TriArt Film

Bland glömda och gömda poeter – bäst 2016

«Finns det någon som sörjer för konstnären längre? Någon som lyssnar till den självständiga rösten, någon som ser den annorlunda blicken?» Jon Asp ser det svenska filmåret i ljuset av en minnesrik bild och listar årets bästa biofilmer.



En av årets bästa svenska filmscener äger rum i en bil i Malmös hamnområde Yarden. Huvudpersonen 11811 är ny på arbetsplatsen och ende infödde svensk i gruppen. Han möts med frågor om bakgrund och motiv från en kollega som eventuellt misstror honom, i alla fall vill undanröja hindren att något lurt är på gång. Mellan frågorna – vem har skickat dig? var i Malmö bor du? fanns det inget bättre (jobb)? – spelar samme oblyge utfrågare Demis Roussos 70-talshit «Forever and Ever» högt ur bilstereon, låter ljudet gå av och på.

Scenen är ovanligt rik. Regissören Måns Månssons förmåga att kombinera arbetsmarknadspolitisk vardag och vikten av identitet med dråplig situationshumor excellerar här; känsligt samplade verklighetsskärvor där misstroende genererar misstroende, klassamhället cementeras, flera nyanser av klyftor synliggörs. «Det är så det är», konstaterar den frågvise sist.

Om än med förutsättningslös lojalitet mot ledningen har Yardens lågavlönade små möjligheter att ta sig uppåt i systemet, bort från prekariatet i Malmös vidsträckta hamnområde. På motsvarande sätt verkar huvudpersonen, en före detta poet (Anders Mossling), förhindrad att närma sig nämnda periferi, trots att hans levnadsstandard stadigt sjunker (liksom snart hans moral och självrespekt).

I stället för att bygga traditionella sympatier med huvudpersonen fokuserar regissören i hög grad på platsen och dess särskilda premisser. Ett grepp som i lag med filmens generellt anonyma verkan varken tycks ha tilltalat den svenska biopubliken (fåtalig trots Kristian Lundbergs kända romanförlaga) eller nomineringsjuryn till årets guldbagge (Yarden saknar nomineringar i båda de tyngsta kategorierna, för bästa film och bästa regi). 

I en ofta omnämnd scen alldeles i början av filmen, som förekommer redan i boken, läser huvudpersonen för en dryg handfull åhörare ur sin senaste diktsamling. Han beskriver «ett spel jag en gång behärskade» och hur han rör sig mot något «utan den poesi som smärtan kräver». Salen de vistas i ger ett ceremoniellt, nästan sakralt intryck, som symbol för den konst som i likhet med kyrkan får allt svårare att dra till sig intresse, särskilt hos yngre generationer. Snart därpå lämnar poeten scenen helt, misslyckas med att ge bort den återstående upplagan till ett antikvariat för att prova det nya värvet i Yarden.

På ett grundläggande plan talar förstås filmen om klassamhället på en extremt utsatt arbetsplats, ålagd med ett system där människor gör bäst i att inrätta sig i föreskrivna roller, slita sitt arsle och slicka röv för att i bästa fall ta sig något pinnhål uppåt – ett system som i stigande grad tycks omfatta också traditionellt mindre utsatta yrkesgrupper, till exempel kulturprekariatet.

Ju längre det svenska filmåret 2016 fortskred – och fortsatte med guldbaggenomineringar i början av 2017 – desto mer tycktes Yardens inledningsscen med dess avstigna poet växa i symbolvärde. Finns det någon som sörjer för konstnären längre? Någon som lyssnar till den självständiga rösten, någon som ser den annorlunda blicken?

Den berömda svenska ingenjörskonsten med mottot att alla ska med tycks ha ätit sig in och permanentat sig över alla bredder, inte minst i den svenska filmkulturen. Resultatet är nedslående. Strävan efter inkludering har i stället skapat djupa avgrunder. Tillsammans med biograffönstrets koncentration gör det att vi upplever de största klyftorna inom svensk film på länge – och med dess publik allt mer svårfångad, den stora merparten manad enbart till juldagspremiärer och diverse beprövade koncept med hög igenkänningsfaktor och rätt låg svansföring.

Kommer den nya statliga filmpolitiken, vartefter den tar form, att kunna få bukt med ensidigheten och skapa incitament för en vitaliserad filmkultur? Kommer den pågående instrumentaliseringen av svensk film att avta? Kommer det finnas plats för mer krävande filmer, som yrkar på åskådarens fulla uppmärksamhet? Och vad kommer hända med biografimporten av utländsk film på sikt?

right now

Poesiuppläsningen från Yarden för tankarna till en av årets bättre filmer, sydkoreanen Hong Sang-soos Right now, wrong then, som inte handlar om svensk filmpolitik men väl om en filmregissör vars status hamnar i centrum på en avlägset belägen filmfestival, för övrigt ett återkommande scenario i regissörens filmer, där män och kvinnor genomgående försöker närma sig varandra på oansenliga lokaler över inte oansenliga mängder alkohol.

Till skillnad från skalden i Yarden tycks förevarande filmpoet ännu åtnjuta viss respekt, dra till sig fler åhörare och åskådare och han kan fortfarande använda sitt namn för att vinna folks intresse och erkännande. Samtidigt håller något på att hända. Hongs filmer är som vanligt ganska glest befolkade, ofta placerade i periferin. Frågan är hur länge hans regissörer kommer att få sina filmer sedda?

Eller för den delen Hongs egna filmer, välkänd festivalfavorit världen över? Right now, wrong then var hans sjuttonde film och den första att gå upp på svensk bio. Filmen sågs av få, försvann efter några veckor och frågan om det blir någon mer Hong på svenska dukar?

Stellet licht

Men Right now, wrong then var inte mest försummad. Årets bästa premiärsatta film delade jurypriset i Cannes 2007 men gick upp i Sverige i en kopia i början av året. I min bok (och många andras världen över) är Carlos Reygadas Det tysta ljuset en av 2000-talets givna klassiker, så oroande, så öm och så alldeles egen. I filmsverige utgör den en teknisk parentes som inte ens gick att rösta på inför årets guldbaggegala.

Av Jon Asp 6 jan. 2017