Ur Maria Clauss «Saknad», en av tre kortfilmer i «Novellafilm 3x3» (Foto: Inu Enescu)

Världar som rämnar

Under namnet «Novellafilm 3x3» har Maria Clauss, Beata Konar och Jannike Grut gått samman för att visa sina nya kortfilmer.

Stefanie Ravelli har träffat dem för ett samtal om sorg och solidaritet.



Vad kvarstår när allt annat vittrar sönder? Sprickor som låter ljuset falla in, kanske. Fast ljuset samspelar också med otäcka konnotationer speciellt i samband med oväntad död, tystnad och att tappa sig själv. Att bli gammal och förlora sin identitet, att förlora ett barn eller en förälder – själva sinnebilden av förlust sveper med orättvisa grova penseldrag över oss.

Maria Clauss Saknad, Beata Konars Minnesmetaller och Jannike Gruts We are family är tre kortfilmer som på flera plan stammar ur sorg. Novellafilm 3x3 är ett kortfilmskoncept som tagits fram för att skapa en form för oberoende filmare att själva anordna sina visningar inom etablerade sammanhang och där biljettintäkterna ska täcka kostnaderna för visningen. Tanken är att det ska inspirera filmare att gå samman och att ha ett publiktänk när de väljer vilka filmer de visar ihop. 

Hur kommer det sig att ni har startat Novellafilm 3x3?

Beata Konar: Vi är inte kompisar som har satt ihop det här utan det är våra filmer som har hittat varandra. Maria och jag hade på varsitt håll tänkt att ha en visning och så mötte vi varandra av en slump. Vi tittade på varandras filmer och tyckte att de gick i dialog med varandra. Men vi ville ha en till film för att det skulle bli en fylligare bioupplevelse för publiken. Vi såg sedan på ytterligare några filmer och valde Jannikes som vi tyckte passade ihop med våra. Så började vi samarbeta alla tre och knöt även till oss filmvetaren Annika Wik, i egenskap av moderator, och började planera hur vår filmvisning skulle se ut.

minnesmetaller.jpg

Först tänkte vi ju bara ha en visning av våra egna filmer, men efterhand insåg vi att det koncept vi var på väg att utveckla kanske kunde bli ett verktyg även för andra regissörer, att gå ihop och visa kortfilm på bio. Vi har manglat detta till ett koncept och manifest med tolv punkter – vi har hållit på i flera månader. Jag tycker att det har varit ett fantastiskt samarbete. Det är ingen som har lagt någon prestige i att få igenom sin idé, utan detta är fritt tänkande. De här tolv punkterna kommer också vara lätt för andra oberoende filmskapare att ta efter.

Maria Clauss: Jag tyckte att det skulle vara kul att ha en filmvisning, men tänkte att det skulle vara svårt att få folk att komma iväg på en visning på bara 15 minuter. Vi kom fram till att tre filmer bildar en bättre helhet, som med ett efterföljande samtal, blir en rolig bioupplevelse. Ungefär som att gå på en långfilm.

Jannike Grut: För mig som kom in som tredje person så intresserade jag mig först för filmerna och sen för filmskaparna. När vi lärt känna varandra som konstnärer insåg vi att vi ville gå vidare och det är vad Novellafilm 3x3 handlar om. Vi är tre personer som vill jobba oberoende tillsammans och också förenkla för andra att vara oberoende. Så just nu söker vi vägar att hitta filmskapare som inte ingår i vårt nätverk och uppmuntra dem att genomföra egna visningar av sina kortfilmer på bio efter filmkonceptet. Novella-visningar förstärker oberoendet av distribution i Sverige till exempel, i och med att de dels självcureras och dels arrangeras och genomförs av filmskaparna själva.

Bild ur WE ARE FAMILY.jpg

Maria: När vi är klara ger vi stafettpinnen till en ny filmskapare och den första vi funnit som vill arrangera en visning är Henrik Norman. Han kommer att sätta ihop en egen visningsgrupp. Vi ville inte bli nån ny hierarkisk topp, eller en ny filmfestival, utan i stället föra vidare konceptet om hur man kan visa film tillsammans. Novellafilm 3x3-logotypen är själva stafettpinnen, och vid en visning där namnet och loggan används vet publiken enkelt vad det då bjuds på.

Hur bestämde ni visningsordningen?

Beata: Det handlar om rätt sätt att berätta så att filmerna inte skulle ta ut varandra. Saknad börjar som ett avgrundsdjupt vrål, riktigt bottenlös sorg. Sen kommer min Minnesmetaller som lägger till en annan dimension av det här förlustfallet. Till sist kommer Jannikes som ger nästa dimension. Alla våra filmer har ett slags försoning i slutet men We are family förstärker känslan av hopp.

Jannike: Vi lyfter varandra. Det kommer något nytt efter varje förlust, eller slut. Min film ger en fin fortsättning.

Maria: Detta är för publikens skull, det är det vi har utgått ifrån med Novella-konceptet. Det är lite som man gjorde på 80-talet, ett blandband. En skön mix och det händer något mellan dessa tre filmer.

Jag tänker på det du skriver om din film, Maria, om att inte vara klar och ha den perfekta versionen av någonting. Känner man sig någonsin färdig?

Alla Nej!

Jannike: Man får bara bestämma sig för att sluta pilla.

Maria: Jag har faktiskt gått runt det där lite… i och med att jag gjort två versioner av Saknad. Och en av versionerna kan jag använda som en rumslig installation. Just det arbetssättet är jag jättenyfiken på. Att se vad det kan ge för nya plattformar att visa film på. Att fortsätta jobba med filmen, men mer hur jag väljer att visa den.

Beata: Generellt så brukar jag komma till en punkt, när jag känner att nu kan jag inte bättre denna gången. Jag tycker det känns när det är färdigt. Sen lever filmen vidare i en annan fas, där den möter publik och börjar leva ett annat liv.

Maria: Att jaga det «perfekta» kan leda till att filmen kanske aldrig blir gjord. Och vem vet om det perfekta ens finns…

Beata, din film handlar ju om digital stress. Hur kommer det sig?

Beata: Vi lever i en tid med snabb teknisk utveckling som för med sig många fördelar, men också skapar nya problem för dem som inte hänger med och av olika anledningar inte kan ta till sig det nya. I denna grupp finns äldre människor, som tidigare varit väldigt kompetenta och som skulle fortsätta vara självständiga om de kunde sköta sina ärenden via fysisk kontakt med människor och inte via digitaliserade system. De förlorar sin identitet, då de blir beroende av att anhöriga och andra ska behöva hjälpa dem med till exempel myndighetskontakt via nätet. Baserat på detta skrev jag ett manus om Roland. Ursprungligen hette den Mansplaining och inte Minnesmetaller. Jag skrev manuset innan Metoo. Sen kom den revolutionen och när vi spelade in filmen märkte vi att det inte riktigt funkade med den titeln, för folk förväntade sig att de skulle hata karaktären i och med att han mansplainar för att rädda sig själv. Jag var intresserad av själva fenomenet: vad händer med en människa som tappar i status? Vad händer med en man som tappar i status? Jag ville berätta om det inte att vi ska hata alla män! Jag tycker det är mer intressant att se vad det är som får en människa att bete sig på ett sätt när man förlorar sig själv. Det digitala är en metafor för en människa som har gått ur sin tid, medan tiden fortsätter, och man känner sig inte delaktig och känner inte igen sig.

Förluster och mer specifikt att hantera förlust är ju något som ni alla delar som teman i era filmer.

Maria: Precis. Min films första del handlar i korthet om någon som förlorar sig i sin förlust och den andra delen om någon som förlorar någon som förlorat sig i förlust. Från början, i början av processen med filmen, utgick jag från en novell av Henrik Nilsson. Den handlar om en kvinna som en dag väljer att gå in i tystnad. Och sen tystnar hela världen runt omkring henne. Det var uppstarten. Och när jag började tänka på den här historien så sökte jag efter en anledning till den där tystnaden. Och i mitt huvud så var det ett barn som studsade en studsboll mot en yttervägg. Det var ett barn som ville in där. Så jag hade hennes tystnad – och upplevde att det fanns ett skrik som ville komma ut ur henne – och ett barn…och kanske är det en klyschig historia med det döda barnet, men i detta korta formatet var det en tillräckligt självklar sorg för att man inte skulle ifrågasätta den. Jag menar, på en nivå så handlar det om vilken sorg som helst som man går runt med och som måste komma ut.

Beata: Det där med att stå bredvid en människa som blivit utsatt för förlust… För mig var det precis exakt det jag ville skildra med Rolands före detta fru Anita. Hon vill inte att han ska förlora sig, det är precis samma önskan om att berätta om någon som faller och någon som står bredvid och inte vill att det ska ske.

Maria: Där den andra bara står och skriker: «stanna kvar!», eller «kom tillbaka!».

Beata: Ja, det är ju jätteintressant, hur ont det gör att se någon falla. Det är nästan värre än att falla själv.

Jannike: Jag upplever att vi människor håller på med projektioner i våra liv, vi projicerar på våra föräldrar, våra syskon och senare i livet våra partners och barn. Det är intressant hur vi då bygger upp våra identiteter och vad består de av egentligen? När man förlorar en partner, föräldrar eller liknande, då förlorar man en bit av sin identitet. Jag tycker det är intressant, att hon alltid trott sig veta vilken familjebakgrund hon har, men så visar det sig att det kanske inte alls är så som hon trott. Min karaktär säger: «Jag tyckte jag hade fått min poesi från min pappa.» Men nu det visat sig att han kanske inte ens är hennes pappa, vart kom då poesin ifrån? Kom den från henne själv eller från någon annan? Hur självständig är man egentligen i sitt jag-byggande?

Jag intervjuade författaren Zara Kjellner om hennes romandebut, Manhattan. I hennes bok nuddar hon vid begreppet att vara beroende, mamman och barnet som en beroenderelation. Men det hon har kommit fram till är också att vara helt oberoende inte är frihet, det är ensamhet. Jag känner igen detta i era filmer, just att vara beroende av någon. Familj, teknik, bli gammal, förlora någon. Vad tänker ni om det? Är beroende den verkliga friheten?

Beata: I min film så är det ju en relation som tagit slut, men det kan aldrig ta helt slut för att det är ett helt liv som de delat. Även om de inte lever tillsammans längre, så kommer deras relation fortfarande att pågå. Jag tror inte att oberoende är frihet. Jag tror att frihet är att vara del av någonting. När man förlorar det så förlorar man det mesta.

Maria: Min film handlar om att de genom att de kommer i kontakt med sorgen får syn på varandra igen. Innan hon kan ge uttryck för sin sorg och innan han lyssnar på den, har de ingen möjlighet till kontakt.

Jannike: Jag tänker på det du säger Beata, att man vill höra till. Har vi inte sammanhang så söker vi ju sammanhang. I min film har huvudkaraktären kanske inte någon familj längre, men hon söker efter andra och vill skapa sin egen familj. Friheten där ligger i att man kan skapa en familj som inte är av blodsband. Jag har en massa olika «familjer» och tänker att vi också här nu har skapat en egen liten filmfamilj med Novellafilm 3x3. Oberoende kan man ju vara men tillsammans med andra.

Av Stefanie Ravelli 23 apr. 2019