Bibi Andersson ur Ingmar Bergmans «Smultronstället» © AB Svensk Filmindustri

Bibi Andersson – garanti för liv

«I nuet är hon robust och praktisk, i minnesbilderna ljuv och åtråvärd. Någonstans däremellan – eller samtidigt – anar man också det mångfacetterade jag som är skådespelerskan.»

Stig Björkman minns Bibi Andersson (1935-2019), som avled 14 april i år.



Bibi Andersson var en av den svenska filmens ljusaste uppenbarelser, och hennes blonda gestalt fick ofta vara en garanti för liv i de många filmer hon spelade i. I Ingmar Bergmans Nära livet är hon den lyckligaste och mest glädjefyllda barnaföderskan. I Det sjunde inseglet skonas hon och hennes lilla familj från digerdöden, som skördar de flesta av filmens övriga gestalters liv. I Persona är hon den envisa försvararen av livets alla möjligheter för den skådespelerska som hon har satts att vårda och som för en tid har valt att stänga ute en del av livet. Det skulle vara lätt att fortsätta och ge fler exempel från de nära hundratalet roller som Bibi Andersson fick gestalta på film.

bibi-persona-2.jpg

Även i det verkliga livet vägrade Bibi i det längsta att ge upp, sedan hon för tio år sedan drabbades av en dubbel stroke och därigenom tvingades till ett liv som konvalescent och ett liv så gott som befriat från ord. Hennes ihärdiga trots, som under denna långa tid var riktat mot den slutliga ofrånkomlighet som är döden, var också ett karaktärsdrag som präglade henne och hennes liv. 

Bibi växte upp i ett politiskt radikalt hem med kulturella intressen. Hennes starka politiska engagemang fanns också närvarande livet igenom. I den självbiografiska boken Ett ögonblick beskriver Bibi hur valet av hennes framtida yrke mycket sakligt togs hemma vid köksbordet hos familjen Andersson. Skolflickan Bibi hade gjort ett anlagstest som visade att «ett konstnärligt yrke inte är otänkbart, då uttrycksförmågan är över normalbegåvning». Gemensamt kom man fram till att skådespelare kunde det i så fall bli. Så Bibi började på teaterskola för att strax därpå bli antagen till Dramatens elevskola.

Hon hade haft ett par statistroller på film när Ingmar Bergman 1952 gjorde ett antal reklamfilmer för ett tvålföretag – det rådde totalt produktionsstopp för svensk spelfilm vid tillfället. Till en av dem anlitade han Bibi som var «fasligt söt i sin blå klänning». «Bibi hade redan från början en prinsesskrona», har Bergman vid ett senare tillfälle sagt. Inte långt därefter flyttade Bibi hem till Bergman, vilket gjorde hennes mor upprörd. «Jag var väldigt ung, hade knappt gått ut skolan när jag träffade Ingmar», har Bibi själv förklarat. «Ingmar var ju nästan jämnårig med min mamma till på köpet. Det var därför hon blev så ursinnig.»

Bibi flyttade sedan med Bergman till Malmö stadsteater, där hon i långsam takt fick allt större teaterroller. Men det är som filmaktris som hon framför allt kommer att minnas. Och som en av «Bergmans flickor» i filmer som Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet, Smultronstället, Ansiktet, Djävulens öga, För att inte tala om alla dessa kvinnor, Persona (för vilken hon vann sin första guldbagge av sammanlagt fyra), En passion eller Beröringen.

I kortfilmen Bilder från lekstugan, som jag gjorde 2009, klagade Bibi skämtsamt om sitt öde som ständig blond överlevare i Bergmans filmer. «Jag tänkte ibland – han tror mig inte om mer», säger hon. «Jag fick mest spela snälla skolflickor, och det ville jag inte. Jag ville göra liknande roller som Harriet (Andersson) och senare Liv (Ullmann) fick göra. Ingmar hoppade lite över mig, kunde jag tycka. Men jag fick egentligen göra oerhört vackra roller, så det kan jag ju bara vara glad och tacksam över. Jag kan inte minnas att det var särskilt svårt heller, men det var nog för att Ingmar gjorde det så lätt för oss.»

Smultronstället_bib_2.jpg

De dubbla porträtten som hon ger i Bergmans Smultronstället är kanske de vackraste. Och de mest typiska. Först den unga lifterskan med äventyret och nyfikenheten på livet som ressällskap, sedan den gamle professorns ungdomskärlek, den aldrig tillvunna men i hans minne bevarad som en bild av det möjliga. I nuet är hon robust och praktisk, i minnesbilderna ljuv och åtråvärd. Någonstans däremellan – eller samtidigt – anar man också det mångfacetterade jag som är skådespelerskan.

Ett par av Bibis mest intressanta roller fick hon hos «Bergman-lärjungen» Vilgot Sjöman. I hans debutfilm Älskarinnan spelar hon en ung kvinna sliten mellan två män. Hon lever med en jämnårig man men har samtidigt ett förhållande med en något äldre och gift man. Sjöman presenterar en studie i kärlekens olika sidor mellan det känslostyrda och det rationella, och Bibi Anderssons porträtt, som rymmer både stor emotionell styrka och psykologisk skarpsynthet, tycks förankrad i en förvärvad livserfarenhet. Liknande känsloresurser demonstrerar Bibi Andersson i Sjömans film från en helt annan epok, Syskonbädd, där den kvinnliga huvudpersonen är sliten i sin kärlek mellan sin adlige make och sin mer bohemiske bror. Sjöman var som bekant inte rädd för att utmana tabun på det sexuella området – som här incest – och Bibi visade heller ingen rädsla över att följa honom på vägen.

barnförbjudet.jpg

Annars verkar de flesta svenska regissörer ur det som skulle kunna kallats den svenska nya vågen ha varit rädda för att arbeta med någon av de aktriser som kommit att förknippas med Bergman. Men Marie-Louise De Geer-Bergenstråhle – senare Ekman – som aldrig har visat några rädslor, bjöd in Bibi till sin debutfilm Barnförbjudet, där Bibi fann sig väl tillrätta i den färgrika dekoren och de än mer blomstrande absurda sammanhangen. «Det finns faktiskt gränser för hur man får bära sig åt mot varann!», klagar Bibis olyckliga mamma i filmen. Men skådespelerskan satte inga gränser. Hon gav järnet med besked i M-L DG-B:s färgglada barnparadis och lät sin komiska ådra flöda fritt.   

Rollerna hos Bergman förde Bibi ut i världen, men den internationella karriären blev inte lika minnesvärd, trots samarbete med regissörer som John Huston och Robert Altman. Hon fick möjlighet att forma ett mer nyanserat och komplicerat kvinnoporträtt i Ingen dans på rosor (I Never Promised You a Rose Garden) i regi av Anthony Page. Här spelar hon en psykiater som får hand om en ung schizofren kvinna med starka självmordstendenser, och Bibis varma och förstående tolkning ger både ryggrad åt filmen och stöd – såväl skådespelarmässigt som emotionellt – åt den unga aktrisen i den komplicerade huvudrollen.

Många av Bibi Anderssons scenroller har då i högre grad än utflykterna utomlands fastnat på näthinnan. I klassiker som Romeo och Julia eller Hjalmar Bergmans Sagan, som den yngre kvinnan i Vem är rädd för Virginia Woolf? i Bergmans regi eller Lång dags färd mot natt även den gången för Ingmar Bergman. Där spelade hon för övrigt mor till den så gott som jämngamle Thommy Berggren, som hon tidigare haft som motspelare i Strindbergs Fröken Julie. Bibi och Thommy Berggren befann sig också på en mer jämbördig nivå i Lars Magnus Lindgrens Svarta palmkronor, där Bibi spelar en ung finska som i Rio de Janeiro söker efter sin stora kärlek, en sjöman som räddat hennes liv vid en fartygsförlisning. Även det ett äventyr långt bort från såväl Bergman som svensk jord.

Det har ofta handlat om män i Bibi Anderssons liv och ofta just om regissörer: Bergman, Kjell Grede (som hon var gift med i ett första äktenskap) eller Milos Forman. Såhär sa hon i en tv-film år 2004: «Det tänker jag inte sticka under stol med, för det ljuger alla bort: men det är klart, att i den här världen, som den ser ut, styrd av män, i synnerhet inom mitt yrke: har du inte en karl bakom ryggen, så har du ingenting.»   

Bibi hade också ett starkt samhällsengagemang, trovärdigt och rakt. Hon tog initiativet till bildandet av föreningen Artister för fred, och i samband med kriget i forna Jugoslavien var hon en av de som startade hjälpprojektet Open road – Sarajevo. Hon for också till Sarajevo mitt under den mest brinnande konflikten. «Jag tror att människor har större förutsättningar och är förmögna till engagemang i högre grad än vad de själva begriper», sa hon. «Längtan är det som driver en mest av allt.»

flickorna.jpeg

Kanske var det ingen tillfällighet att Bibi fick vara den mest drivande kraften i Mai Zetterlings Flickorna, en film med Aristofanes Lysistrate som grund och inspiration. Rollfigurens ambition som världsförbättrare får kanske inget spontant gensvar. «Fattar ni inte att världen blir vad vi gör den till?», utbrister hon desperat efter en föreställning för att därefter, utan stöd av den politiska analysens trygga sviktbräda, tillsammans med ensemblens övriga kvinnliga medlemmar gå till attack i en såväl andlig som kroppslig striptease.

För alla oss som mött Bibi i verkligheten eller bara på film finns inget slut. Vi kan närsomhelst fortsätta vår bekantskap genom någon av de många filmer som hon berikade med sin självlysande närvaro. Hon är en skådespelare att minnas både för sin konst och för sitt engagemang utanför teaterns och filmens värld.

Av Stig Björkman 23 apr. 2019