Svenska regissörer om poesi på film

Inför premiären av Jim Jarmuschs Paterson bad vi några poetiskt sinnade svenska regissörer delge sina tankar om filmpoesi i dag. Från vänster i bild: Sofia Norlin, Sara Broos, Jonas Selberg Augustsén och (ej i bild) Henrik Hellström.



I dag är det premiär för Jim Jarmuschs Paterson, en av det senaste årets mest poetiska filmer. Om «a bus driver who likes Emily Dickinson», för att referera till en poesiskrivande flicka som gör tillfällig bekantskap med filmens huvudperson Paterson, busschauffören som tillbringar arbetsdagarna med att skriva poesi i Paterson, New Jersey. «En busschaufför i Paterson – så poetiskt», tillstår en annan främling, en japan på besök för att ta del av den verklige poeten William Carlos Williams hemtrakter (tillika Allen Ginsbergs). Adam Drivers stoiske busschaufför fortsätter att dra till sig förvånade utspel.

paterson

Men Jim Jarmusch har gjort poetiska filmer förr, med och utan poeter. Sannolikt är det dock till fördel att Paterson överrepresenteras av diktare – kända och helt okända – för att åskådaren ska få syn på poesin. Men att filmen är så poetisk är aldrig avhängigt det, utan vilar på dess förhållande till tid och rum, hur den tvingar rollkaraktärerna och åskådarna att få syn på sina omgivningar och sig själva.

I Jim Jarmuschs fantastiska Dead man är det först när karaktären William Blake (Johnny Depp) tappar civilisationens glasögon, som han kan se på riktigt, se med poeten Blakes blick. Samma med karaktären M i Aki Kaurismäkis Mannen utan minne, som inte förrän han förlorat sitt minne, sin civila identitet, börjar se världen omkring sig (Sofia Norlin)

Om man ser till vad den svenska biopubliken gått miste om under den senaste tiden tycks en hel del vara just poetiskt relaterade filmer. En av det förra årets vackraste var Terence Davies A quiet passion som skulle kunna vara titeln även på Jarmuschs film men som handlar om en mer välkänd poet, just Emily Dickinson. Likaså Pablo Larraíns egensinniga Neruda, om den välkände chilenske nobelprisdiktaren. Och bland andra högst minnesvärda poetiska filmer som inte landat på vita duken återfinns kanadensiska Les démons, isländska Sparrows och norska Brødre, den sistnämnda en djupt personlig uppväxtdokumentär inte utan vissa likheter till Richard Linklaters Boyhood.

POV bad några svenska regissörer med särskild dragning till det poetiska att uttala sig om var filmpoesin befinner sig i dag.

1. Vad innebär poesi på film för dig?
2. Upplever du förändringar i hur det poetiska skildras och uppfattas i dag?
3. Vilka är de senaste bra poetiska filmexemplen?

Jonas Selberg Augustsén:

1. Poesi för mig är mellanrummet. Lekområdet för tanke och själ. Isberget under ord och bild. Symbolvärlden och värdet av metaforen. Ett språk för det oförklarliga och obeskrivliga. Ett särskilt språk när vardagstalet inte räcker till.

2. Svensk film befinner sig i någon slags hypermodernism som märklig avart i kölvattnet efter postmodernismen. Bilden har blivit ett torrt dokument. Ordet ett fattigt vardagsprat. Poesi anses nog av många mossigt och förlegat. Därav mer och mer sällsynt. 

3. Är inte så väl bevandrad i samtida film. Men gillar irländske Lenny Abrahamsons filmer. Fredrik Edfeldt tycker jag är en bildpoet och jobbar alltid med bra fotografer. Av årets svenska filmer tyckte jag mycket om I remember when I die. Och Granny's dancing on the table.

 

Henrik Hellström:

1. Poesi på film kan för mig till exempel vara när ny mening skapas i klippet mellan två bilder. När en ny metafor äger rum. När berättarsumman av 1 + 1 överskrider 2.

2. Nej, jag tror att platsen för poesi i film är förändrat men detsamma. När en films poetiska del träffar rätt så tar det fart, men uppfattas som en del av filmen.

3. Min pappa Toni Erdmann, i sekvensen med den håriga dräkten.

 

Sara Broos:

1. För mig handlar det mycket om tonfall och en frihet i berättandet. Ett egen filmiskt universum där man kan röra sig fritt och associativt mellan olika plan, det drömska, det realistiska. Något förhöjt. Ett gränsland. Det visuella spelar stor roll och bilder som öppnar upp för betraktaren att skapa sina egna tolkningar. Det poetiska kan vara väldigt subtilt, ibland bara anas. Men det finns en tydlig personlig röst, något egensinnigt, mångbottnat och ibland motsägelsefullt.

2. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med. Men jag tycker om blandningen av enkelhet och poesi och älskar många av de amerikanska filmer som kom på 70 – talet; New American Cinema. För mig är filmer som Five easy pieces och The last picture show lika poetiska som Spegeln av Tarkovskij, men på ett annat sätt. Kanske är det tätare skott i dag mellan filmer som klassas som mer konstnärliga och poetiska och de som anses mer mainstream.

Vissa filmer, kanske särskilt de mer poetiska är beroende av en stor bioduk för en maximal upplevelse, eftersom varje liten nyans och skiftning i bild och ljud ibland är betydande. Tyvärr finns det inte mycket plats på biograferna för den typen av filmer längre, som t ex Bela Tars Turinhästen. Alla filmer passar inte lika bra att se på en ipad eller datorskärm.

3. Aslaugh Holms Brødre var för mig en stor poetisk upplevelse i samma anda som Terrence Malick, liksom Pedro Costas Horse money. Andrea Arnolds filmer innehåller en rå poetisk realism. Jag såg nyligen om flera av Gunvor Nelsons filmer som är helt fantastiska och väldigt poetiska, särskilt My name is Oona. Såg också nyligen om Forugh Farrokhzads The house is black. Hon var ju också både en av framstående poet och filmskapare. Jag älskar också Claire Denis, Jonas Mekas, Stan Brakhage, Chris Marker, Robert Frank, Agnès Varda, Guy Maddin, Chantal Aakerman. De har alla sitt eget poetiska uttryck.

cemetory

Sofia Norlin:

1-3. Det finns filmer som utgår från dikter och som blivit dikter i sig själva, filmer jag älskar, som Spegeln av Andrej Tarkovskij. Hans filmer utgår ofta från pappans dikter om en längtan efter något mer, något bortom, som söks «på andra sidan spegelglaset». I sonen Tarkovskijs filmer finns det större rummet och tiden som egna universum – jag gillar det franska uttrycket être immergé, nedsänkas, omfamnas som i en slags undervattensupplevelse, som kräver ett nytt seende och där okända landskap finns att utforska för den som söker med filmen, den som vill gå vilse en stund. Ofta handlar poetiska filmer just om att se. Spegeln, liksom flera av mina filmpoetiska favoriter, som Beau travail av Claire Denis och La Jetée av Chris Marker, försöker alla återskapa ett seende, en hel bild bortom linjär tid, utifrån associativa och slumpvisa minnesfragment, skärvor som är livet. Poesins själva natur är ju att vara en vaksam blick, att «hålla sig vaken» – som poeten Boris Pasternak skriver – se med en ny blick som samtidigt är urgammal, tidlös, rör sig i en långsammare tid. Så poesi är nästan en orimlighet i vår extremt kostsamma och oftast snabbproducerade konstform. Den söker bortom det mätbara, samhälleliga.

Poeten William Blake skriver: «If the doors of perception were cleansed every thing would appear to man as it is, Infinite.» I Jim Jarmuschs fantastiska Dead man är det först när karaktären William Blake (Johnny Depp) tappar civilisationens glasögon, som han kan se på riktigt, se med poeten Blakes blick. Samma med karaktären M i Aki Kaurismäkis Mannen utan minne, som inte förrän han förlorat sitt minne, sin civila identitet, börjar se världen omkring sig.

Har vi tid med poesi i dag? I en fragmenterad tid som känns snabbare är närvaro svårare att uppnå, en sån öppenhet som poesin kräver. Knausgård skriver så bra om hur han laddar med Tarkovskijs Andrej Rublev en fredagskväll, för att söka det absoluta mitt i sin småbarns- och blöjtillvaro, och misslyckas, somnar. Det kan jag känna igen mig i totalt. Det behövs en mottaglighet för att ta emot poesi, släppa jaget och sina förvissningar och gå in i ett land med ett helt eget språk, egna lagar, hänga med som i en dröm och snudda, kanske, vid världens mysterium. Poesi har ju sin egen relation till tid, en otid, en längre tid som är Tiden. Den förbluffande transcendentala och samtidigt banalt vardagliga Cemetory of splendor av Apichatpong Weerasethakul rör sig mycket stillsamt in i dimensioner som knockade mig totalt.

Filmpoesins relation till tid är samtidigt en subversiv kraft, ett politiskt och konstnärligt motstånd. Blicken som vill se vår samtid i ett större perspektiv, återfinns i en oerhört fin metafor för seende i Gianfranco Rosis Bortom Lampedusa. Fiskarpojken på kusten som tar emot flyende människor, tränar upp sitt ena hittills passiva öga, för att börja se med hela sin blick. Som om Rosi med filmen uppmanar oss att se tydligare, se fullt ut vår tid, för som poeten Theodore Roethke skriver: «In a dark time, the eye begins to see.»

Av Jon Asp 6 jan. 2017