Trine Dyrholm och Gustav Lindh i May el-Toukhys «Hjärter dam» (Nordisk Film)

Hjärter dam ännu ett danskt ess

Unisont hyllade Trine Dyrholm är ovärderlig i «Hjärter dam», men det finns flera skäl till att låta sig inspireras av danska festivalfilmer som funkar även på bio.



Medan svensk film gör sig allt sämre på biograferna fortsätter danskarna, med en nästan dubbelt så hög marknadsandel på bio, göra filmer som verkar gå hem lite varstans. Framgången handlar inte främst om storfilmerna utan minst lika mycket om festivalfilmer som uppskattas både utomlands och på hemmaplan. I juli förra året var det Gustav Möllers debut Den skyldige som drog nästan 150 000 till danska biografer (och 300 000 i franska salonger). Och sedan premiären i slutet av mars i år har May el-Toukhys Hjärter dam – Dronningen i original – setts av mer än 300 000 i Danmark (enligt statistik från Det danske filminstitut). Samma film som tidigare i år vann miljonpriset på Göteborg filmfestival, strax innan den fick pris i Sundance. Ingen av filmerna kan visserligen mäta sig med Rutiga Ninjan med nästan en miljon besökare eller Christoffer Boes thriller Journal 64 med uppåt 800 000, men så hade dessa filmer också mycket förmånligare premiärdatum: i mitten av oktober samt på juldagen.

den skyldige.jpg

Om Den skyldige utgör en solskenshistoria i kreativitet, gjord med låg budget, på en plats och direkt efter filmskolan, är Hjärter dam desto mer av klassiskt danskt snitt: familjedrama i välbärgad miljö, ofta tillspetsad, med flera vändningar och inte minst välspelad. Blott Trine Dyrholms insats i rollen som framgångskvinna och förförare, en insats som också framhållits unisont, är svår att överskatta. I en film med både toppar och dalar (de på arbetsplatsen är till exempel klart mindre övertygande) är det Dyrholms prestation, generellt och i enskilda scener, som får helheten att väga över till det positiva. Som när denna Anne mäter sin kropp framför spegeln, kort efter att hennes tonårige styvson (Gustav Lindh) gjort ett trevande adonis-inträde – duger jag i egna ögon, duger jag för andra? Eller som när hon i en dramatisk scen mot slutet vänder på en femöring inför den bedragne maken (Magnus Krepper), går från erkännande till totalförnekelse. I detta tecknas effektivt bilden av en auktoritet som gått igenom livet utan att ge sken om självtvivel, blivit älskad genom att sätta sig i respekt, kanske rentav till följd av att vägra ha fel.

dronningen_4.jpg

Med Annes systers begränsade men betydande medverkan förstärks också filmens klassperspektiv. I ett mer genomsnittligt drama hade den rollen blivit en annan, kanske som golare i rättskaffens namn. Men det är bland annat här som Hjärter dam rör sig bortom standard. Genom systern antyds i stället hur Anne ständigt framskridit med stark vilja och vassa armbågar, skaffat sig fördelar på andras bekostnad, gjort sin resa från rags to riches. Det är inte banbrytande men väldigt bra gjort, avsnitt som får Hjärter dam att stå ut.

Att försöka imitera specifika filmer är förstås svårt, sällan värt ansträngningen, men att inspireras av vissa omständigheter står fritt för filmfolk på båda sidor sundet att göra. Inte minst visar framgångarna för Hjärter dam och Den skyldige att det, i tider av hård konkurrens inte minst från tv-serierna, faktiskt är de kreativa filmerna som får gehör. Med ett utmanande anslag, en koncentration i gestaltningen, en genomtänkt struktur och inte minst skådespelare som verkligen står lämpade för utmaningen. Att stärka den nationella filmindustrin i ett bioklimat korrumperat av amerikansk idioti är förstås en jätteutmaning. Men att satsa på originalitet och kvalitet är nog enda möjliga utvägen. Utan moment av överraskning och egensinne kommer folket inte finna mödan värt att återvända till salongerna.

Av Jon Asp 14 maj 2019