SF Studios

Barnfilm på undantag

«Ju bättre film desto färre besökare.» Filmforskaren Malena Janson ser en styvmoderligt behandlad barnfilm fortsatt fri från sex, pengar, politik och dysfunktionella mammor.



2016 var ett av de bästa åren någonsin för svensk barnfilm – men det var också ett av de sämsta på länge. Bedömningen beror helt på huruvida en ser bioåret ur ett kvalitets- eller publikmässigt perspektiv. Vi vet ju alla att antalet tärningsprickar eller klappor eller getingar i medierna sällan korrelerar med antalet sålda biobiljetter, men när det gäller svensk barnfilm kan en rentav tala om en ytterst nedslående, bakvänd ekvation – ju bättre film desto färre besökare. 

Låt mig exemplifiera. Högst kritikerbetyg i fjol fick Suzanne Ostens första barnfilm på 20 år. Flickan, mamman och demonerna hade knappt 7 000 besökare. Även höstpremiärerna Siv sover vilse och Upp i det blå fick fina recensioner. 16 600 respektive 22 800 besökare. I stället vallfärdade familjerna till Zootropolis som sammanlagt sågs av 608 000 personer. Slutsatsen vi kan dra av dessa siffror är förstås att svensk barnfilm är bra, men ingen ser den.

Det här är inget nytt. Inom branschen sägs ofta att den svenska barnfilmen befinner sig i kris och har så gjort sedan några år in på 2000-talet, då den stora amerikanska äventyrsfilmen blev en allåldersangelägenhet och sopade banan med det intimare inhemska dramat. I sig välgjorda filmer som Förortsungar, Tur och retur och Bäst i Sverige klarade helt enkelt inte konkurrensen från Pirates of the Caribbean, Harry Potter och Spiderman – med följden att producenter, distributörer och konsulenter tappade tron på den svenska barnfilmen. Det här är den förklaring till barnfilmskrisen som är bekvämast för svensk filmbransch: Allt är Hollywoods fel och inget är vårt fel! Jag skulle dock vilja påstå att orsakerna är fler och mer komplexa än så, samt att branschen uppvisar en anmärkningsvärd historielöshet.

Därför följer nu en filmhistorisk snabbrepetition innan vi återgår till läget i början av 2017.

Det är nämligen så att bortsett från ett par blomstringsperioder så har den svenska barnfilmen nästan konstant befunnit sig i kris. Den har utgjort ett sidospår till den svenska filmen, den «riktiga» filmen; vuxenfilmen. Så när svensk film på 1960-talet tog intryck av franska nya vågen och blev mer realistisk och autentisk fortsatte den svenska barnfilmen i trygga hjulspår. När svensk film i början av 1970-talet blev politisk fortsatte barnfilmen i samma trygga hjulspår. När svensk film kring 2000 haussades till den grad att det talades om en ny svensk filmvåg inbegreps inte barnfilmen. Och varje gång en barnfilm faktiskt lämnat hjulspåren och försökt bryta ny mark genom att berätta en mindre konventionell eller historia eller skildra en komplex barnkaraktär så har den inte klassats som barnfilm! Det hände när Hugo och Josefin hade premiär för 50 år sedan och samma öde har sedan drabbat Elvis! Elvis!, Zozo och Flickan, mamman och demonerna. För att nämna några enstaka exempel. Vi har så till den grad vant oss vid att barnfilm är lika med lättbegriplig och uppbygglig film om snälla barn att allt som inte motsvarar de här förväntningarna automatiskt uppfattas som vuxenfilm.

Ytterligare en för svensk barnfilm försvårande faktor är ett Filminstitut som tycks så upptaget av visionen om en könsmässigt jämställd filmbransch att alla andra diskrimineringsgrunder hamnat i skymundan

Förklaringarna till detta är flera och griper in i varandra. Men den viktigaste orsaken är att barnfilmen befinner sig i korselden mellan två synnerligen seglivade diskurser, eller idékomplex. Den ena diskursen är den om barnen, det vill säga publiken, som ömtåliga varelser som måste skyddas från alla tänkbara faror. Den andra är diskursen om filmen som ett farligt medium med en stark suggestionskraft. De ömtåliga barnen kan inte stå emot den starka suggestionskraften utan kan ta skada av att se «fel»sorts film. Detta slogs fast i en statlig utredning år 1945 och dessa idéer verkar som en hämsko på barnfilmen än i dag. Alltså: trots all forskning som alltsedan slutet på 1960-talet har visat på barns goda förmåga att hantera svår information och komplexa känslor, och trots att vi numera vet att barn inte alls är några passiva mottagare av film utan tvärtom i högsta grad är aktiva medskapare, utgör barnfilmen ännu ett sidospår till den «riktiga» filmen.

Och vad utmärker då detta sidospår? Jo, mer än någonting annat så präglas den svenska barnfilmen av påbud och förbud, det vill säga vad den måste innehålla och vad den inte får innehålla. I någon mån varierar påbuden och förbuden över tid men generellt kan sägas att barnfilm måste skildra söta och goda barn samt ha en klassisk dramaturgi och en fostrande agenda. Medan den inte får skildra elaka barn, inte vara formmässigt experimentell och inte handla om sex, pengar, politik eller dysfunktionella mammor.  

 flickan-mamman

Frågan som följer, och som följt barnfilmen i alla tider, är: vilken manusförfattare, regissör eller producent vill arbeta med ett konstnärligt uttryck så kringgärdat av kreativitetskvävande hämningar? Det finns tack och lov några, men många av dem har vittnat om motståndet de mött från såväl svensk filmbransch som vuxen publik. Men också om den enorma uppskattningen från internationella filmfestivaler och barnpubliken. Svensk barnfilm finns nästan årligen representerad och blir ofta prisbelönt på de största barnfilmsfestivalerna Berlinale, Cinekid och Giffoni.   

Men på hemmamarknaden går det som sagt betydligt trögare, och det kan vi inte bara skylla Hollywood för. Ett stort, och konkret, problem är premiärsättningen. Flickan, mamman och demonerna gick upp i sammanlagt 22 kopior runtom i Sverige, medan Zootropolis premiärvisades i 192 salonger. Det innebär att det svenska alternativet bara finns tillgänglig på en bråkdel av landets biografer. Ett annat, precis lika konkret, problem är biljettpriserna. Medan Zootropolis och andra internationella familjefilmer av Disney/Pixar-snitt erbjuder en cirka tjugofemprocentig barnrabatt kostar det lika mycket för en åttaåring som för en vuxen att se Flickan mamman och demonerna eller Siv sover vilse.

Andra faktorer som fördjupat den svenska barnfilmskrisen är mindre uppenbara men lika centrala. En sådan är avskaffandet av den svenska filmcensuren 2011. Sedan dess kostar det pengar för en distributör att lämna en film till Statens medieråd för granskning och om distributören väljer att inte lämna sin film får den automatiskt 15-årsgräns. Detta leder till att många små distributörer, filmfestivaler och alternativa visningsarrangörer, såsom Cinemateket, avstår från åldersgranskning av sina filmtitlar. Vilket i sin tur leder till att barnen stängs ute från visningar av främst utländska alternativa filmer som är gjorda, eller som gjorda, för dem.

En annan är införandet av Barnkanalen 2002. Sedan barnprogrammen flyttade från högstatuskanalerna ettan och tvåan har de blivit fler men sämre och SVT:s primära målgrupp har blivit betydligt yngre. Uppskattningsvis 90 procent av programmen för de minsta är animerade långkörarserier. I dag skiljer de flesta barn på «film» och «oanimerad film», det vill säga den animerade filmen har blivit norm. Långfilm, kortfilm och dramaserier som producerats utanför USA, Kanada och Australien för barn i skolåldern förekommer nästan inte alls. Barnen vänjer sig därför helt av vid att se live-action som inte är dåligt dubbade löpande band-produkter i högt tempo formade enligt enklast möjliga mall inklusive en extremt förenklad världsbild.

Ytterligare en för svensk barnfilm försvårande faktor är ett Filminstitut som tycks så upptaget av visionen om en könsmässigt jämställd filmbransch att alla andra diskrimineringsgrunder hamnat i skymundan. Trots att ungefär en femtedel av Sveriges befolkning är under 18 år görs bara en tiondel av filmerna för målgruppen – och endast någon tjugondel av pengarna går till barnfilm. För några år sedan avskaffades barn- och ungdomsfilmkonsulenten med resultatet att expertkompetensen försvann från Filminstitutet. Nu återinförs visserligen tjänsten – men samtidigt avskaffas den barnfilmsambassadör som sedan två år tillbaka bedrivit ett viktigt lobbyarbete gentemot medier, kultursamordnare och politiker runtom i landet för att höja barnfilmens status.

Och så har vi förstås medierna vars intresse för barn och barnkultur, bortsett från en parentetisk period på 1970-talet, aldrig varit stort och i dag tycks mindre än på länge. Barnfilmer recenseras i mindre utsträckning, barnfilmsfestivaler uppmärksammas knappt alls och när svenska barnfilmer vinner priser runtom i världen blir det sällan ens en notis. Barnfilmspolitik är ett helt bortglömt ämne på kultursidorna. Och nästan lika låg status har barnfilmen inom den akademiska världen, som efter forskarmässiga pionjärinsatser inom barnlitteratur och barndramatik nu verkligen borde börja visa intresse för den nästan helt outforskade barnfilmen; dess historia, estetik och publik. 

zucchini

Men jag tänker också att alla vuxna, oavsett om vi tillhör filmbranschen, medievärlden eller akademien eller om vi står utanför dessa, har en skyldighet att visa barnen att det finns filmer från alla delar av världen, om alla slags människor och i alla genrer. När valet står mellan Zootropolis och Mitt liv som Zucchini kan vi, åtminstone i vissa delar av landet, välja att lägga biljettpengarna på den tokhyllade, Oscarstippade filmen.

Och under 2017 kan vi lägga dem på den svenska barnskräckisen Rum 213 i stället för Surf’s up 2. Eller, om vi har råd, på båda två. 

Av Malena Janson 6 jan. 2017