Färöarna under 1890- talet.

Det är en djup och omvälvande historia, där alla val och handlingar görs för sitt eget och sina närmastes överlevnad.

unnamed (1).png

Landskapet, öarna där den vulkaniska jorden möter Nordatlantens vågor, tycks mig vara den perfekta arenan för mötet av de starka känslor som vår berättelse handlar om.

Under inspelningen av exteriörerna de följande dagarna övergår vädret på några minuter från regn till solsken. Vinden anfaller plötsligt och brutalt, molnen jagar över himlen. Tidvattnet, kylan, hela den storslagna och brutala naturen tvingar sig på med en stor portion realism och påverkar mitt sätt att agera. Eftersom det är en historisk berättelse, så ter sig naturkrafternas tidlöshet desto mer användbar. Att få spela in en historia på dess verkliga ställe är en oerhörd förmån. Från morgon till kväll inandas vi denna berättelses verkliga luft. Vår gång anpassas till vinden som bär eller motarbetar oss, vädrets makter bestämmer takten i sagan vi skall gestalta.

*

Jag möter Charlott, kostymören jag träffat i Stockholm för provningar. Min kostym hänger redan på en ställning i ett hörn. Jag längtar efter att få ta på den så jag kan bli den Franske Kaptenen. Väl inne i hans kläder kommer jag, att, om inte genom språket så åtminstone genom kostymen, komma lite mer i fas med statisterna jag mött vid min ankomst.

Tyngden av långbyxornas, västens och rockens tyg, kepsen på huvudet och de tunga höga kängorna i läder, ger mig en hållning som inte längre är min egen. Min gång och mina rörelser är helt annorlunda. Jag tämjer min klädsel under tiden jag väntar på smink och frisyr. Varje nya steg får mig att gå in i rollens tänkta karaktär. Rak, sparsmakad, återhållsam i både gång och rörelser. Kostymens tyngd är perfekt.

I filmen hoppar vi från 1890 till 1900. Inspelningarna på eftermiddagen är tänkta att ske under den första perioden, så vi bestämmer att helt enkelt svärta mitt eget grånande skägg för att markera skillnaden i tiden.

*

VÄLKOMMEN OMBORD

Väckt av solen klockan fyra på morgonen. Jag kokar en kopp kaffe på rummet. Drar isär gardinerna och öppnar fönstret. Sikten är skymd av en tät, böljande dimma. Det är kyligt. En total tystnad råder över det spöklika landskapet.

Min första tanke koncentreras till den viktiga scenen jag skall spela under dagen. Det är när Kaptenen kommer tillbaka till Öarna. Efter tio långa år återförenas han med Livia utan någon som helst förvarning.

Jag måste hitta känslorna hos en man som återser den kvinna han älskar efter tio år och som dessutom kommer fram till henne som om hon fick se en vålnad. Exaktheten i detta ögonblick går inte att gissa sig till. Det är den plötsligt dimmiga morgonen som visar mig hur jag ska gå tillväga. De måste båda upptäcka varandra som om de plötsligt dök upp ur denna dimma. Den känslan kan förstärkas av den artificiella röken i dekoren. Ett ögonblick som hänger i luften, utanför tid och rum, där två individer håller fast vid varandra genom sina blickar.

R Hobert.jpg

Jag kommer till inspelningsplatsen – en verkligt gammal matsal – på eftermiddagen. Richard och Andreas, fotografen och ljusteknikerna håller redan på att ljussätta rummet och fastställa kamerarörelserna. Richard visar var jag ska börja. Jag sitter på serveringsbänken med ryggen mot väggen. Det är först när hon vänder sig om, som Livia, som står på andra sidan bänken, kommer att upptäcka mig.

Vi börjar med en teknisk repetition för att bättre definiera den visuella ramen och få skådespelarna att hitta sina respektive placeringar. Richard påminner om scenens huvudsakliga syfte och ger oss friheten att tolka våra intentioner inom denna ram. Han litar helt och hållet på sina skådespelare, det ger oss trygghet men även en stor frihet i vår inlevelse.

Dags för tagning. Jag står ensam i den rökiga dekoren. Tömmer mina lungor, blundar, och när jag andas in på nytt och öppnar ögonen befinner jag mig i en annan tid, en annan rymd. Jag är här och nu år 1900, i detta värdshus där jag på nytt träffar denna kvinna för vilken jag måste förklara varför jag inte återvänt under tio år. Så kommer de första replikerna. Tonen och tempot i våra röster sammanfaller naturligt, våra blickar går ända in i själen av de karaktärer vi personifierar.

Tack! Hörs från regissören längst bak i rummet. Han kommer fram med ett stort leende. Ett mycket speciellt och rörande ögonblick. Det är dels första gången den magiska strömmen som förenar de två karaktärerna sker, men det är också första gången som det regissören skrivit under fem år äntligen förverkligas.

Han har tänkt ut, undersökt, upplevt varje känsla hos sina personer, han har skapat banden som förenar eller skiljer dem. Ett manuskript skrivs med både inspiration, fantasi, och tekniska hänsyn, men syftet är också att det en vacker dag skall gestaltas och komma till liv. Detta möte mellan det som skrivits och det som får liv är ett skede i den kreativa processen där regissören och skådespelarna befinner sig i samma båt, för samma resa, under tiden av en inspelning. Richards leende i detta ögonblick säger mig: «Välkommen ombord, min Kapten, nu ska vi berätta denna historia tillsammans».

unnamed (9).jpg

TORSHAVN

Vi åker tidigt på morgonen till Torshavn/Torshamn, Färöarnas huvudstad som ligger trettio kilometer från vårt hotell. Genom bilens fönster kan jag se hur mycket landskapet nu har ändrats under inspelningstiden.. De gula tonerna i gräset är nu helt borta. Vägen slingrar sig in i en tunnel som leder kilometervis under vattnet till nästa ö. På andra sidan hindrar den böljande dimman från kullarna sikten mot sjön som ligger längre ner.

Bortom en kurva ser man i fjärran den lilla ön Koltur, där de två följande dagarnas inspelningar skall äga rum. I höjd med Torshamn, så har himlen hunnit bli klar. Trots den kyliga temperaturen får vi känslan av att plötsligt ha bytt årstid och att det är sommar.

Vädrets nycker, det ändras från ena timmen till den andra, bjuder på väldigt skiftande utsikter och atmosfärer.

En del av teamet är redan på plats på en liten gata mitt i staden som leder till den Danske Guvernörens hus där dagens scener ska spelas in. Alla fullföljer sina uppgifter snabbt och med precision. Vi har en enda dag på oss för inspelningar i denna verkliga diplomatmiljö som därför enbart får användas av oss på söndagen.

Programmets täthet, tolv viktiga scener samma dag, gör att jag förbereder jag mig inför en lång dags väntande. De två scenerna där jag förekommer är inkilade i slutet på dagen. Men jag måste ändå hela tiden vara beredd för en utryckning då arbetsplanen plötsligt och när som helst kan kastas om.

Jag klär mig delvis i min kostym. Om jag blir kallad, så behöver jag högst fem minuter för att fullfölja min omvandling. Dessa väntetimmar under en inspelning får oss att hamna i en paradoxal tid. Inte riktigt lediga för att disponera sin tid, men inte heller aktiva i filmandet, vi håller oss tillgängliga, ibland under flera långa timmar.

Vid kl 17:00 närmar jag mig Guvernörens hus där scenerna avlöst varandra sedan tidigt på morgonen.

Att gå från väntandet i sin ensamhet till full action bland ett trettiotal målmedvetna och koncentrerade personer som varit inlåsta i ett rum på tjugo kvadratmeter under flera timmar kan te sig rätt så brutalt.

*

Jag sätter mig ner i ett grannrum, där tekniker och skådespelare passerar och lyssnar på inspelningens brummande. Jag håller mig redo tills det blir min tur. Äntligen kommer jag in på Danske Guvernörens kontor där inspelningen äger rum.

Där är det minst trettio grader varmt, ytan är minimal och scenen innebär närvaron av sex skådespelare, alla huvudroller med sina olika och starka agendor inför slutet av berättelsen. Den artificiella röken som väller in i rummet gör att det blir svårt att andas.

Inspelningsledaren Micke, den alla litat på varje dag sedan start, blev plötsligt sjuk i influensa igår och scriptan Kerstin tar med självklarhet över hans roll - utöver sitt eget arbete. Solidaritet.

En hel trupp assistenter bjuder på vattenglas kors och tvärs i rummet. En av skådespelarna går inte att hitta. En rekvisita fungerar inte som den ska. Det råder en minst sagt pressad atmosfär. Det finns en stark känsla av att det är dags att avsluta dessa två sista scener. Efter fjorton timmars arbete.

Trots tröttheten som ackumulerats under dagen plus alla oförutsedda problem, så råder en allmän välvilja. Alla känner det. Denna film, är på ett sätt som jag sällan skådat, servad av ett team som är otroligt sammansvetsade.

Richard och teamet väljer alltid att lösa allt med gott humör. Det behövs många tagningar eftersom bristen på utrymme försvårar tekniken. Vi lyckas genomföra de två scenerna till allas lättnad och tillfredsställelse.

Alla kastar sig ut ur Guvernörens rum för att kunna andas in den friska luften! Denna långa inspelningssöndag avslutas med att vi tar den gamla Torshamnsvägen hem, med solnedgången över havet på ena sidan och en brant backe ner mot dalen på den andra.

Det är jag som kör bilen. Veronica, sminkösen sitter bredvid mig och kommenterar landskapet samt varnar mig så fort det dyker upp några får på vägen, Livia och Hedda precis bakom oss talar svenska som jag fortfarande inte förstår. Rudi och Claes Bue som spelar den Danske Guvernören sitter längs bak. Båda är danska och de talar alltså ännu ett språk som jag inte heller förstår. Jag njuter av dessa helt förbryllande stunder åkande igenom dessa hisnande landskap.

*

När vi nu kommit till slutet, gäller det att acceptera att gå ut ur filmen, att lämna den. Man får känslan av att kliva ner från ett trappsteg som är något för högt. Dels lämnar man inspelningarna med alla medarbetare, men det är också de första sekunderna då man får börja söva ner sin rollfigur. Denne kommer att finnas kvar en stund i min sömn, men så småningom försvinner den helt.

Nästa dag, berättar kostymören Charlott att det är med stort vemod hon packat ner mina kaptenskläder för att återsända dem till Stockholm. I min egenskap av skådespelare är det både naturligt och realistiskt att tänka egoistiskt. Jag lämnar min rollfigur. Men det gör även de andra i teamet. 

Rollen har skapats, fått kläder, sminkats, kammats, filmats, ljussatts, ljudsatts av ett helt team.

Det bästa sättet att utöva detta yrke är att inse att man är en del av en helhet och att varje enskild kreativ handling är en del av det kollektiva skapandet.

(Övers. från franska: Aida Kalnins)

Av Sébastien Courivaud 22 mars 2019