Naomi Carter och Edvin Kempe i Lina Maria Mannheimers «Parning» (French Quarter Film)

På spaning efter «Parning»

«Catherines persona är noggrant konstruerad, Edvins noggrant dekonstruerad.»

Efter att ha skildrat Catherine Robbe-Grillet i «Ceremonin» penetrerar Lina Maria Mannheimer psyket på de digitala urinvånarna Naomi och Edvin i nya filmen «Parning».



Människan är minst sig själv när hon talar i egenskap av sig själv. Ge henne en mask och hon kommer säga sanningen.

- Oscar Wilde

Användningen av masker är lika gammal som mänskligheten. Masken har använts för att gömma, understryka och kommunicera, inom religionen, på teaterscenen och för att uppnå skönhet. Det sägs att maskerna bidrog till att upprätthålla den sociala hållningen i det gamla Venedig, som trots enorma klasskillnader inte har en historia av upplopp och revolter. Människor från samhällets alla skikt beblandades och blev skenbart jämlika bakom maskerna. I Venedig var masken å ena sidan en symbol för frihet – ett sätt att bli av med sociala regler, status och för att anonymisera en person exempelvis vid val – å andra sidan ansågs den vara en ursäkt för att leva oanständigt och bidrog till sjukdomars spridning. Att maskbärandet var laddat visar de många olika lagar som reglerat bärandet i olika perioder – i vissa perioder har den förbjudits och under andra har den tvingats på.

En chef på ett skönhetsproduktsföretag sa i en intervju att de yngre generationerna, så kallade digitala urinvånare, ägnar ungefär en timme i veckan åt att fotografera sig själva. Genast började jag fundera på denna upptagenhet. Beundrar, betraktar eller speglar de sig själva? Vidare läste jag i en studie att människor tillbringar mer än fem år av sina liv på sociala medier. I jämförelse läggs 3,5 år på att äta och dricka. Det innebär att en stor del av den mellanmänskliga speglingen i snabb takt förflyttats till en digital värld.

2012 lanserades Tinder. Där presenterar man sig som dejtingmaterial, potentiell partner, vän eller sexkamrat, med några enstaka bilder och eventuellt några rader text. Detta var appen som gjorde nätdejting till en självklarhet för den breda massan.

PA_Edvin_Tinder.png

Här och på andra dejtingarenor kan man fritt sälja, iscensätta och framhäva sig som man önskar. Oavsett om man själv är medveten om det, konstruerar man en social och kulturell identitet. Bildval avslöjar drivkrafter, drömmar och vad som betraktas som högstatus i vårt samhälle. Arenan utgör därför perfekt plats att undersöka hur ett socialt, kulturellt, ekonomiskt och erotiskt kapital fungerar. På Tinder ser vi vilka «valutor» som gäller.

PA_Naomi_Tinder.png

Vi befinner oss mitt i den sannolikt snabbaste och mest omfattande teknologiska revolution som mänskligheten hittills upplevt under sin historia. Vi vet ännu väldigt lite om hur digitaliseringen kommer påverka de yngsta generationernas hjärnor och hur deras levnadsmönster kommer se ut. När det gäller våra parningsbeteenden menar en del forskare att vi står inför en lika stor omvälvning som under jordbruksrevolutionen, då vi blev bofasta och äktenskapet uppstod som kontrakt. Att förstå hur och varför vi väljer en partner är avgörande för att förstå vår samtid.

Internet är en plats som inbjuder till att uppfinna sig själv i alla tänkbara roller. Vi skapar dubbletter av oss själva och projicerar våra fantasier på andra dubbletter. Det innebär möjligheter till en oändlig lek med olika spegelbilder. Här finns det råa, äkta, fantasifulla och falska. Normer förskjuts när våra möjligheter att spegla oss med en större grupp ökar. Vad som är normalt i dag måste förstås ur ett mycket mer pluralistisk synsätt än pre-digitaliseringen. Samtidigt så ser Tinder-befolkningen likadan ut nästan oavsett om du loggar in i Göteborg, Lagos, Paris, Singapore eller New York, precis som när du tittar dig omkring på valfri skolgård, arbetsplats eller restaurang.

Huvudpersonerna i filmen Parning är digitala urinvånare. Naomi och Edvin kommer fortfarande ihåg en värld utan höghastighetsinternet, men att använda tangentbord är för dem lika naturligt som att använda sina stämband för att kommunicera. Det här påverkar det mesta i deras liv, såsom vad det innebär att arbeta, hur man gör affärer, samlar information, definierar privatliv, spenderar pengar, tar del av musik, film och böcker och även hur de kommunicerar socialt, flirtar, blir ihop och har sex.

140420_LinaMannheimer_1.jpg

När jag, född 1980, lyssnar till 90-talister verkar det ibland som att de upplever sig tillhöra en enorm grupp: världens 90-talister. De delar samma skämt, så kallade «memes» uppstår och sprider sig som en löpeld. Inom gruppen skapas också sub-grupper för olika specialintressen: föreningar för lokala science fiction-nördar, könsseparatistiska Facebook-grupper för trädgårdsarbete eller diskussionsforum för fans av fiktiva kärlekspar i serier.

För en person som socialiserats till stor del under 80-talet (eller tidigare) kan det vara en hisnande tanke att dela med sig av personliga berättelser i en grupp med några hundra till tiotusentals medlemmar man aldrig träffat. För 90-talisten är det en plats som vilken annan, där man delar så mycket eller lite man vill. Platsen fyller funktionen att man där kan mötas, diskutera och inte minst utbyta erfarenheter.

Jag upptäcker genom Edvin det underbara forumet Reddit. När han åker till Singapore under året vi filmar har han, med hjälp av andra Reddit-användare, tagit reda på Singapores motsvarighet till MedMera/ICA-kort, vad det kostar att bo var, bästa veganaffären och tre olika boxningsgym. Mina tankar fladdrar iväg till Madrid 2001, en telefonkiosk och telefonkatalog. Där stod jag vilsen i Gran Vía och bläddrade för att hitta någonstans att bo. Eller till New York och det pyttelilla, svindyra rummet i Chinatown som kryllade av möss. Till grannen som gav mig det goda rådet att dagligen klampa runt i träskor. Världen har blivit både större och mindre.

*

I dag är vårt eget ansikte och kropp på sätt och vis en mask vi bär, framhäver och gömmer oss bakom. Självporträttet har blivit den definierande visuella genren i vår tid. Det har förflyttat sig långt bortom kyrkorummet, palatset, studion, akademin, museet eller galleriet. Det är allmänt vedertaget och förmodligen också en önskan, eller längtan, att i självporträttet få en särskild tillgång till föremålets själ. Vi är översköljda med selfies och skenbart ofiltrerade ögonblicksbilder från hela världens vardagsrum, sovrum, förlossningsmottagningar och semesterhotell. Dessa bilder följer ett narrativ, vi har ett uppsåt när vi tar och lägger ut dem, vi skapar och återskapar livet så som vi vill att det skall se ut.

Konstnärer har lekt med bekanta fotografiska konventioner, som familjens semesterbilder, snapshots, familjeporträtt och nu, på senare år, selfien för att dekonstruera idén om verkligheten och de omedvetna prestationer som människor utför i sitt vardagsliv. Detta har resulterat i bilder som omfamnar det banala och det oavsiktliga, samt suddat ut gränserna mellan konst och dokumentärt berättande, verklighet och fiktion.

I min förra film Ceremonin porträtterar jag en person som skapat en egen, privat scen där hon utför oerhört sofistikerade ceremonier. Med teaterns alla verktyg gör hon konst av sina och deltagarnas fantasier. När jag började göra filmen, för tio år sedan, var jag ute efter att finna kärnan hos min mytomspunna huvudperson. Jag mötte en kvinna som är fenomenal på att leka med masker. Härskarinnan, förförerskan, provokatören, eleganten, bagatellen, storheten, flickan och damen samlever hos Catherine Robbe-Grillet i ett perfekt samspel och hon glider sömlöst in och ut ur de olika rollerna. Jag lyssnade och studerade. Jag skalade av lager efter lager. Som för Narcissus vars spegelbild går sönder när han rör vid vattnet lärde jag mig att bilden glider undan och omformas när man försöker fånga en människa. Det är som att lägga pussel med bitar som ändrar form, där slutbilden är dunkel – såsom i en spegel.

Catherine var som barn en duktig men utfattig elev som fick gå kvar på sin katolska privatskola på nåder när pappan insjuknade i tuberkulos och familjen inte längre kunde betala skolavgiften. Hon beskriver förnedringen av att snubbla på för stora skor och den hemska känslan att vara fattig bland rika. Så fort hon kunde började hon bygga sitt pansar för att skydda den utsatta flickan. Jag frågade henne om man kan läka förödmjukelsens sår genom att bygga en yta. Hon svarade: «Man kan komma väldigt långt.»

Edvin i Parning blev svårt mobbad i skolan och har periodvis i unga år varit väldigt ensam. Hans strategi blev att öppna sig, göra sig så transparent att inget fanns att avslöja. Likt Catherine har han också förstått att om man viftar med ett plakat är det få människor som ser det finstilta. Jag frågade under filmningen hur han tänkte kring slutprodukten, filmen och bilden av honom i den. Han svarade: «Om du gör ett porträtt av mig som är vridet eller skevt, som jag inte kan känna igen mig så är det inte mitt problem. Då är det inte jag.»

PA_NaomiEdvin_Press_181220.png

Catherines persona är noggrant konstruerad, Edvins noggrant dekonstruerad.

Genom att möta en person regelbundet och under lång tid ges betraktaren större möjlighet att studera alla de masker hon bär och på sätt förstå en del av henne. För att närma mig själen i det Catherine gör, det jag tyckte var allra viktigast med hennes liv och verk, så valde jag att filma delar av det som fiktion. Vi byggde en värld där vi stiliserade, upphöjde och koreograferade. Efter att ha sett Ceremonin sa en av Catherines närmsta följeslagare sedan 40 år tillbaka: «trots att jag varit med om delar av de här ceremonierna kan jag omöjligt särskilja vad som är på riktigt och inte».

En recensent refererade i en text om Parning till Philip Roths kontroversiella roman Portnoys besvär och realityserien Keeping up with the Kardashians (som följer familjen som gjort sig internetkänd på sina personor, där Kim Kardashian har 131 miljoner följare på Instagram och syskonen är uppe i minst åttasiffriga följarskaror). Jag skummade först texten och gladde mig mycket åt den otippade kombinationen av referenser; genombrottsverket för den store författaren och dokusåpornas såpa. Ganska snabbt framgick dock av kontexten att detta inte var menat som en komplimang till filmen. Tagen ut ur biografen kunde Parning enligt recensenten likställas Keeping up with the Kardashians eftersom det var omöjligt att urskilja i filmen vilka känslor som var iscensatta och äkta, och vittnesmålen i filmen var vulgära på ett sätt som hade gjort Portnoy förtjust.

Vad är äkta, ärligt, naket, autentiskt? Är vi oss själva endast bakom våra masker eller blir vi äkta när vi klär av oss? Hur ser det ut på film? Är det äkta och nakna en sorts sanning? Eller något man känner? Hur når man dit som filmare? Detta undersöks i Parning, både i sin skapelseprocess, dvs i min relation till de jag filmar och i relationerna som utspelar sig framför kameran och hur de gestaltas. För att återkoppla till inledningen så lever vi i en tid där mellanmänskligt samspel till stor och för en del mycket stor andel plötsligt tagit plats på olika digitala plattformar.

En mängd klichéer uppstår och tydliggörs i iscensättningen av det egna jaget online, det berättar mycket om vad som är åtråvärt och prestigefyllt för oss. I bilderna på dejtingplattformar och andra sociala medier ser man tydligt hur konstruktionen av den egna identiteten är en instabil kompromiss mellan ett socialt diktat och personlig avsikt. Med uppkomsten av sociala medier och den oupphörliga direktsändningen av människors dagliga liv blir personliga handlingar performativa. I Parning finns flera scener då det är tydligt hur olika sådana klichéer möter ren diskbänksrealism. Det här utspelar sig i ett samspel med ett närvarande vittne i form av mig som regissör och flera potentiella vittnen i form av en tilltänkt publik. Regissörens och den tilltänkta publiken är mer eller mindre närvarande hos huvudpersonerna.

I en scen gör Naomi en nyttig smoothie. Alla som sett en livsstils-influencer vet hur en smoothieprocess ser ut: den pastellfärgade mixern, det frostade serveringsglaset, boyfriend-skjortan, den «naturliga» sminkningen, det busiga håret och söta tofflorna som bärs med självdistans. Hos Naomi är vi i ett oironiskt rörigt pentry. Naomi bär en funktionell badmössa, ett mjukt, tunt nattlinne som ser ut som det tvättats tusen gånger. Hon kisar osminkad bakom glasögonen till oväsendet av mixern i högsta hastighet. Säger, till sig själv eller oss, «det kommer bli skitgott».

Naomi smoothie 5.png

instagram2 kopia.png

Jag ser Parning som ett antropologiskt fiktionskollage, byggt av ett års regelbundna samtal, en mängd filmade porträtt och självporträtt, stillbilder och selfies, brev, direktmeddelanden, chattar, Reddit-loggar, skärmdumpar, röstmeddelanden, GIF:ar och Snapchats. En enorm mängd kommunikation som tagit plats på olika plattformar har skapats, samlats in och sammanfogats till filmen Parning. Det är en process där självporträtt och porträtt skapats i en lång kedja, de sammanflätas och när varandra för att tillslut befinna sig i ett gränsland där det är omöjligt att helt skilja dem åt. En människas egenuppfattning är plastisk och mångfacetterad, en subjektiv projektion som återspeglas och omskapas i relation till omgivningen. I allt vi kan kontrollera så stänger vi i någon mån ute betraktaren.

Finns där en motsättning hos de digitala urinvånarna? Den mellan att kunna fånga sitt yttres arkitektur perfekt på bild och att kunna betrakta sitt inre? Krockar möjligheten att förhöja det vi upplever vackert hos oss – Edvins och Naomis uppvisande av sina kroppar, sina masker, de vinklar de väljer att filma sig ur – med viljan att genomskåda det egna jaget – deras förmåga att analysera sina beteenden och drivkrafter?

Av Lina Maria Mannheimer 22 mars 2019