Juliette Binoche och Vincent Macaigne i Olivier Assayas «Mellan raderna» (Triart Film)

Konstnärer som krisar

«Vad är det till för nytta att påpeka sjukdomarna i ett samhälle om man aldrig lyfter ett finger för att göra något åt dem?»

Filip Bergström ser förstklassiga franska filmskapare slitas mellan gamla och nya vanor, mellan bättre tider och försiktigt framtidshopp.



Film- och kultursfären genomgår förändring. Inför Oscargalan häromveckan fick Netflix-producerade Roma flest nomineringar och kunde lämna ceremonin med tre statyetter, vilket föranledde Spielbergs vädjan att hädanefter exkludera strömmad film – «en bastardisk avkomma», enligt den bevandrade regissören. Hans uttalande blev kritiserat på många håll, och avfärdades snabbt på sociala medier som en dinosauries motvilja att «get with the times». Häromdagen meddelade filmfestivalen i Cannes, till förmån för det franska biofönstret, att Netflix blir persona non grata även i år.

Samma globaliserade och hypermedialiserade 2000-tal som banat väg för streamingjättarnas dominans har löpt som en röd tråd genom Olivier Assayas filmografi, vare sig det gäller internationella technothrillers eller intima personporträtt. I den senaste filmen, Mellan raderna (Doubles vies), anammar Assayas en mer eftertänksam metod. För filmens persongalleri, många av dem verksamma inom litteraturbranschen, är den oundvikliga frågan den om kulturens status i ett medielandskap som genomgår förändring. Digitaliseringen; kritikens eventuella död i händerna på algoritmerna, alla bloggande hobby- och amatörskribenter, ständigt uppdaterade twitterflöden och de miljontals e-böcker folk bär runt i sina IpadsAntagonisten är än en gång senkapitalismen, men Assayas är mindre intresserad av att utforska dess premisser än hur vi navigerar i denna nya, ständigt föränderliga virtuella terräng. 

Associativt och essäistiskt förflyttar regissören oss i raskt tempo från en uttömmande dialogscen till en annan. Samtliga rollfigurers karriärer har på ett eller annat vis fått en törn i och med det nya millenniet: förläggaren Alain (Guillaume Canet), som ser bokindustrin hastigt förlora sitt värde; hans fru, aktrisen Selena (Juliette Binoche), som motvilligt blivit del av den slappa avkopplingskultur som film- och tv-mediet ätits upp av; författaren Leonard (Vincent Macaigne), vars Knausgård-liknande romaner om sina egna sexuella relationer blir hett stoff i den franska autofiktionsdebatten. Det finns inga enkla lösningar, och slungade in i händelsernas centrum utan förvarning måste de försöka skissera något slags strategi för framtiden. 

0Y1A7800.jpg

Assayas, som inledde sin karriär som kritiker på Cahiers du cinéma, vurmar självfallet för konsten, och är liksom många andra av oss oroliga över dess bana. Men, precis som rollfiguren Alain påpekar: vi kan beklaga situationen men inte backa bandet. Han gör en parallell till en Bergmanfilm. Likt prästen i Nattvardsgästerna som predikar inför en halvtom kyrka, är vi förvaltare av en idé som färdas i tiden, och turbulens längs vägen är att vänta. Så säger Alain – och Assayas – och det är ibland svårt att inte se konsten, vare sig det är film eller litteratur, som helig. Filmad på 16mm-rullar från Kodak påminner Mellan raderna konstant om filmmediets analoga historia, och påvisar hur den digitala konflikten påverkar kulturproduktionens alla områden. 

Med Mes provinciales, ett annat franskt och lika pratigt kulturdrama som hyllats på hemmaplan (och som visades på Zita i Stockholm häromveckan), gestaltar den mer obesjungne filmskaparen Jean-Paul Civeyrac samma ämne genom ett vemodigt nostalgiskt raster. Med inspiration hämtad från Philippe Garrel – och i synnerhet dennes film Les amants réguliers, med tonåringar desillusionerade efter majrevolternas misslyckanden – blickar Civeyrac tillbaka på sin tid som ung filmstudent. Där Garrel, flera decennier efter -68, låter sin egen son Louis spela huvudroll och stand-in för fadern, finner Civeyrac sig själv i sin protagonist, Étienne (spelad av Andranic Manet). 

Medan Assayas i Mellan raderna håller sig sansad – inte kyligt intellektuell utan snarare ödmjukt funderande – lägger Civeyrac känslorna främst. På samma sätt som Serge Daney, tidigare redaktör för Cahiers du cinéma, utifrån bland andra Garrel härledde det utmärkande för fransk filmkonst till dess biografiska karaktär. Hur filmerna liksom framstår som lösryckta sidor ur intimt detaljerade dagböcker; sakliga redogörelser av människor vid deras mest privata ögonblick. I kontrast till det storslagna dramat finner vi i så fall det lilla – den mest franska av franska filmer. En film vars emotionella resonans är sprungen ur erfarenheten, hur filmskaparen blottlägger sitt hjärta, naket, och låter det genomsyra filmens alla bilder utan krusiduller. 

mes-prov.jpg

De unga radikala 68-marxisterna från Les amants réguliers är i Mes provinciales ersatta med unga radikala cineaster, men det radikala mantrat är ungefär detsamma. Jargongen likaså, när de samlas på kaféer och i lägenheter dimmiga av all kedjerökning. Den må utspela sig i nutid, men karaktärerna lever kvar i det intellektuella 1900-talets Paris, med en ung rödvinsvänster som inte kan undgå att tala i klyschor eller göra finkulturella referenser, från Gilles Deleuzes filmfilosofi till Gustav Mahlers kompositioner. Uttrycker man uppskattning för Paolo Sorrentino (en borgerlig estet) blir man utskrattad. Har du samlag spelar du såklart Bach på stereon samtidigt. (Och när du blivit äldre, som författarfiguren i Mellan raderna, skriver du om dina sexeskapader i biomörkret till Hanekes svårmodiga Det vita bandet … fast det egentligen var Star wars som visades.)

Om det låter skitnödigt pretentiöst så är det för att det är just precis vad det är. Och för att det är just så det är att läsa filmvetenskap, oavsett om det är på Sorbonne eller Filmhuset i Stockholm. Alla vill hävda sig, visa hur bildade de är, föra debatt om postfeminism och revolutionär estetik (jag var själv inget undantag). Och i Mes provinciales synliggör Civeyrac protagonistens alla pretentioner via sin egen förstahandserfarenhet. Hans utsiktspunkt må vara vuxet rationell, men den han identifierar sig med är det spydiga wannabe-enfant terrible i centrum; han som citerar Serge Daney för att framstå som auktoritet. Med Mes provinciales rycker han loss de dagbokspassager han skäms över och projicerar dem mot filmduken. Och när vi skrattar åt dessa rollkaraktärer i all deras blåögda naivitet – för det är omöjligt att inte skratta – så är det för att vi ser oss själva. 

mes-provinciales_film_jean-paul-civeyrac_2018_03.jpg

Assayas och Civeyrac, bägge två dragna till de intellektuellas Paris och med den ungdomliga cinefilin kvar i bröstkorgen, oscillerar mellan en pessimistisk vädjan att återvända till det förflutna och en försiktig optimism inför framtiden. Och att de båda två träffar så hårt som de gör kan härledas till denna erfarenhet, den brinnande passion för ämnet som de stöpt sina filmer i. Tillsammans iklär de sig rollen som Tomas, prästen som predikar även när tron sviker, och ringar in alla motsättningar som brottas i kultursfären och i oss själva. 

Och från marginalerna träder det fram en kritik mot det egoistiska eller världsfrånvända i att viga ett helt liv åt film, litteratur och teori. Hur karaktärerna aldrig lyfter blicken mot den politiskt ostadiga samtiden – eller när de väl gör det endast gör så via samma gamla salongsfilosoferande, aldrig ute på gatorna, inga konkreta resultat. Vad är det till för nytta att påpeka sjukdomarna i ett samhälle om man aldrig lyfter ett finger för att göra något åt dem? Utöver att trycka på «Tweeta»-knappen. 

Så i takt med att de unga, inflyttade filmstudenterna blir hemmastadda börjar tvivlet gro, som till följd av att de levt sitt liv genom andra, genom skärmar och böcker. Likadant för de vuxna i Mellan raderna, med den unga assistenten som hjälper förlaget in i den digitala eran. Hon vädrar en kritik av den nostalgi för det materiella som den äldre generationen klamrat sig fast i. Ifall allt kommer förändras och man måste förnya sig, vad tjänar romantiseringen av det förgångna till? Å andra sidan kan det inte hjälpas att man trånar efter en tid av fullsatta cinematek och bokhandlar som inte tvingas till utförsäljning. Både som ung och gammal har man vigt sitt liv till en idé, och kan inte undgå att bli beklämd över att se den ta nya, billigare och fördummade former. 

Men filmernas tilltal blir aldrig didaktiskt, de står alltid öppna för andra infallsvinklar; kan vi till exempel med gott samvete avfärda serietittandets eskapism när en våldsamt påfrestande vardag 2019 – ständigt uppkopplad, ständigt arbetande – suger all energi ur en? Så slits de fram och tillbaka, ser det Paris de håller kärt omvandlas, och ser sig själva ömsom tvivlandes, ömsom hoppfulla, i en halvtom kyrka. 

Av Filip Bergström 22 mars 2019