Felix Sandman och Hanna Ardéhn ur «Störst av allt» (Foto: Johan Paulin/Netflix)

Klasskrig i Störst av allt

«Den här Sverigebilden angår nämligen alla. Så brännande är den, Störst av allt är det första tv-dramat om vårt nya Sverige.»

George Ivanov har sett såväl Netflix uppmärksammade tv-serie som en av världens främsta aktriser i bioaktuella «Hjärter dam», och frågar sig var svensk film befinner sig när det svenska samhället håller på att rämna.



Palmes Sverige lever och frodas än, det är det outplånliga intrycket efter Störst av allt. Den uppmärksammade serien utspelar sig i landets främsta jetset-isolat, Djursholm. Här speglas Palmes samhällsideal i sin renaste form. Inte Olofs då förstås, utan Henriks. En annan Palme, ett annat samhällsideal, en miljö så exklusiv att den manar till klasskrig.

Det var i slutet på 1800-talet som bankdirektör Henrik Palme, bror till Olof Palmes farfar, for till Amerika. En bit av den nya kontinenten fick han med sig hem och planterade på en åker norr om Stockholm. Det var inte bara den amerikanska drömmen i största allmänhet som hade inspirerat honom utan även en av platserna han besökte. Yonkers. Ett hårt segregerat samhälle för de välbärgade några mil norr om New York. Trädgårdsstaden Yonkers är sedan några år globalt ökänd tack vare en annan hyllad serie, David Simons Show me a hero, där borgmästaren tvingas integrera invånare från det socialt utsatta området tvärs över vägen med de välbärgade. Tensta ligger en mil ifrån Djursholm. Parallellerna är uppenbara även om något integrationsprojekt knappast är troligt. Djursholm har på senare år blivit notoriskt för sin aversion mot nyanlända. Två dagar efter beslutet att göra om den nedlagda förskolan Pärlan till asylboende tände någon eld på byggnaden.

Serien kretsar kring Maja och hennes nya kille Sebastian Fagerman vars familj har en livstil som får Solsidan att framstå som Kvarteret Korpen. Men allt står inte rätt till med Majas drömprins. Sebastians hem är ett tomt skal, inga böcker, knappt några möbler eller privata tillhörigheter, däremot har pappa Claes ett skåp fullt med vapen. En metafor för familjens andliga tillstånd. Sebastian är öppet främlingsfientlig medan hans vänner ser migranter som resurser samhället bör ta bättre vara på. Synsättet bottnar kanske inte i rasism men väl i djupt klassförakt, det är trots allt ett samhälle som byggdes för att skilja människor åt. Resultatet av arbetslinjen och en strängare migrationspolitik har drivit utvecklingen till sin spets. Även om serien i viss mån tagit udden av förlagan där Maja och andra i stort delar Sebastians fascistiska människosyn går huvudpoängen fram, överklassen är en tickande bomb.

Att jämföra med Show me a hero är kanske att dra på för stora växlar. Å andra sidan, om Simons verk lämnar något att önska så är det väl förmågan att nå ut. Precis som i den epokgörande The wire vänder han sig till en bildad vuxen målgrupp.

störstavallt5.jpg

Störst av allt må se ut som en lång musikvideo och förenkla verkligheten till gymnasienivå, men så har också budskapet bättre chans att nå dem det berör mest, förhoppningsvis kommer en hel generation växa upp med känslan att något är väldigt fel. Serien ger dem kompass och karta att orientera sig i det Sverige som håller på att bli till, som Mikael Holmqvist uttryckte det i sin uppmärksammade fältstudie Djursholm: Sveriges ledarsamhälle. Enligt Holmqvist har den välbärgade enklaven omformat hela landet genom att sprida sitt habitus via ett slags kulturellt trickle-down där värderingar i stället för materiella tillgångar sipprar från toppen av pyramiden ner mot botten. Och sakta men säkert har den svenska modellen och folkhemmet sköljts bort av amerikanska drömmen.

Ni älskar den amerikanska drömmen, konstaterar seriens enda outsider Samir anklagande.

Inget ont i att förverkliga sig själv, men vad händer sen? Om man uppnått allt i karriären? Eller är född med miljarder på banken? Vad tjänar en fattigmansdröm i en rikemansvärld? Om det inte finns något kvar att uppnå, hur kan man utmärka sig? Vad är värst, kravsamhällets press att lyckas eller vakuumet av framgången?

hjÄrter-dam_5cbdd0e656857.jpg

En konstnärligt och emotionellt utmanande djupdykning kommer snart på bio, Hjärter dam med Trine Dyrholm (X&Y), världens kanske bästa skådespelare just i rollen som den onda styvmodern. Men det börjar inte där, inledningsvis är hennes Anne en moralisk förebild som byggt sin framgång på att försvara värnlösa unga som utsatts för övergrepp. Hon bor naturnära i en hisnande modernistisk villa i mångmiljonklassen, ihop med sin svenske man (Magnus Krepper) och deras gemensamma dotter. Hon har uppnått allt och har kanske lite för mycket av det goda för sin egen smak. Framgångstristessen får en destruktiv vändning i mötet med en tonåring på glid, Gustav (Gustav Lind) mannens son från ett tidigare äktenskap dyker upp och får Anne att tappa kontrollen och ta steget över till den mörka sidan. Vägen dit kantas av högmod, hon är så uppfylld av sin egen godhet och övertygad om sin rättfärdighet att hon aldrig märker hur hon ställer sig över alla andra. Hjärter dam är en psykologisk skildring som lyckas genom att aldrig överpsykologisera, karaktärsutvecklingen får stå tillbaka något och publiken får själv anstränga sig för att få ihop skärvorna av idyllen.

Och för den publik som inte orkar finns alltså ett mer lättsmält alternativ, en kulturlyx vi inte är bortskämda med. Störst av allt är ett habilt hantverk som på intet sätt borde vara en total gamechanger. Men det är exakt vad den är. I alla fall för oss som inte fattat vidden av samhällsavvecklingen de senaste trettio åren. Här iscensätts processen effektivt när Maja börjar städa upp hemma hos Sebastian efter en av hans vilda fester. Han avstyr hennes besvär: Vår familj går inte ut med soporna, vi har folk som gör det åt oss. Hos familjen Fagerman skär rut-och-rottänket rakt genom alla relationer, professionella som privata. Sebastian har tidigare berättat att hans far använde samma fras när han gjorde sig av med sonens mamma. Övertydligt? Javisst, det är alla-ska-med-tilltalet som gäller här. Och det är helt rätt val. Den här Sverigebilden angår nämligen alla. Så brännande är den, Störst av allt är det första tv-dramat om vårt nya Sverige. Insikten väcker omedelbart en rad obekväma följdfrågor.

Från de små: Varför skattefinansieras svensk film och tv-drama när Netflix och dansk film svarar för våra mest akuta klasskildringar?

Till de stora: Hur kan ett land med ett av världens största skattetryck ha västeuropas snabbast växande klassklyftor?

Svaret är likalydande och redan välbekant.

I Sverige går vi inte längre ut med soporna själva, vi har andra som gör det åt oss.

Av George Ivanov 23 apr. 2019