Ur Michael Wadleighs «Woodstock» (1970)

Motkultur i med- och motgång

«Altamont var den tragiska, logiska slutpunkten och Woodstock det storslagna, viktiga undantaget. Någonstans däremellan framstår festivalen vid Big Sur som det realistiska exemplet på motkulturens vision om ett annat samhälle.»

Anders Annikas gräver i femtio år gammal musikalisk filmhistoria.



Tre dagar i mitten av augusti 1969 samlades omkring 400 000 människor på ett fält utanför New York för vad som kom att bli 1900-talets kanske viktigaste musikhändelse – Woodstockfestivalen. I början av december samma år besökte nästan lika många Altamonts speedwaybana utanför San Francisco, för en gratiskonsert som urartade i våld. Woodstock brukar beskrivas som zenit för 60-talets amerikanska motkultur, och Altamont som dess dödsstöt. Men vad säger bilderna ur dokumentärfilmerna Woodstock (1970) och Gimme shelter (1970) om respektive händelse?

GimmeShelter_MBDGISH_EC004_H.jpg

Det var i mitten av 60-talet som de första stora utomhuskonserterna ägde rum. Woodstock kunde presentera det mest imponerande startfältet dittills. 180 000 biljetter var sålda i förväg, arrangörerna räknade med att ytterligare 20 000 skulle köpa biljetter på plats. Men när man på kort tid tvingades byta festivalområde och det dök upp 200 000 fler än väntat gick det inte att stoppa folkströmmarna. Redan efter första dagens första framträdande meddelades att «från och med nu är detta en gratiskonsert». I strålande sol, tilltagande regn eller nattligt mörker uppträdde sedan Ravi Shankar, Arlo Guthrie, Joan Baez, Santana, The Incredible String Band, The Grateful Dead, Creedence Clearwater Revival, The Who, Jefferson Airplane, Joe Cocker, Janis Joplin, The Band, Sly & The Family Stone, Jimi Hendrix och många fler inför en publik som satt, låg och dansade i gräset eller leran framför dem.

Flera filmskapare hade visat intresse för att dokumentera festivalen – däribland bröderna Maysles, som senare gjorde Gimme shelter, och D.A. Pennebaker, som låg bakom den inflytelserika festivalfilmen Monterey pop från 1968 – men jobbet gick till Michael Wadleigh, fotograf på bland annat Martin Scorseses debutfilm Vem knackar på min dörr? (1967). Wadleighs team, med rötter i New York University Film School och public service-tv, var de enda som hade ett startkapital och imponerade framför allt på festivalproducenterna med en ny sorts utrustning som kunde klippa tre bildsekvenser parallellt och sammanfoga dem till en och samma ruta. Denna banbrytande split screen-teknik kom att prägla Woodstock.

Sex team vid scenen och tre på fältet filmade 160 timmar material, allt med handhållna kameror. Tillgången på råfilm var begränsad (den fylldes under hela festivalen på via helikopter), och ljusförhållandena varierade med tidpunkten på dygnet, så vissa artister fick väljas bort. Den tre timmar långa filmen – nära fyra i director’s cut-versionen –  innehåller totalt uppemot tio timmar material, eftersom det oftast ligger två eller tre bilder bredvid varandra – ibland samma scenframträdande ur olika vinklar, ibland helt separata skeenden.

Woodstock är ingen kronologisk redogörelse för festivalen. Målet var i stället att försöka återskapa upplevelsen av att vara där. Ungefär en tredjedel av de drygt 30 artisterna är med i filmen, men lika viktiga är intervjuer med besökare, och bilder tagna i situationer bortom musiken. En och annan kritisk röst från lokalbefolkningen kommer till tals, men det är tydligt att filmskaparna delar uppfattningen att Woodstock var ett segertåg för motkulturen. Festivalen fick status av nationellt katastrofområde, matstånden tömdes på en dag, regnet gjorde lervälling av gräset – men militären flög in sjukvårdare med helikoptrar, hippiekollektivet Hog Farm ordnade gratis mat och leran blev en lekplats för lyckorusiga festivalbesökare. 400 000 människor samexisterade på en liten yta och musiken var den sammanhållande kraften. Det är också den som ramar in filmen och gör den omöjlig att värja sig emot – Michael Wadleigh har kallat Woodstock «en Viljans triumf för vänstern».

Kontrasten till konserten vid Altamont kunde inte bli större, och därför är händelserna så tacksamma att jämföra. The Rolling Stones hade fått kritik för att biljetterna till bandets USA-turné i november 1969 var för dyra. För att blidka publiken och medierna började bandet planera för en gratiskonsert som turnéavslutning. Sex band skulle spela, 300 000 människor vallfärdade till Altamont – men när kvällen var över hade flera spelningar avbrutits och kvällen präglats av bråk mellan publiken, Hells Angels som anlitats som säkerhetsvakter och artisterna själva. Jefferson Airplanes Marty Balin blev nedslagen, The Grateful Dead ställde in. Och under Stones avslutande framträdande knivhöggs den 18-årige Meredith Hunter till döds framför scenen, sedan en Hells Angels-medlem upptäckt en pistol i hans hand.

Direct cinema-pionjärerna Albert och David Maysles (mest kända för Salesman och Grey Gardens) anlitades till en början för att filma Stones två konserter på Madison Square Garden i New York, men beslutade sig för att hänga med på resten av turnén. Gimme shelter handlar inte heller bara om Altamont, utan visar bandet under presskonferenser och fototillfällen, i hotellrum och studior där de lyssnar på inspelningar av sin egen musik. Vi får dessutom se bandmedlemmarna sitta i klipprummet och titta på bilder vi just har sett, eller lyssna på radioprogram om Altamont.

Bröderna Maysles (och klipparen och medregissören Charlotte Zwerin) fick kritik för att de inte gav ett tydligare svar på vad som egentligen hände vid Altamont. Men Gimme shelter är mer komplex än så. Genom hela filmen spelar regissörerna på bilden av The Rolling Stones som en sorts fiktiv skapelse, Mick Jaggers persona som ett ständigt performance – och greppet att låta bandet titta på och kommentera filmbilderna (inte minst i samband med Hunters död) understryker att det handlar om att tolka verkligheten. Vad vi ser, och vad bandet ser, är inte nödvändigtvis sanningen.

Altamont-konserten var uppenbarligen dåligt planerad. Bara några dagar i förväg tvingades man flytta till en ny plats, där scenen uppfördes i botten av en sluttning och knappt skyddade artisterna från publiken. Lösningen blev att ge Hells Angels 500 dollar i öl för att sitta på scenkanten. Det fanns flera logistiska faktorer bakom kaoset. Men kanske var också motkulturen så skör, så brokig, att våldet låg lika nära som peace and love. Att de påtända konsertbesökarna i Gimme shelter känns mer nyckfulla än i den drogromantiska Woodstock kanske bara beror på att vi vet vad som väntar.

Några månader efter Altamont, i mars 1970, hade Woodstock premiär. Filmen gjorde succé, var då den mest framgångsrika dokumentären någonsin, spelade in så mycket pengar att det täckte brakförlusten det hade inneburit att låta festivalen vara gratis – och gjorde betydligt fler än de 400 000 festivalbesökarna delaktiga i den upplevelse som ledde till att man började använda begrepp som «the Woodstock nation» och «the Woodstock generation». Ett år senare vann Woodstock en Oscar för bästa dokumentär och nominerades för klippningen (Thelma Schoonmaker) och ljudet. Bilderna från filmen har sedan dess vevats om och om igen i olika berättelser om 60-talet och blivit en del av vårt kollektiva medvetande. Allra mest känd är kanske Jimi Hendrix elektriska version av «The star spangled banner» – den inofficiella nationalsången för Woodstock-nationen.

celebration-at-big-sur-lg.jpg

Men våren 1971 hade även en tredje festivalfilm inspelad 1969 premiär – den betydligt mindre kända Celebration at Big Sur (eller Pop-festivalen vid Big Sur som den hette i Sverige) och med den ännu en bild av motkulturen. Big Sur Folk Festival var en liten festival som hölls 1964–1971, vid Esalen Institute – ett retreat i Kalifornien, beläget på en klippa ovanför Stilla Havet. Joan Baez hade kopplingar till institutet, uppträdde varje år och var festivalens nav. Det speciella med 1969 års upplaga var att den ägde rum bara fyra veckor efter Woodstock. Flera av artisterna som spelade på Woodstock var där och förmodligen också en del av festivalbesökarna. Regissörerna Baird Bryant (senare en av fotograferna vid Altamont) och Johanna Demetrakas visar tydligt att något har förändrats under de där veckorna. Det finns en känsla i luften, ett slags «wow, detta hände». Inte ens när Stephen Stills hamnar i bråk med en åskådare spricker fasaden. Publiken garvar och Stills tar ångerfullt till orda och tackar för att han blev «loved out of the situation». Joni Mitchell, som inte ens var på Woodstock, framför den nyskrivna hyllningslåten «Woodstock», baserad på dåvarande pojkvännen Graham Nashs upplevelser. De drygt 10 000 besökarna har betalat fyra dollar för biljetterna, de som inte har biljetter håller sig lydigt utanför området och sitter i en sluttning ovanför institutet. Man kan se valar simma i havet.

1969 var året då Richard Nixon tillträdde som president, antikrigsdemonstranterna «The Chicago Seven» ställdes inför rätta och Manson-morden chockade Hollywood. Altamont var den tragiska, logiska slutpunkten och Woodstock det storslagna, viktiga undantaget. Någonstans däremellan framstår festivalen vid Big Sur som det realistiska exemplet på motkulturens vision om ett annat samhälle. En småskalig men spektakulär sammankomst, präglad av fred, kärlek och musik.

Av Anders Annikas 23 apr. 2019