Ur François Ruffins och Gilles Perrets «J'veux du soleil» (2019)

Bilder av en revolution

Paris-filmaren Sofia Norlin summerar ett halvår av motståndsakter tillsammans med Gula västarna, och varvar sina erfarenheter från gatan med intryck från kulturens värld – en ny film med prisbelönade regissören och folkvalde politikern François Ruffin, besjälad samtidsteater av Thomas Ostermeier och nyligen ett upprop med Juliette Binoche och Édouard Louis och tusen andra franska kulturarbetare. Under rubriken «Vi låter oss inte luras» skriver de: «Berättelsen stämmer inte med verkligheten, vad än traditionella medier och regeringen vill få oss att tro».



Kanske var det i somras allt började? Avkopplade, solbrända och eldhärjade hade vi kraft att förändra världen. Värmen så stark att det kändes att klimatet förändrades. Hela hösten låg känslan och pyrde och i november fick folk nog av den politiska handlingsförlamningen, gick ur husen för att säga att nu får det vara nog med extra skatter som vi ändå inte kan betala, eran av nyliberalism som en gåva till de rikaste, planeten som skenar. Folket, pöbeln, massorna eller vad vi ska kalla dem – kalla oss – tog på sig de gula västar som det är lag på att alla måste ha i sin bil. För att säga, vi kör bil, hela tiden. För det är vi som bor på landet och ger er sallad, plankor, köttbitar, energi. Den inplastade kycklingen i kylen hade ett liv hos oss, innan. Hjälp oss! Vi klarar inte slutet av månaden och vi vill inte göra slut på planeten. Men förändringen kan inte bara falla på oss. Vi ser ju storfabrikerna pusta ut sina föroreningar skattefritt vid horisonten och folk i innerstan har bil som en livsstil – kanske för att åka och köpa vår ekosallad?

REPUBLIQUE GJ.png

Det fanns en eufori i luften. Folk möttes, gjorde något tillsammans. Äntligen. Ville inte se världen falla sönder, ensamma framför tv:n. Samvaron är en politisk kraft i sig. Synlighet också. Bortglömda kroppar ställde sig som nya, tidigare osedda, vid rondeller och på stadsgator, tog plats i offentligheten för att säga – vi finns. Vi är de gula västarna. Vi är en dröm, en revolution, en folkrörelse. Ett skällsord? Snabbt kallas aktivisterna för våldsmakare. Eller är det polisen som står för våldet? Regeringen? Marknaden? Det är inte lätt att avgöra faktiskt. För vilket våld talar vi om? frågar sig författaren Édouard Louis i Dagens Nyheter (11/12-18) och beskriver sin pappas av kroppsarbete och fattigdom förstörda kropp. Våld förekommer i flera former och enligt flera ideologier. Våld mot en samhällsklass, en kropp, ett skyltfönster, ett monument. Våld är socialt accepterat, eller inte.

Det är lätt att förlöjliga Gula västarna som en ilsken hord som bränner lyxbilar framför lyxbutiker i lyxkvarteren, höjer knytnävar i tårgasrök. Som på film, här finns action och konflikt. Den goda republiken spelad av vita fadersfigurer i kostym, hotet spelas av onda svartklädda maskerade terrorister som i medias dramaturgi nästlat sig in bland brölande gulavästklädda stollar med ölkagge, som direkt hämtade ur «Sällskapsresan» eller kanske Bruno Dumonts tidiga filmer (Jesu liv, Mänsklighet)? För det upptäcker vi ju, att Dardenne-filmers arbetare liknar stjärnskådisar i jämförelse, vilket de också är! Så nya berättelser behövs, och det akut.

KVINNOR GJ.png

Det svåra, när folket börjar röra sig, är att det består av vem som helst. Som säger vad som helst. Så vad ska en tro, vara med i och kunna stå för? Som individ och som konstnär. En klyfta öppnas mellan dessa utfattiga, tidigare omediatiserade kroppar och själar, ovana att formulera sig, och franska intellektuella och konstnärer som väntar på klara besked för att stödja rörelsen, kräver distinkta politiska ställningstaganden och ett gemensamt budskap. Men folket har inte samma referenser som dem med vana att formulera samtiden, och rörelsen är full av viljor som övergår eller struntar i språket. Sitsen är knepig för den regissör som vill skildra nuet, vill berätta. Trots att det behövs.

Snabbt åberopas tankemässiga och konstnärliga former som hjälper oss att se och förstå samhällsrörelsen, hjälper oss att se samhällsskiftet och framtiden an – med lust. Som inkluderar flera röster. Politiska berättelser klickas sekundsnabbt fram i bilder, text, film. Så det gäller att berättelsen om nuet och framtiden inte roffas av nyfascister – för de smider ju också på sina skildringar. Det gäller för oss berättare att kanalisera den folkliga ilskan till tankar, eller åtminstone ge plats åt vittnesmål.

ruffin.jpg

De som faktiskt vågar gå folkrörelsen till mötes, som är i den och med den – är den. Dokumentärfilmare som François Ruffin (Merci patron!), även folkvald vänsterpolitiker och chefredaktör för vänstertidningen Fakir, som tillsammans med Gilles Perret (La Sociale) gör den första filmen om Gula västarna – på rekordtid och med biografpremiär bara 19 veckor efter rörelsens start. Välkände miljöaktivisten Cyril Dion (Demain) som presenterar sin engagerade, positiva men relativt marknadsokritiska tv-dokumentär Après demain i tv-debatter som uppmärksammar folkrörelsens breda ekologiska mittfåra. På fiktionssidan visar Jean-Luc Godard småningom sitt intresse för att göra en dokufiktion inspirerad av Racines pjäs Berenice, där kejsaren Titus lyssnar på folkets vilja och väljer sitt uppdrag i stället för sitt livs kärlek. Nuets revolution liknar ju hans tidiga filmer, som Allt går fint! På teatern gör tyske Thomas Ostermeier – själv arbetarklass – en dagsaktuell iscensättning av Didier Eribons Tillbaka till Reims och ställer sig frågan om hur rörelsen kan berättas och om arbetarklassen aktivt förträngs av ledande sociala skikt. Trots Joël Pommerats prisade epos Ça ira, som går för fulla hus sedan 2015 och gestaltar franska revolutionen i nutid, förblir de flesta franska teaterregissörer tysta om rörelsen. För det visar sig att klassfrågan plötsligt blir synlig i själva konsten. De som rör sig i språkets landskap verkar ha svårare att skildra ett vrål.

Akt 5. Vi sätter oss i rörelse, folkrörelse!

Paris, frukost i december.

– Vet du att det finns antisemiter och fascister bland Gula västarna? säger min tonårsson som har kollat på Youtube. – Ja, jag vet, säger jag. Det är fruktansvärt. Det finns skitidéer hos vissa människor i varje samhälle. Samhället är så många, en gemensam samhällsrörelse också.

En frostig decemberlördag under revolutionens Akt 1 – demonstrationerna kallas akter, som på teatern – polisanmäler gula västarnas extremhögerfalang en grupp flyktingar som hittats i en oljebilstank, vilket gör att vi är många som vägrar att någonsin stödja revolten. Det sker i Flixecourt, en nordlig arbetarort där just regissören François Ruffin är borgmästare. Framför tv-kameror ställer han frågan: – Vad krävs det för att man ska krypa in i en oljetank? När fabrikerna och jobben försvinner är det storföretagens fel, de flyttar sin produktion efter aktieägarnas intressen. Det är inte flyktingarnas fel! Rörelsens massiva vänstersida vill snabbt sätta våldet där det hör hemma, hos regeringen och marknaden. Enstaka högerextrema handlingar fortsätter, men gemensamma slagord formas i rörelsen – att ansvaret ligger hos samhällets rikaste skikt.

Ta en halsduk! säger sonen. Det blir tårgas! Min sambo socialantropologen påminner om hur gula västar i bilen blev obligatoriska under Sarkozys hårdhöger och då upplevdes som ännu en pådyvlad kostnad, fastän argumentet var säkerhet. Västarna ska signalera fara, skydda kroppar. Och i dag används de just så – rörelsen signalerar att människors kroppar är i fara. Men en gul väst ger ingen säkerhet alls i demonstrationen, tvärtom. Militärpolisen har fått våldsamma direktiv och nya tårgasgranater som är farliga på riktigt. – Ta ingen svart jacka! säger sonen. Osmart att se ut som black bloc.

Bonjour camarade! Med två skådespelarväninnor gör jag revolutionens Akt 5, Gula västarnas och miljöaktivisternas gemensamma marsch för klimatet. Vi är 150 000 som i fridsam festyra går från Nation till République – isbjörnsutklädda Green Peace-medlemmar, en amatörteaters stora marionetter, brasilianska trummor. Folk sätter sig på knä i flashmobs, händerna på sina nedböjda huvuden i stöd för gymnasieelever som polisen förnedrat i en ytterförort: – Vi är hetare, hetare, hetare än klimatet! Vi sätter oss i rörelse, folkrörelse! Revolutionen startar för att vi tror på den. Äntligen tror vi, tillsammans. Precis som vi tror på kärleken, lustfyllt. Det behövs en gemensam dröm i dessa tider. Den sociala och ekologiska omställningen som vi längtat efter – här är den! Så känns det. Alla vill förnyelse. Småbarn syns i bärsele, men inga större barn som måste springa själva ifall det blir våldsamheter, vilket det förväntas bli. Som en spänning i luften, en upptrappad frekvens.

REPUBLIQUE FLAGGA.png

Men kan vi stå för allt i rörelsen? Har vi samma politiska färg? Det har såklart ingen, för massan omkring oss är lika brokig som på Ikea en lördag, i simhallen, på bussen, akuten, i krig. Folket är alla på en gång, utom de rikaste. Kulturarbetare, lärare, bönder, arbetare, förortsungdomar, transpersoner, svarta blocket, rasister… Så ser vi ut, folket. Och kanske bara en riktigt omfattande folkrörelse kan få oss att se det tydligt?

Vi tar kaffepaus vid en bardisk mellan gubbar, tv:n visar tårgasrök och välta lyxbilar från chica gathörn på andra sidan stan. Den västra, rikaste. Gubbarna frågar varför Gula västarna gör klimatmarschen: – De får ju bestämma sig! Bensinen var väl böndernas grej? Jo, men slutet på månaden hänger ju ihop med slutet på världen. Inget kan odlas om det blir öken, eller hur? Rörelsen är en gemensam kamp. Storföretagens vinsthunger drabbar både fattiga och planeten. Tills nu. – Ja, lycka till då med revolutionen! skålar de, besvikna över att vi väljer politisk kamp framför en öl med dem.

Place de la République. Ungdomar i gula västar klättrar på republikens monument från 1789 – frihet, jämlikhet, broderskap – poserar med revolutionsgudinnan Marianne, också hon i gul väst. Från lastbilsflak skanderar klimattänkare att vi just nu gör slut på konkurrenssamhället, stoppar tävlingen om planetens ändliga resurser. Vi applåderar, förenade i kamp. – Tror du verkligen att det här är början? skriker jag till min väninna i vimlet. Att allt inte glöms bort imorgon? – Självklart är det nu det händer! svarar hon leende. Och det känns så. Det känns stort.

Men var står kameran? Inga tv-bilar syns. Medias blick sveper just nu över gator jag aldrig handlat på, knappt ens besökt. Skildrar förödelsen av det gamla samhällets lyckoskala skakat av ett ordlöst revolutionärt språk, uttryckt av dem som beskrivs just som «kroppar» eftersom de inte formulerar sig i ord. Svårigheten att uttrycka sig verbalt föder fysiska handlingar. Men det finns även mellanstadielärare i svarta blocket, såna som undervisar barn i ytterförorter. För en halvtimmes resa från trasig betong till skyltfönstrens aningslösa privilegier, får det att sticka i ögonen – hur kan detta få fortgå?

Så borde vi bränna bilar på vår sida stan också? Så att kamerorna får syn på vår ekologiska kamp. Eller vill media inte återge ord, språk och idéer? Vill de bara säga att rörelsen är farlig? Ihärdigt försöker regeringen diskreditera rörelsen, för att slippa ta samtalet om de stora ödesfrågorna som kostar och kräver en social och ekologisk omställning, och som inte lätt kan samsas med marknaden. Men kanske att även en del aktivister vill ha våld? För att känna att detta är på riktigt, en handling för världen. Söker alla en kittlande förlösning – och genom den, en ny värld? Längtan efter ett spektakulärt klimax, en lättfattlig röd tråd, inte en krånglig och komplex sammansättning av problem och viljor med flera snariga bottnar, som hur ett ekologiskt hållbart samhälle ska förverkligas så fort som möjligt? Hur allting hänger ihop. Tankar som tar tid passar inte snabba reportage, blir inte bra sound bites. Och här på östra sidan, finns mindre symbolisk lyx att bränna. Färre «skitdrömmar», som Nina Björk skulle uttrycka det. 

Mörkret faller över Place de la République och vi lämnar platsen som de flesta andra. Skrattar åt en odramatisk dag när vi på smågatorna stöter på väggen av piketbussar och svartklädda militärpoliser i huvor, tårgaspumpar som ammunition över bröstet. Stämningen är laddad. En timme senare blir det bråk. Är det vad situationen kräver? Sportkedjan som plundras är relativt billig och det ekonomiska språket tydligt. För vem stjäl sportbrallor för 30 euro framför ögonen på militärpolisen? Vem tar den risken?

REPUBLIQUE POLIS.png

På kvällen plöjer jag franska och svenska dagstidningar. Paris ser ut som krig. Av vårt uppriktiga försök till en rättvisare värld syns inte ett skvatt. Kan ens våld på naturens resurser, människokroppen och själen, matcha actionbilder av krossade prylar och monument? Kan en tidsmässigt uthållen smärta någonsin bli en häftig bild? I vilka iscensättningar duger folkrörelsens politiska ödesfrågor som stoff? Rörelsen är lika bråkig och fredlig, konstruktiv och våldsam, som människan i sig. Så hur kanalisera denna organiska kraft i en film eller en pjäs? Vilka och vad ska synas? Gula västarna själva har svårt att välja språkrör och vägrar oftast formulera sig kollektivt, revolutionen stöps genom sociala nätverk och klick. Så hur berätta? Och hur ge sig rätt att berätta, utan att behöva vänta på att rörelsen ska vara över?

Tack Chefen, men vi vill ha sol!

Jag har ingen gul väst i bilen, jag bryter mot europalagen! Men jag har fixat bromsarna och fyllt på kylarvätska för 350 spänn…

Redan i december börjar Ruffin sin roadmovie, korsar landet i sin halvrisiga Citroën för att söka upp Gula västarna vid rondeller och motorvägstullar. Scenerna läggs upp på Facebook, rörigt filmade, vertikalt, men snart med stabilare form (Gilles Perrets kamera). Som en revolutionskalender med nya luckor och en fantastisk klickkraft. En önskelista inför jul? Ett Kristi passionsspel? Eller är det solkungen Louis XIV som sent omsider klafsat ut i leran för att se vad fattigt folk vill med sin republik? Runt eldar på leråkrar ger Ruffin lekfullt allmänheten chansen att tala till Macron: – Om jag är president Macron, vad vill ni säga till mig? frågar han med finurligt leende och i sliten skinnjacka. Och folk spelar med, delger presidenten sina krav, med upprördhet, nerv, går upp i spelet som visar klyftan mellan politikerna och folket. En kvinna skäller ut honom. Huttrande vid elden av trätrallar (som samlats av ortens bönder som själva måste jobba) skyddar bara vetestrån hennes billiga kängor mot tjälens kyla. Så hon ber om Elyséepalatsets matta som Macron nyss slängt, när han lyxrenoverat för 500 000 euro. Samt hans avlagda porslin. Ruffin spelar med, glimten i ögat. Ibland tar kvinnans känsla överhanden och ilskan är på fullaste allvar. – Vi kan inte leva så här! Vi har inte pengar i vår! – Ja men då får ni väl skippa årets skidsemester! flinar Ruffin. – Skidsemester, är du galen! Vad är det, herr President?

Det är forumteater på bästa nivå, de förtrycktas teater, där folket säger sitt.

soleil.jpg

Själva filmen J’veux du soleil ! (Jag vill ha sol!) får biografpremiär redan i början av april. Inledningssekvensen klipper mellan festfyllda bilder av Gula västarnas rörelse och tv-debatter där desamma framställs som hatiska och våldsamma, ett hot mot demokratin. Så, vill media manipulera oss? undrar Blaise Royer (A voir & à lire) – är Gula västarna verkligen fascister? I filmens positiva feel good-vinkel, som samtidigt är djupt politisk, möter vi aldrig fascister. Här är kvinnor och män som sjunger och dansar, förälskar sig, gråter, berättar sina livsöden som lågmälda skrik av smärta – flera av dem med käkar skadade av arbete och medfödda handikapp och därför svåra att artikulera. Utmattade vittnesmål om social och ekonomisk utslagning, som äntligen hittar en plats där deras ord har värde, för andra vid vägkanten och framför kameran. Vissa verkar första gången ana något vackert, en förändring – ett ljusare liv.

Varje vägrondell ger nya möten, glädje, tårar, värme, ilska, hopplöshet eller initiativ. Filmens rätt torftiga och pedagogiska estetik påminner om Michael Moore. Dess skönhet och poesi finns i ögonblicken där kvinnor och män vaknar upp till ett politiskt medvetande och reser sig, tillsammans och stolta, kräver sin lott av ett ljusare liv. Filmen ger ett rum för reflektion, för ord som uttrycks för första gången och en skam som släpps och läggs där den hör hemma, hos regeringen och marknaden. Här skildras en återupptäckt solidaritet, oumbärlig för att leva tillsammans och själva essensen i ett samhälle, en republik. 

Redan i Merci patron! (César för bästa dokumentär 2017) utforskade Ruffin sociala orättvisor, här bjuder han in sig i människors hem, lyssnar med empati på deras berättelser, en vardag utan pengar och rättigheter. Politiker pratar om jobben, men här är problemet sällan arbetslöshet. Anställda med två löner och ett barn kan inte köpa mat efter den 15:e varje månad. Närhandeln har lagts ned, bensinpengar kan de bara drömma om. En ung man rörs till tårar, när chefen erbjuder honom en gratispizza efter tre dagars ofrivillig fasta. En mamma lever nästan helt utan pengar, men gratisjobbet på bingoklubben ger henne även rätt att spela gratis och när hon vinner 10€-presentkort kan hon köpa mat på lågpriskedjan. En lagerarbetare med «fast timanställning sedan 9 år» – Ruffin häpnar: Finns såna kontrakt? – säger att han gärna byter jobb med presidenten.

Regissörerna väljer noga bort rörelsens mörkare delar, gör ett varsamt porträtt av landsbygdsbor, avdramatiserar storstadens bild av dem som i media beskrivs som farliga extremister, homofoba, antisemiter, rasister och republikens fiender – balansen rättas här till och ger ett smärtsamt vittnesmål av ett Frankrike som föraktas av regeringen, ett trötthetsvrål som söker identitet och riktning. Och förorterna är fortfarande en kraft i reserv, de har inte rest sig än, är ännu få i rörelsen.

Rondeller och motorvägstullar är icke-ställen (des non-lieux i antropologen Marc Augés ord), neutrala och utbytbara, en tillfällig passage där vi förblir anonyma. Ludovic Béot (Les Inrockuptibles) poängterar hur kvinnor och män här tar tillbaka dessa döda platser, väcker liv i dem och förvandlar dem till mötesplatser, som den grekiska antikens agora, en plats för utbyte av tankar. Rondellerna återfår sin ursprungliga betydelse, skriver han, blir platser där öden möts, sammanfaller, blir gemensamma och öppna för alla. Här förvandlas anonyma ortsbor till grannar, vänner, älskade, aldrig så hörda och sedda, så levande som just här.

Revolutionen tar plats i bilder, symboler. Rondeller pyntas, skjul byggs, konstverk målas, ett stort ansikte (en fresk) pryder inkörsporten till en bruksort, ett ansikte fårat av kyla och trötthet med en gloria som en ikon. En gammal arbetare upphöjd till sekulär martyr, som en modern Kristus offrad i ett politiskt, socialt och ekonomiskt våld, likt Daniel Blake hos Ken Loach.

Rundresan i samhällets marginal samlar livsberättelser, fångar rörelsen i nuet och skapar ett nytt centrum för berättelser. Visar vad som tidigare varit osett. Människor som uttrycker sina önskningar om ett hållbart liv till en president som bara ser hastighet, tävling, tillväxt, som ser den sårbara människan som ett hinder eller, rättare sagt, inte ser henne alls. Filmens plats för reflektion fortsätter under regissörernas turné i landsortsbiografer, i ett förlängt samtal, ett rum för att lyssna och för att bli hörd.

Revolutionen kan inte regisseras – den är live

Inhyst i raffinerade Espace Cardin bland femstjärniga hotell på paradgatan Champs-Elysées – numera Gula västarnas dramatiska scen varje lördag – huserar just nu stadsteatern, som renoveras. Tillsammans med chica innerstadsprofiler ser jag fantastiskt intelligent politisk teater av Schaubühne-chefen Thomas Ostermeier. Pjäsen Tillbaka till Reims skildrar sociologen Didier Eribons självbiografiska klassresa från norra Frankrikes arbetarkvarter till Paris intellektuella och queera kretsar. Iscensättningen utspelar sig en ljudstudio i ytterförort där en dokumentärfilmsregissör (spelad av Cédric Eeckhout) regisserar en innerstadsskådis (Irène Jacob) som lägger voiceover till hans filmsekvenser av författarens hemresa, dagsaktuella bilder av Gula västarnas demonstrationer korsklippta med historiska revolter och politiska utspel. Studions ägare och ljuddesigner (Blade Mc Alimbaye) bestämmer teknik och arbetstider. De tre diskuterar svårigheten med att skildra klassrevolten, på studioväggen hänger Gil Scott-Herons vinyler och hans ord The revolution can not be televised, the revolution will be live kan sammanfatta pjäsens anda.

retourareims_3.jpg

En intelligent röra av tre olika röster, helt aktuella, refererar till nyheter som publicerats bara några dagar tidigare – jag har aldrig sett en sån aktualitet på en teaterscen. Medelklassen är den som formulerar världen, som upprätthåller demokratin och Ostermeier (liksom dokumentärfilmarna) menar att arbetarklassen medvetet hålls i skymundan. På scenen blir regissören osäker på hur han ska beskriva klassamhället, ändrar klippningen eftersom. Studions svarte ägare blir alltmer otålig medan han lyssnar (på övertid) till sina två vita kollegors konflikt kring varför landsbygdens (vita) arbetarklass, tidigare kommunistisk, nu ofta röstar på Le Pen? Han börjar därför, först som en briljant politisk rap och sedan som dokumentärens berättarröst, återge sin egen historia (skådespelarens): hans morfar plockades med våld upp i Senegal för att skickas till Frankrike, bli prickskytt och kanonmat under andra världskriget. Han överlevde, fängslades, och tillhör i dag landsbygdens dubbelt glömda arbetarklass, den som anlände med kolonialismen. Scenens bägge berättarröster, lugna, intima, ibland nästan viskande, berör känslomässigt. Vi hör historien, enskild och kollektiv.

Akt 23. Det levandes protest.

– Vet du att det är fler kvinnor än män som föds till gula västar? säger min 6-åring. – Jaha? Hur vet du det? skrattar jag. – Dom sa det på radio! Det är mest kvinnor, säger han nöjt.

Fotografen Abdul Saboor och jag besöker Akt 23, som visar sig bli en av de mest våldsamma. Det vet vi givetvis inte, för République förväntas hysa ett lugnare möte med rörelsens talare. Men Nôtre Dame har just brunnit och ilskan växer medan miljondonationer rullar in till en kyrka. Alltså finns pengarna? Hemmagjorda plakat påpekar att de även skulle behövas någon annanstans. Vid utgången till metron frågar jag en vaksam militärpolis: – Visst har vi valt rätt sida stan? Vi söker fredliga bilder, inte bara tårgas och våld. – Jamen, det där kan slå om på en sekund! Vi tar trappstegen upp mot hipstertäta rue Lancry och ser plötsligt hundratals black blocs springa mot oss mellan ekobutiker och concept stores. Ansikten täckta av svarta halsdukar, de vrålar och slänger något omkring sig – stenar? Jag hinner tänka att de ser ut som IS-krigare. När de får syn på militärpoliserna i tunnelbanan muckar de gräl. Så vi väntar i tio minuter på en sidogata, sedan följer vi deras spår. I kvarteret är det främst bankerna som symboliserar marknaden, så skyltfönstren är krossade, en kvinna med gul väst går in och rotar lugnt bland papper på ett skrivbord. Brandmän släcker en soptunna. – Jag hoppas de där dårarna aldrig får makten! säger Abdul, som precis fått uppehållstillstånd och flytt Afghanistan. – Vad vill de? Vi måste fråga dem. På smågator hittar vi medelålders gula västar, medelklass med välformulerade idéer om solidaritet och hur skattelösningar (som Tobinskatten) ska bekosta omställningen till ett klimatmässigt hållbart samhälle. Men vi står och samtalar på en bakgata. – Först höll vi tal på République, men polisen slängde in tårgas efter 20 minuter. Vi fick sluta! säger en kvinna. Själva arenan för demonstrationen visar sig vara ett storskaligt experiment med en folkmassa. Vi går in. Polisen slungar tårgasgranater mot tusentals gula västar som springer i panik åt samma håll, i cirkelrörelser, platsen är inhägnad för sidogatorna blockeras av militärpolisernas piketbussar. Ögonen rinner, polisens nya ökända granater har redan sprängt bort ögon och armar den här vintern. Plötsligt rör sig massan mot vårt hörn och vi bestämmer oss för att slussas ut tillsammans med ryska BBC, en och en, väskorna genomsöks. Mer upproriska journalister häktas. Vi har inte hört ett enda ord, inget tal. Bara sett våld.

Vi får syn på en ung svarta blocket-kille utanför en bar. – Fråga honom! säger Abdul. Vill han nåt eller är han bara van att få vara våldsam varje lördag? 25-åringen, lätt berusad av kamp och öl, vill gärna fotas. – Som alla andra vill jag störta regeringen! skrockar han. – Och sedan, vad vill du ha för samhälle sedan? frågar jag. – Jag kan inte föra talan för andra! skålar han. Alla här har sina krav!

BLACK BLOCK.png

Vi går längs kanalen där medelålders bikers drar av sina gula västar – Tur att man inte miste ögat! – folk som ser ut som statsanställda och fackligt aktiva njuter av solen vid det spegelblanka vattnet. Hemmagjorda plakat för flyktingmottagande och kampen mot växthuseffekten vilar mot parkbänkar. Korv, ost och rödvin halas upp på picknickdukar. Jag funderar på svårigheten att skriva detta reportage som ju skildrar samma oreda som rörelsen, precis som vilken konst som helst som försöker ta sig an den. Skildrar min blick på vad som händer. En blick.

När jag senare sitter och skriver, snappar jag upp en röst på radion. Den marxistiska filosofen Alain Badiou säger att vi måste inse att «allt som rör sig är inte rött». Han anser att Gula västarna inte tillför något nytt under solen och att bara en organiserad kamp med tydlig struktur och tydliga röster kan utgöra ett motstånd mot makten, marknaden. En negativ rörelse kan göra mer skada. Och givetvis finns flera länder där medelklassen – rädda för att förlora sina privilegier, för orepublikanska rörelser och för arbetarklassen – i liknande lägen röstat för hårdare tag, för extremhögern. Författaren Grégoire Bouillier, som själv demonstrerat, säger att något historiskt skrivs just nu, utanför språket, utan författarna och konstnärerna. Så vilken är vår roll? Att vara närvarande, menar han. I oss själva, i vad som händer omkring oss, i vår epok. Han menar att Gula västarna har återuppväckt den politiska medvetenheten, den som försvann med nyliberalismens intåg på 80-talet. Gå ut och se, gå ut och skriv, menar han. För vem? För oss själva framför allt, så att vår blick förstås av andra. Annars blir upproret bara en samling individuella intressen – en uberisation – varnar han och påpekar att 1789-revolutionen möjliggjordes just genom sina berättelser skrivna av Voltaire och Rousseau. Dagens verklighet är också en berättelse, en fiktion, oftast politikernas. Så vi som skapar berättelser har här vår roll att spela i en berättelsernas kamp, menar han. För vår uppgift är att ge motstånd till ett ekonomins språk, ett tänkande som i dag infiltrerar hela vår tankevärld – svenska språkexempel som att leverera (en solnedgång), att köpa (ett resonemang), att äga (en berättelse) – ett språk och ett tankesätt som andas konkurrens och köpkraft, och som gör oss fattiga i tanken. Vi måste återta förmågan att tänka om tillvaron och uttrycka den. Skildra världen genom att skapa ett språk som hjälper oss att tänka – och att fortsätta tänka – om världen. Som en levande protest, för det levande.

«Vi låter oss inte luras!» heter det upprop som Édouard Louis, Juliette Binoche, Robert Guédiguian och 1400 andra kulturarbetare publicerar i Libération (4 maj) och som följer samma berättaranda: «Vi skådespelare, tekniker, konstnärer i alla kulturyrken, del av prekariatet eller inte, berörs på djupet av denna historiska folkrörelse. […] Vi ser tydligt vilka berättarknep som används till överdrift för att ogiltigförklara de gula västarna och framställa dem som anti-ekologiska, extremister, rasister, våldsmakare… Men tricket fungerar inte på oss. Berättelsen stämmer inte med verkligheten, vad än traditionella medier och regeringen vill få oss att tro. […] Låt oss använda vår makt, ordens, talets, musikens, bildens, tankens, konstens, för att skapa en ny berättelse och stödja de som kämpat på gatan och vid rondeller sedan månader tillbaka. Inget är ännu skrivet. Låt oss tillsammans rita upp en bättre värld.» 

Upproret avslutas med John Lennons ord: A dream you dream alone is only a dream, A dream you dream together is reality.

Av Sofia Norlin, Abdul Saboor 14 maj 2019