Agnès Varda under inspelningen av debutfilmen «La Pointe courte» 1954 (Cannes Film Festival)

Kan Cannes axla arvet efter Agnès Varda?

När Cannes nummer 72 invigs i dag – mer rubrikvänlig än någonsin – är det av regissörens exempellösa debut, ljusår från Croisettens glamour, olika filmlystna bör inspireras, skriver Jon Asp. För att undvika det uppenbara och söka lite mer avsides.



Den 10 maj 1955 premiärvisades Agnès Vardas La Pointe courte på off-scenen i Cannes. Alltså inte i festivalens officiella program – och långt innan sidosektioner hunnit inrättas – utan på den avsides men inte oviktiga biografen Vox på rue d’Antibes. Uppmanad av André Bazin, som hon inte kände men som överväldigats av filmen på en privat visning i Paris, anlände en 26-årig regissör med sina filmrullar till tågstationen i Cannes, i princip helt ny och obevandrad i den värld hon snart skulle möta.

ouv_avbobinespointecourtecclaudescwarz.jpg

64 år senare tronar samma Varda högst på Cannesfestivalens affisch, bakom kameran under inspelningen av denna hennes märkvärdiga debutfilm. Från avskalat svartvitt (i filmen) till glittrigt guld (på affischen). Förstås är det först och främst en hyllning till en lika egen som efter hand omhuldad regissör – mellan avantgarde och populärkonst – som gick bort i slutet av mars i år och som var i Cannes så sent som 2017, tog emot en hedersbjörn i Berlin i februari, därtill med en film som blev ett värdigt testamente.

Bilden, där Varda blickar in i kameran från ryggen på en manlig tekniker på knä, går att tolka på flera sätt. Som att kvinnorna, faktiskt, håller på att flytta fram sina positioner, även i Cannes (läs vidare här). Eller bara som ett emblem över denna filmvärldens mest aktade institution i gränslandet mellan konst och kommers, här med prematur nya vågen pimpad i vacker solnedgång. För även om tron på den utmanande filmen alltjämt är hög, liksom förhoppningsvis dess närvaro i årets program, andas 72-åringens ton mer desperation och mindre motstånd än vanligt – trots ett halvår av gula västar runtom hela landet. Så sent häromåret var det ännu stora ord om selfies-förbud på röda mattan och andra motståndsakter med visst symbolvärde. I år är det mest flärd för hela slanten. Sylvester Stallone i ännu en «Rambo». Tarantino, sent annonserad för att bygga på ryktesspridningen, som en del av emblemet, särskilt i trakterna av Hollywood 1969 där nya filmen äger rum. En oväntad vänskap-regissörernas senaste dramakomedi, Hors normes, som avslutningsfilm, numera kallad «The last picture» (ännu en flirt med 70-talets New Hollywood), känns inte heller helt utanför standard.

Det är som om även filmsnobben resignerat för tidens gång, av fruktan för konkurrensen från streamingvärlden förvandlats till cynisk pr-maskin och klickräknare. Samtidigt bekräftar det bilden av Cannes under lång tid, mellan stor konst och ren kommers, mellan socialt engagemang och spekulativt folknöje – i en filmvärld där det ena (i bästa fall) ger det andra.

Att sätta Vardas La Pointe courte på framsidan är förstås ett genidrag, helt enligt spelplanen, även om själva filmen – gjord på mikrobudget på medelhavskusten cirka 30 mil västerut – befinner sig ljusår från Croisettens glamour: i ett litet fiskeläger, «den korta spetsen» i utkanten av arbetarstaden Sète, där Agnès Varda tillbringade sina tonår. Här får vi kika in i ett till synes bedagat sceneri (efterkrigstiden kunde lika gärna vara mellankrigstid), ett kvarter med egna rutiner och regler, som de utsända inspektörerna svårligen kan rucka på (men väl utfärda böter för). Männen som fiskar och lagar nät, kvinnorna som lagar mat och hänger lakan, barnen som leker, katterna som stryker om kring. I förgrunden garnen och de tätt packade huslängorna; i bakgrunden lyftkranar och den svarta röken tung från fabrikerna; mellan hav och lagun sumpigt ingenmansland.

la-pointe-courte.png

Vi befinner i en arbetarklass där det att «vara väldigt trött» inte existerar, såvida inte någon är direkt döende. Och mitt i allt detta går ett vackert par från Paris i välskräddade kläder och krisar om kärlek. Hon (elle) är född i Paris, han (lui) i kvarteret, son till en båtbyggare. Hon gillar att upptäcka, han mindre så. Båda tycks trötta och benägna att ge efter för varje känsla (som dagsformen inbjuder till). Philippe Noiret och Simone Lefort, båda hämtade från teatern, artikulerar replikerna som läste de direkt ur manus. De spelar som med uttryck från Robert Bressons modeller, andefattigt men efter hand ändå själfullt. När han talar om omgivningar knappt värda att se – «regarde !» – lyder kameran hans kommando och panorerar till en grusväg med några silos bak i bilden. Hon är den som tvivlar mest på deras gemensamma liv, eftersom de fastnat i bilden av deras kärleksrelation, hur denna kärlek – «nôtre amour» – växt genom andras avundsjuka, liksom självgenererats och kvävts i försöket att skydda samma bild.

«Älskar du mig eller ’vår kärlek’?»

3b_la-pointe-courte.png

Det är genialt att låta denna intima relation ta plats mot en proletär fond, som både passerar förbi och accentueras, allt eftersom filmen korsklipper mellan stilarter, från dialog med grafiskt inramade ansikten till förströdd social vittnesskildring, från stiliserat drama till det avgjort mer dokumentära. Två motpoler som inte kan undgå att gå upp i varandra, och bli gemensamt universella.

Det är häpnadsväckande hur fri Varda är och hur förkovrad hennes text är. Av den formella uppställning kommer en utveckling, ett spektrum som vidgas. Det är möjligt att inte ta intryck, liksom även paret i filmen gör. Ställda inför denna vardagslunk med fasta vanor inser hon och han att ny kunskap möjligen kan ersätta gammal passion. Sannolikt får paret även syn på det fåfänga och flyktiga liv de lever i Paris, som fångar mellan tradition och modernitet, vackert uttryckt i slutbilderna där båt överraskande möter tåg – ännu en flyktväg.

Även om uttrycket myntades först ett par år senare, är det svårt att inte se La Pointe courte som en av de direkta föregångarna för la nouvelle vague. För dess sätt att gå utanpå standard: det fria flödet, det planlösa, det ospelade, vägran att psykologisera; det som kan te sig ambivalent, ekivokt, det som är levande. Direkt svårt är det att blunda för likheterna mellan Vardas debut och Alain Resnais Hiroshima – min älskade, den senare som ofta framhålls som startskott för nya vågen och som Marguerite Duras skrev manus till. Inte främst för det återkommande persongalleriet elle och lui eller för att Resnais faktiskt klippte Vardas film, utan för att det i båda fallen handlar om par som väger sina intima göranden och personliga minnen mot större politiska och sociala omständigheter.

I skarven mellan filmhistoriens märkesrörelser, neorealismen och nya vågen, presenterade Varda La Pointe courte – gränslöst, utan filmbagage, utan att lyda några regler och långt bortom systemet. När Cannes nummer 72 invigs i dag – mer rubrikvänlig än någonsin – är det med andra ord av regissörens exempellösa debut olika filmlystna bör inspireras – för att undvika det uppenbara och söka lite mer avsides.

Av Jon Asp 14 maj 2019