Victor Lindgren, Mihai Kolcsár, Linda Näsström, Alfred Sahlén, Andreea Petre och Niklas Löwstedt under inspelningen av «Till drömmarnas land»

Victor Lindgren om «Till drömmarnas land»

«Det är alltså Sverige det är fel på och inte Holmsund. Men Holmsund fick ta smällen.»

Långfilmsdebutanten Victor Lindgren tar oss med bakom kulisserna till ett haveri som till slut blev en film.



Jag får ofta frågan om jag «fortfarande bor kvar» när jag är i t ex Göteborg eller Stockholm. Storstaden är norm och allt annat är nåt annat eller detta «fortfarande» eller nåt som måste förklaras.

Jag är född och uppvuxen i Holmsund. En gammal bruksort, två mil utanför Umeå, som inte längre är en bruksort eftersom produktionen har flyttat till låglöneländer. Holmsund kan liknas vid en mix av Änglagård och Gummo. Min pappa jobbade som grundläggare och mamma inom äldreomsorgen. Holmsund och dess människor har fostrat mig.

Jag har aldrig gått nån filmutbildning eftersom jag aldrig känt mig hemma i skolan. När jag tog studenten jobbade jag hos min pappa på GLH - Grundläggare Lindgren Holmsund. Rakt och enkelt. Så skulle man vara också, rak och enkel. Inte förmer, inte märkvärdig. Jag fick ofta höra att jag skulle ta över efter pappa som grundläggare. Jag intalade mig själv det också. Ville vara proletär men var inte så bra på det. Passade inte in.  

Här är en bild när jag tog studenten. Min mamma skämdes så över mig.

IMG_5496 (1).jpg

Jon Asp bad mig skriva en «dagbok» om min filminspelning av min första långfilm Till drömmarnas land. Första rubriken jag skrev blev «Att navigera ett haveri» men det kändes inte riktigt rättvisande. Det havererade lite här och där men vi fick ihop en film till slut. En film vi ska vara stolta över. 

DSC01787.jpg

Här är Elin och jag utanför kyrkan i Holmsund. Det var sista bilden vi filmade sommaren 2016. Allt sågspån skulle vara kalk som helikoptrar fäller över Holmsund eftersom marken börjar bli för sur. «like snow but in the summer». Botten på samhället går ur, skyddsnätet går sönder, kvisten vi sitter på går av. Det handlar om Sverige.

När det definitiva vansinnet drabbar
kommer medicinerna inte längre att verka.
Era släktträd kommer välta.
Rötterna kommer vända tillbaka.
Det kommer bli tyst.
Gatorna kommer vara tomma.
Marken kommer vara vit.

Jag klippte bort den där vita marken eftersom den kändes fake. Det känns, såhär i efterhand, som jag klippte bort det mesta av manuset och kvar blev en annan film.

Filmen hade premiär på Göteborg filmfestival och vann pris. Det var stärkande och kul. Nu ska den snart ha premiär i Holmsund och jag börjar bli jävligt nervös. Sabina pratar om «det definitiva vansinnet» och pekar på lilla Holmsund. Känns lite taskigt men samtidigt var det nog det enda sättet jag kunde kommentera läget i landet på – utifrån en utsatt EU-medborgares perspektiv – utan att hamna i för djupt vatten. Att berätta den historien genom mitt eget Holmsund.

Det är alltså Sverige det är fel på och inte Holmsund. Men Holmsund fick ta smällen.

IMG_5185.JPG

Filmen handlar om Sabina som kommer till Holmsund. Hennes bröder jobbar i ett garage och hon vill ha ett jobb/nåt vettigt att göra. Hon träffar Elin, de blir kompisar utan att knappt fatta vad den andra säger. Elin bär på en familjetragedi, hennes pappa är rätt galen och vill helst att hon ska flytta hemifrån så han får vara galen i fred. Sabina och Elin förstår varandra, vilken skit den andra är och har varit i.

Här är en bild från när jag precis fått ett sms från en person vi kan kalla för «finansiären» – eller ännu bättre «konsulenten» – med beskedet att de kommer stödja filmen. På SMS?! tänkte jag men samtidigt WTF, nu har vi i alla fall nåt! Oerhört taggad! Sen körde vi runt i Alfreds Saab 9-5:a kring Frasse-rundan (en raggarrunda i Umeå) tills vi kände att vi hade firat klart. Vi skulle spela in långfilm den sommaren!

Nu skulle jag hitta skådespelare. Jag lägger ofta sjukt lång tid på just det. Det är ungefär lika svårt som det är viktigt. Oerhört viktigt. Jag har nog lagt mer tid på att leta skådespelare än att skriva manus i mitt filmskapande.

För mig var det viktigt att de romska rollerna skulle spelas av romer, såklart … Även att de skulle vara från Rumänien och inte kunna svenska och aldrig varit i Sverige tidigare. Så clashen skulle finnas där på riktigt. Att de skulle se saker för första gången och att det liksom skulle bli riktigt. Men det var inte helt enkelt att hitta romska skådespelare i Rumänien, trots att det bor många romer där. De fanns inte i akademierna, på teatrarna och eller representerade hos agenturerna. Michaela Dragan, som är romsk skådespelare/konstnär/aktivist, hjälpte mig en del. Hon förklarade att många döljer sin romska identitet för att inte bli stämplade och diskriminerade. Emir Selimi sa att antiromismen är den enda accepterade rasismen i dagens Sverige, Europa. Så är det.

Victor-med-tre.JPG

I Bukarest träffade jag och castingassistent Anna Brodin (uppe till vänster) Andreea Petre som spelar Sabina. I bakgrunden ser ni Mihai som blev min regiassistent och tolk. Jag fick kontakt med Andreea genom filmregissören Alexander Nanu. Han har gjort dokumentärfilmen Toto and his sisters (fantastisk!) som handlar om Andreea och hennes bror Totounell som ensamma växer upp i ett av Bukarests värsta ghetton. Eftersom hennes mamma sitter i fängelse, hennes äldre syster är drogberoende och pappan inte finns med i bilden får Andreea ta hand om lillebror Totounell. Det är en smärtsam film men den innehåller även många fina scener. Andreea är stark och modig. Hon står upp för sig själv och går aldrig ner sig i droger. Jag såg Sabina i Andreea.

Jag åkte till Bukarest och träffade Andreea. Vi pratade och provspelade. Hon har en fantastisk personlighet och utstrålning, en hårdhet som man bara kan lära sig genom att ha levt ett sådant liv. Med egna erfarenheter skapade Andreea karaktären Sabina åt mig, vi skapade den tillsammans. En romsk, stark, skör, kärleksfull, tuff karaktär jag aldrig sett på film.

IMG_4544.JPG

Elin kände jag sen tidigare och visste vad hon gick för. Otroligt rapp och närvarande. Hon är taggad på att skådespela och arbetsvillig. Vi hade redan gjort Små små bitar tillsammans, en kortfilm och ett koncept som vi hoppades kunna utveckla till en ungdomsserie. Små små bitar fungerade som ett pilotavsnitt då, runt 2015, men SVT tackade nej till slut.

Intill Elin är Mattias Fransson. Han hade jag bara sett i en föreställning med Klungan. Jag är annars rätt ointresserad av teater. Eller så har det med rädsla att göra. På teater sitter jag bara och väntar på att något ska gå fel, en replik kanske kastas om eller någon kanske har en dålig dag. Jag tänker: Det här kanske är den absolut sämsta föreställningen, av alla gånger de spelat den är den här sämst.

Mattias är väldigt trevlig och lättsam privat, annorlunda när han spelar. Liksom allvarlig och sorglig och svårmodig, men sen väger han upp det där med sin fantastiska humor. En mycket duktig skådespelare som också hjälpte sina motspelare på inspelningen.

IMG_4770.JPG

Här är vi ute och letar inspelningsplatser då konsulenten ringer och säger att de kommer dra sig ur. De har ångrat sig. Det blev knas. Jag hade det lite på känn men samtidigt hade de faktiskt gett sitt ord och skrivit ett LOC på att filmen skulle göras och att de skulle pytsa in så och så mycket. Nått måste ha gått snett och nån måste fått skäll på nått möte. Jag resonerade med dem på telefon. Bad dem att inte lägga ner och förklarade att allt skulle bli bra, att vi hade ett team, skådespelare, inspelningsplatser, egna pengar om det skulle behövas. Men nej. Då blev jag arg och sa att de var anledningen till att folk slutade jobba med film. Och att: ni är som ett rockband vars största idol är Bert Karlsson. Ofta blir man arg men säger inget och sen tänker man på allt man skulle sagt, där och då efteråt när det ändå är för sent. Men där fick jag till det.

Först bröt jag ihop ett tag. Tänkte att jag skulle börja jobba med något annat. Allt vi egentligen hade nu var en kortfilmsbudget som vi hade bakat in i långfilmen och fått som stipendium av Stockholm filmfestival. Det skulle alltså innebära att hela långfilmen och allt jag, med många fler, hade jobbat för de sista två åren bara skulle bli en kortfilm? Jag bröt ihop lite till. Funderade på vad jag skulle säga till alla jag redan engagerat. Så jag skrev ett mail. Det blev jättelångt och från början var det mest domedag och förlåt men allt eftersom jag skrev det där mailet så vände jag på steken. Såg möjligheter i nederlaget och tänkte att vi kunde maxa ut de pengar vi hade. Köra på så långt det räckte typ. Det var inget önskescenario men nästan alla sa ja. Vi hade lite mindre pengar men alla var peppade på filmen. Tack för det: Martin Åhlin (inspelningsledare), Anna Brodin (produktionsledare, kostym) Therese Högberg (producent) Alfred Sahlén (platsansvarig, fackligt ombud, scenograf, säkerhetsansvarig) Linda Iro (Ljud – obs: allt ljud själv)) Rasmus West (DOP), Jeanette Hägglund (kock och skådespelare) Niclas Löwstedt (B-foto) Simon Öhman Jönsson (DIT) Mihai Kolcsár (regiassistent, tolk) – er insats den sommaren var beyond.

IMG_5576.jpg

Att hitta inspelningsplatser var relativt enkelt. Jag hade ju bra koll på Holmsund och bilverkstaden där Sabina och hennes bröder bor och arbetar fick jag låna av min bilmekaniker Jörgen. Sen hade vi lite tur. Vi fick tillgång till det nedlagda industriområdet och dess kontorslokaler där vi kunde bo och ha kontor. Vi packade det vi hade och åkte dit.

DSC01293.jpg

Vi fick till en sweet deal med Dagsljus på en anamorfisk supermegazoomglugg som vi kunde hänga på Rasmus kamera, zooma in rätt och börja rulla. Vi fick sjukt mycket material eftersom vi improviserade mycket och gjorde scenerna i sin helhet, från början till slut, för att få det naturligt. Och Elin och Andreea var så väldigt naturliga. Jättebra närvaro, samvaro. Tyckte om varandra på riktigt och det syns i filmen.

För att kunna hålla schema satte jag upp en löjlig regel att vi bara fick ha tre inställningar per scen. Ofta blev det en totalbild och varsin närbild. Det var en väldigt bra regel. Regler är bra när man jobbar kreativt flera stycken. Nåt att förhålla sig till, det utmanar en och alla.

Är lite stolt att i efterhand kunna säga att vi aldrig drog över på dagarna samt slutade tidigare några dagar. Sen var det givetvis inte en enkel inspelning men vi gjorde det bra tillsammans.

Skärmavbild 2019-03-05 kl. 09.04.49.png

Så här såg en del anteckningar och skisser ut. Sånt som jag hittade på under inspelningens gång. Ändra manus och hitta på lösningar allt eftersom. Nu när jag kollar igenom det i efterhand inser jag att alla dessa idéer kom med. Förutom «Sabina varvar/gasar ihjäl en docka på gården», trots att den står med två gånger.

IMG_5429.jpg

Alfred skulle hitta en grop i skogen för att rektorn skulle få en scen som gjorde henne mer galen och verkligen visade hennes rädsla för invandrare. (Här kan ni se den.) Alla var med i processen och Annas föräldrar (Anna som var produktionsledare och kostymör) blev inkallade att spela varsin roll (gubben vid gropen är hennes pappa). Så ramlade vi på, i ganska gott mod och med ett rasande tempo. Alla hjälpte till och det var en förutsättning.

DSC01623.jpg

När inspelningen var klar och allt material lång uppbackat på tre olika ställen började det långa och jobbiga arbetat att klippa filmen. Vi hade inga pengar kvar och hoppades att vi skulle kunna få ett efterhandsstöd från SFI och SVT, men så blev det inte. Vi fick nej och de bad oss klippa ihop något att visa. Det var sjukt svårt. Jag var väldigt trött och varje gång jag satte mig i redigeringen så blev det bara myrornas krig i huvudet. Det var omöjligt att klippa materialet, som att peta i ett gammalt sår. Så filmen låg där som ett orosmoln i ungefär ett år. Jag tänkte att vi kanske kunde mörka filmen eller bara släppa den på Youtube.

Viktor Johansson hjälpte mig. Han tog materialet och kastade runt, klippte sönder och lekte runt. När jag såg hans version blev jag förfärad och det var bra. Tog mig över nån tröskel så jag kunde börja klippa. Viktors version var, låt säga «speciell», men den hjälpte mig och delar av hans klippning finns kvar i den slutgiltiga klippningen. Han är underbar! Så... Men min förfäran över det han klippt kickade igång mig och jag lyckades klippa klart en version som vi skickade till Berlin och fick ett fint nej.

Men sen, som en blixt från klar himmel hörde SFI och SVT av sig samma vecka (efter nån månads radioskugga) och sa att de hade tittat på filmen. Att de tyckte om den och ville stötta den samt köpa in den. Så sjukt… Jag hade verkligen gett upp hoppet om att få in pengar att göra klart filmen på ett drägligt sätt, trodde vi skulle göra all postproduktion på egen hand.

Vi hade då råd att göra klart filmen och även betala en liten extra slant till teamet.

Av Victor Lindgren 22 mars 2019