Lisa Langseth om Det absoluta

«Utan Det absoluta är det svårt att argumentera för varför vi inte i stället ger hela kulturbudgeten till en bättre barnomsorg, cancervård eller höjer sjuksköterskornas löner.»

Lisa Langseth om konstens roll i samhället.



Min franska väninna och kollega har ett vackert uttryck när hon ska beskriva människor som har vigt sitt liv åt konsten, hon säger att de befinner sig i «Det absoluta». Hon säger det med en sådan självklarhet att jag genom åren aldrig har ifrågasatt hur hon använder uttrycket, jag förstår ju att hon menar att man genom Det absoluta befinner sig en bit ovanför eller bortom vardagen och där kan dra sina egna slutsatser. Att söka Det absoluta är att söka en sanning högre än vad den omedelbara omgivningen kan erbjuda och för att våga göra det krävs ett stort självständigt tänkande. Det finns alltså något fantastiskt modigt och fritt i begreppet. Men det finns också något elitistiskt och kanske till och med överlägset. För Det absoluta vägrar ofta anpassning och bryr sig inte om allmänhetens idéer om orsak och verkan. Det absoluta ber inte om lov utan går sina egna vägar.

En tidig vårmorgon när man i Sverige debatterar vad man får och inte får göra i kulturens namn så googlar jag Det absoluta. På svenska Wikipedia definierar man begreppet som; «Det enda verkliga, den grund som allt annat vilar på (nu), det som allt kommer ifrån, det som finns utan att behöva något annat, det som alltid har funnits, det högsta väsendet (Gud)». Jag ringer min franska kollega och frågar henne om Det absoluta är ett religiöst begrepp? Min vän skrattar och säger: «Det absoluta är allting, eftersom det är just absolut, du kan kalla det vad du vill. Det kan användas inom kulturen, filosofin eller konsten, det är Det absoluta, det är bara i Sverige man har ett så ängsligt snävt gudsbegrepp.» Sen måste min väninna lägga på för hon ska demonstrera med de gula västarna, tillsammans kämpar de för en bättre värld på Paris gator.

Jag demonstrerar inte för en bättre värld men vill ändå inte släppa taget om Det absoluta. Varför vill jag inte det? Jag ringer min svenska vän och kollega som säger: «Historien vimlar ju av framstående människor, oftast män, som använt sig av dessa begrepp i syfte att hävda sig själva och förtrycka andra. Inom konsten, religionen eller politiken, överallt har man genom idén om det högre syftet legitimerat fruktansvärda övergrepp och strukturellt förtryck. Det är dags nu att vi en gång för alla driver ut tanken om det högre, det sanna, det absoluta, från mänsklighetens begreppsvärld.» Jag säger: «Så klart det finns missbruk, men det gör det ju av allt. De människor som har ett behov av att förtrycka andra söker sig till den idévärld där de kan göra det, inom kyrkan, konsten, sekten, eller idrottsföreningen. Men det är ju inte Det absolutas fel. Tvärtom är det väl denna längtan och sökandet efter en högre gemenskap som ligger bakom all själslig och mänsklig utveckling.» «Inte trodde jag att du var så naiv», säger min svenska kollega och lägger på luren.

Vidare tänker jag, medan jag ser ut genom fönstret i mitt arbetsrum som verkligen borde tvättas, ut över en grå vår som aldrig kommer, hur ska vi över huvud taget kunna försvara ett konstbegrepp utan idén om ett högre syfte? Utan Det absoluta blir väl inte konsten mer än ett pedagogiskt instrument för att diskutera sociala och politiska frågor? Och i så fall kan vi väl nöja oss med att skriva debattartiklar om vad vi tycker och tänker, det skulle spara både på våra egna och jordens resurser, i stället för att ägna tid och kraft åt kostnadskrävande kulturprojekt. Utan Det absoluta är det svårt att argumentera för varför vi inte i stället ger hela kulturbudgeten till en bättre barnomsorg, cancervård eller höjer sjuksköterskornas löner. Vårt behov av att ha något att titta på i tv:n om kvällen kan vi låta den kommersiella marknaden tillfredsställa, den finansierar ju sig själv, betalar skatt och bidrar konkret till resten av samhället.

Och det kanske är så det måste bli. Kanske måste Det absoluta falla i den tid som är nu. Tills den siste falske profeten som missbrukat begreppet är borta för alltid. Först då kanske vi vaknar en morgon med en märklig längtan efter något vi inte längre har ord för. Och kanske inser vi plötsligt att Det absoluta aldrig någonsin tillhörde den eller den eller den. Att Det absoluta aldrig gav någon rätt att ställa sig över någon annan. Utan att Det absoluta i stället hela tiden fanns där som en gemensam möjlighet, inom oss alla.

Av Lisa Langseth 23 apr. 2019