Bibi Andersson och Liv Ullmann ur Ingmar Bergmans «Persona» © AB Svensk Filmindustri

Leif Zern om «Persona»

«Man kunde lika gärna hävda att det är en dålig psykolog som bara kan tänka i polariteter. Det finns inga mellanlägen hos Bergman, inga övergångar, inga glidande skalor.»

Leif Zern ser om «Persona» ett kvartssekel efter att han utkom med «Se Bergman», märkestitel inom den svenska Bergmanlitteraturen.



Om Fanny och Alexander är folkets favorit, är Persona cineasternas gunstling. Själv har jag alltid haft svårt för båda – det vill säga svårt i förhållande till min uppskattning av Bergmans övriga filmer. Det är omöjligt att inte bländas av hantverket i Fanny och Alexander och av de estetiska uppfinningarna i Persona. Den senare intog tidigt en ikonisk plats i Bergmans verkförteckning, jämförbar med Eisensteins pionjärarbeten. Den amerikanska film- och litteraturvetaren Marilyn Johns Blackwell skriver i sin närstudie från 1985 att Persona är för den moderna filmen vad Ulysses är för litteraturen, som om både Joyce och Bergman i grunden hade förändrat vårt sätt att se på verkligheten; i det ena fallet handlar det om bilden, i det andra om skriften.

zern-bild.jpg

Det var i oktober 1966 som Jonas Cornell och jag hade ett längre samtal om Persona i Bonniers litterära magasin, där vi bokstavligen letade efter ord för det vi saknade i Bergmans nyligen premiärvisade film. I BLM kunde man vid den här tiden läsa både film- och teaterkrönikor. Filmen hade medvind – teatern var på väg. Samtalsformen låg nära till hands i en offentlighet som rörde sig bort från auktoriteter till mer dialogiska uttryck. 

Det går inte att förstå 60-talet utan Bergmanhatet. Jag var aldrig någon fullvärdig medlem av den skolan, för mig var Bergman snarare ett levande problem, viktigare att förstå än att demonisera. Snart skulle jag skriva flera positiva recensioner av hans Dramatenuppsättningar på Dagens Nyheters teatersida. Den första handlade om Büchners Woyzeck med en kongenial Thommy Berggren i titelrollen. Jag har senare förstått att teatern lärde mig att upptäcka andra sidor av Bergman än filmregissörens makt över det färdiga resultatet. För teaterregissören existerar inget slutdatum av det slaget.

Med Persona ställdes saken på sin spets. Här gavs en möjlighet att se på Bergman som något annat än konservativ och «borgerlig». Jonas Cornells och mitt BLM-samtal präglades dock inte som man kunde förvänta sig av 60-talets politiska motsättningar. Vi såg de modernistiska landvinningarna i en film som vågade vara både naknare och mer koncentrerad än de tidiga 60-talsfilmerna. Samtidigt hopade sig frågorna kring vad Bergman ville säga. Jonas pekade på reduceringen och stiliseringen, så långt driven «att då ser jag inte längre någonting». 

Själv upplevde jag Persona som både dunkel och övertydlig. Det senare därför att den så ogenerat riktar fokus mot en skådespelare som bestämmer sig för att tiga och som nu vårdas av en sjuksköterska som tvärtom inte kan låta bli att prata. Sven Nykvists foto med sina grafiska kontraster ledde tankarna i samma riktning. Dunkel blir Bergman därför att han nöjer sig med att renodla denna grundidé – bristen på kommunikation – utan att placera den i ett konkret sammanhang; som jag uttryckte mig den gången: «Han har en föreställning om att människor inte kan hysa halva och motsägelsefulla känslor… Det är därför han med nödvändighet hamnar i abstraktioner.»

Det har alltid sagts om Ingmar Bergman att han är en psykologins mästare. Ibland undrar jag om det inte är skådespelarna som är de lysande psykologerna, som när Bibi Anderssons syster Alma förvandlas från aningslös pratkvarn till sårad hämnerska. Bergman har visserligen skrivit replikerna, men det är Bibi Andersson som på alkemisk väg transformerar en torr och närmast opersonlig text till ett levande väsen.

Man kunde lika gärna hävda att det är en dålig psykolog som bara kan tänka i polariteter. Det finns inga mellanlägen hos Bergman, inga övergångar, inga glidande skalor. Du är den du är. Elisabet Vogler och Alma har många systrar och systerpar i dessa filmer: bland andra Ester och Anna i Tystnaden, där Ingrid Thulin spelar den «intellektuella» Ester och Gunnel Lindblom den «kroppsliga» Anna. I Viskningar och rop heter de Karin och Maria, den ena neurotisk, den andra sensuell. Sex år senare är Ingrid Bergmans Charlotte och Liv Ullmanns Eva – mor och dotter i Höstsonaten – ett lika lättgenomskådat exempel på Bergmans antitetiska dramaturgi.

Låt gå för psykolog, men det är i så fall en psykolog som ärvt den gamla teaterns tänkande i masker och karaktärer. I Persona blir bristen på kommunikation aldrig ett motiv som på allvar prövas, hur mycket Liv Ullmanns och Bibi Anderssons ansiktshalvor än vill smälta samman till ett ansikte i en av filmens mest beundrade och sönderanalyserade sekvenser. Det är Bergman som påstår någonting om dem. Fast vi får aldrig vara med om det, se det inifrån, uppleva hur det skiftar, växer fram, tar intryck av omgivningen; det finns ingen omgivning, eller som man lika gärna kunde säga: realism. Alltsammans är en stiliserad dialog, dock utan att vara dialogisk. En äkta dialog kännetecknas av att två personer upptäcker nya sidor av sig själva hos den andre.  

Jag tror att Persona har något avgörande att säga om Bergmans i mina ögon misslyckade Shakespeareföreställningar på Dramaten. Trettondagsafton var ett sällsynt vackert undantag, liksom Vintersagan (men den var omgjord till en Bergmankväll), medan Hamlet och Kung Lear – båda efter den tyska exilen – brottades med betydande svårigheter. Hamlet var på låtsas. Kung Lear, en pjäs om galenskap och kaos, förvandlades i regissörens händer till en genomkontrollerad tillställning. Bergmans kontrollbehov är bara en annan sida av hans «psykologi».

Ludwig Wittgenstein återkommer gång på gång i sina filosofiska anteckningar om konst och kultur till vad man kan kalla det irrationella i Shakespeares dramatik, bland annat i följande underbara aforism: «Förklaringen till att jag inte lyckas förstå Shakespeare är att jag vill finna symmetri i all denna asymmetri.»

Under 27 år – mellan 1948 och 1975 – regisserade Bergman inte en enda Shakespeareföreställning. Själv förklarade han detta interregnum med att Alf Sjöberg var svensk mästare på Shakespeare och att han inte kunde tänka sig att tävla med «Affes» uppsättningar. En förklaring som luktar självbedrägeri – Bergman kände naturligtvis att Shakespeare var främmande terräng och drog sig undan. All denna asymmetri.

Man kan bara gissa vad Wittgenstein skulle ha sagt om Persona.

Av Leif Zern 22 mars 2019