Victoria Carmen Sonne ur Isabella Eklöfs «Holiday» (Fotograf: Jonas Lodahl)

Danska klassfilmer

Hög tid att syna förra årets svenska debutanter: Gustav Möller skildrar en försmådd man som desperat försöker makt- och känslokompensera på jobbet; Isabella Eklöf visar människor som kommit upp sig men faller tillbaka på gamla synder.



Filmåret 2018 gick som bekant i dansksvenskarnas färger. Ali Abbasis Gräns blev den stora prisvinnaren och publikdragaren. Visuellt egen, så enastående välregisserad och välspelad och med många minnesvärda scener, vilket väl kompenserade för att den också var tematiskt villrådig.

Två svenska debutanter likaså verksamma i Danmark förtjänar lika mycket beröm. Snart är det äntligen premiär för Gustav Möllers Den skyldige, en lågbudgetthriller som utspelar sig på en larmcentral i Köpenhamn. POV rapporterade om filmens framgångar hos kritiker och publik redan i somras. Jakob Cedergren ger märkvärdigt liv åt en polisman som tillfälligt omplacerad och under utredning tänjer på sina befogenheter (åter). Först rutinmässigt, lite vardagligt illasinnad; senare när en kidnappad kvinna slår larm och han ser sin chans att göra skillnad på riktigt – om än hela tiden vid telefonen. Huvudpersonen går från blasé till engagerad och skänker ett ansikte till det effektiva spänningsdrama som trappas upp, men ännu mer till den ensamma individ som undan för undan tappat mening och fotfäste i tillvaron, och som desperat försöker makt- och känslokompensera på jobbet.

skyldige.jpg

Att filmen (redan föremål för Hollywood-remake) utspelar sig i två mörka kontorsrum, bara hjälpligt upplysta, gör inte Möllers debut mindre imponerande – så mycket samhällsresonans på så få kvadratmeter och utan dramatiska effekter.

Om Den skyldige illustrerar den anonyme tjänstemannen som överskrider sitt uppdrag, skildrar Isabella Eklöfs debut Holiday dansk arbetarklass som lämnat 9 till 5-jobb och vardagstristess bakom sig för att bejaka mer regelrätt laglösa marker. Eklöf, en av manusförfattarna även till Gräns, vann häromveckan de danska kritikernas Bodil för bästa film. I dagarna släpps den på svensk dvd och vod.

Det mesta som sagts och skrivits om filmen i Sverige har handlat om sex och övergrepp och omotiverat kvinnoförakt: varför visa ut i så hög grad, varför finner huvudpersonen sig i situationen, varför blir «hämnden» så missriktad? (Filmen försågs med unik varningsstämpel av Filmstaden, se POV #40, och hade knappast passerat ett svenskt stödsystem.) Övergreppen utgör en betydande del av filmen, helt motiverade. Men de tar också uppmärksamhet från andra centrala element, inte minst klasskildringen – klass som något töjbart och som något evigt. För när pengarna rullar in uppstår helt andra möjligheter till konsumtion och upplevelser, samtidigt som rollkaraktärernas tidigare liv och sociala arv aldrig kan utraderas.

holiday.jpg

När filmens enväldige boss bjuder in anhöriga och anställda till grillfest och strax därpå halar upp ett generöst parti droger är det happy hour för dörren. Börja lite här i mitten, säger han, och blandar själv en rejält spetsad cocktail till sin senaste trofé, filmens platinablonda huvudperson som nyss anlänt men snart somnar bort, varpå han installerar henne i olika explicita poser på rummet. Denna gången får vi aldrig se våldtäkten i bild, men väl senare.

Genom hotell- och knarkhandel har denna arbetarklass från Köpenhamns förstäder – en rätt formlös skara som aldrig känt sig fin nog – kunnat skärma sig från omvärlden. Nu lever de som kungar och drottningar i Bodrums semesterort, ett namnlöst proletariat som växlat upp till överklassliv, dock med ständiga «återfall», vilket blir särskilt tydligt i filmens rekvisita. Här blandas vodka och redbull med perfekt lagrad japansk whiskey, Jägermeister-race med dyra vita viner, saftiga stekar med havsabborre. Här mixas danska kärlekssånger i karaoken med uppslitande, dekonstruerade versioner av Anthony and the Johnsons. Bilden av människor som kommit upp sig, men som faller tillbaka på gamla synder – och smaker.

«Det går på mig», säger chefen när han uppvaktas med en exklusiv schweizisk fällkniv av en av sina undersåtar, den person som nyss fuckat upp, misshandlats till oigenkännlighet av sina egna och nu ska sona sitt misstag genom väl valda presenter till samtliga. Gåvorna faller i god jord och återupprättar undersåtens heder, åtminstone för stunden, tills nästa misstag riskerar att ta honom ännu lägre. Det är en lysande scen, perfekt inramad, perfekt gestaltad.

En annan för klassperspektivet central scen utspelar sig när den kvinnliga huvudpersonen tidigt återser sin pojkvän till chef, efter att ha plockat upp lite pengar på det hotell som han investerat i, där som vanliga turister stämmer in i «Ostesangen» (plump dansk 80-talsplåga) med reseledare som på Sällskapsresan-vis inte duckar skämsnumren – allt det som filmens kriminella klassresenärer lämnat bakom sig. «Tacky», lyder flickvännens omdöme, i underkant sagt. Chefen rodnar mer än skrattar, kan inte dölja att han också är lite sårad, dels för att han satsat mycket pengar i det, men nog mer för att det är deras gemensamma bakgrund flickvännen smädar.

I denna skildring av klass är Isabella Eklöf likaså briljant. Långt från chockeffekter och helt subtilt lägger hon också grunden till den berättelse där kvinnan finner sig i övergreppen. I en värld där medkänsla och självkänsla inte kan matcha betydelsen av det materiella och det egna attraktionsvärdet, spelar det mindre roll om förövaren är förfinad kulturman eller råkall hotell- och knarkkung från Amager.

Av Jon Asp 22 mars 2019