Ur Hlynur Pálmasons «A white, white day», del av årets kritikervecka i Cannes (New Europe Film Sales)

Bästa Cannesfilmen 2019?

Sydkorean, fransyska, islänning? Vem gav den bästa upplevelsen i årets Cannes?
Åtta kritiker och programsättare utnämner och motiverar sina respektive favoriter.



A portrait of a lady on fire (Céline Sciamma)

Celine Sciamma låter sig möjligen inspireras av Ingmar Bergman till denna historia om några kvinnor på en ö. Men det är med en mycket egen röst som hon fyller sin kärlekshistoria med blickar, begär, sensualism och konst. Faktumet att hon gör en kostymfilm utan män och en manlig blick känns mycket befriande. De helt nya bilder och stämningar hon skapar, tillsammans med sina skådespelare, för filmkonsten framåt och borde resultera i en guldpalm.

- Miranda Sigander

portrait.jpeg

And then we danced (Levan Akin)

1999 såg jag Billy Elliot i Quinzaine des réalisateurs. I samma sektion tjugo år senare fick jag lite av samma intryck efter att ha sett Levan Akins film. Passionerna och oron hos de unga dansarna är så starkt återgivna. Castingen är fantastisk och Levan Gelbakhiani som spelar Merab påminner om Manuel Legris, Parisoperans forna stjärna.

- Akiko Kobari

Parasite (Bong Joon-ho)

Jag älskar mästerverk som inte måste säga «jag är ett mästerverk» i varje scen. Bong Joon-hos Parasite är den bästa mixen av komedi och hemfridsskräckis, mellan skarp social satir och melodram – intrigen löper lika precist som ett klockverk och ändå är den full av förödande mänsklighet. Det är det perfekta motgiftet mot förra årets rätt tråkiga Shoplifters på mer eller mindre samma tema.

- Leo Soesanto

parasite.jpeg

Liberté (Albert Serra)

Liberté av Albert Serra satte igång något hos mig som jag inte kan sluta tänka på. Jag tillhör inte de ovillkorliga beundrarna av denna regissör, vars ofta långa och tålamodsprövande tagningar ibland lämnat mig i leda och oförståelse. Men med denna film – som ger svindelkänsla – upplevar jag att han går väldigt långt i sexscenerna och samtidigt helt i opposition med pornografins «visa allt», när en grupp libertiner på flykt samlas i en skog för sexuella lekar med några kvinnor från ett kloster, och med iscensättningar på gränsen till det makabra. Den ställer också frågor till filmen som sådan: att visa överträdelse, vad för det med sig? Vad är poängen med det? Filmen utforskar alltså det som finns av det nattliga och oförutsägbara i ljuset av både Lumiére och libertinismen.

- Charlotte Garson

A white, white day (Hlynur Pálmason)

Isländska A white, white day visades i Semaine de la Critique och var sidosektionens konstnärliga höjdpunkt. I en avlägsen fiskeby spelar fantastiska Ingvar Sigurðsson en tjänstledig polischef som upptäcker att den nyligen avlidna frun har varit otrogen med en yngre man. I sin sorg blir han besatt av att försöka ta reda på varför hon svikit hans villkorslösa kärlek. Med sin andra film etablerar sig Hlynur Pálmaso som en av de mest nyskapande nordiska regissörerna som lovar att ta isländsk film till nya och spännande höjder.

- Axel Ohman

A white, white day (Hlynur Pálmason)

Hlynur Pálmasons svåra andra film efter Winter brothers är på ytan en ganska konventionell hämndberättelse om en polis som surnat till efter att hans otrogna frus dött, men hur det här är berättat – tempot, bilderna, de stilla pauserna, sidohistorierna och de skeva relationerna – gör detta till årets bästa film i Cannes. Maria von Hausswolff tar definitivt plats som en av våra absolut skickligaste filmfotografer just nu. Hennes sätt att fånga karaktärernas blickar och de karga landskapen liknar ingenting annat. Ren, rå filmpoesi.

- Olle Agebro

Liu yu tian (Zu Feng)

Visst känner vi igen dem, de här trötta snutarna som helst vill lägga av med hela skiten, men så dyker det upp ett fall som måste avslutas. I Liu yu tian, av och med kinesen Zu Feng, gäller det ett försvinnande och eventuellt mord. En syster till den försvunne får visioner i sina drömmar, och plötsligt börjar likdelar dyka upp på hennes framdrömda platser. Två tredjedelar in i filmen är mordet löst och den skyldige bakom galler. Men historien vill inte släppa den både arbetströtte och livströtte huvudpersonen utan tar in på ett sidospår som ger ett oväntat perspektiv på hans ouppklarade liv.

- Stig Björkman

Bacurau (Kleber Mendonça Filho, Juliano Dornelles)

Jag är väldigt frestad att säga Boon Jong-hos senaste eller Terrence Malicks nya. Men om man bara en får välja blir det Bacurau [på bilden nedan med Udo Kier] – för dess raseri, för dess aldrig sinande energi och för dess många oväntade vändningar. Kleber Mendonça Filho och Juliano Dornelles har gjort en galen film för en galen tid.

- Hugo Emmerzael

bacurau.jpeg

Av Miranda Sigander, Akiko Kobari, Leo Soesanto, Charlotte Garson, Axel Ohman, Olle Agebro, Stig Björkman, Hugo Emmerzael 24 maj 2019