Hafsia Herzi (längst till höger), huvudperson i «Couscous», regidebuterar i Cannes med «Tu mérites un amour» (Les films de la bonne mère)

Kvinnor och politik i Cannes

50 år efter den politiska Cannesfestivalen 1969, då «Ådalen 31» vann pris, ökar de kvinnliga regissörernas närvaro väsentligt. Tecken på att festivalen börjat hörsamma olika 50/50-visioner eller alltjämt frukten av ren konstnärlig bedömning?



Efter revolutionsåret 1968, och den då avblåsta festivalupplagan, gick Cannes 1969 i starkt politiska förtecken. Sidosektionen Quinzaine des réalisateurs (Director’s Fortnight) inrättades och gav utrymme åt mer politiskt och konstnärligt utmanande filmer. Därtill försäkrade sig festivalledningen tidigt om en politiskt engagerad filmare som jurypresident, ett val som föll på den erkänt röde italienaren Luchino Visconti.

ådalen.jpeg

Att Lindsay Andersons internatdrama If… vann guldpalmen samma år får ses som ett vattentätt val – den hade kunnat vinna vilket år som helst. Men att aktivistfilmen om den grekiska militärjuntan Z – han lever och den svenska strejkfilmen Ådalen 31 (efter att Bo Widerberg med filmteam vägrats tillträde på röda mattan på grund av felande klädkod) vann jurypriset respektive juryns stora pris, var tydligt politiska val. Särskilt eftersom Éric Rohmer gick lottlös ur tävlingen med sitt storverk Min natt med Maud, om än bara en enkel sängfösarfilm.

Festivalledningens största bedrift var kanske ändå att man, trots höga sovjetiska protester, lyckades importera en kopia av Andrej Tarkovskijs Andrej Rubljov – den yttersta domen för visning utom tävlan. Eftersom rättigheterna fort hamnade i utländska händer kunde filmen också säljas vidare och spridas för omvärlden.

Vad står att vänta 50 år senare? Hollywood-giganten Alejandro González Iñárritu som jurypresident är knappast ett politiskt val. I filmväg verkar det inte otänkbart att de mest politiska akterna kommer från Ken Loach och Jean-Pierre och Luc Dardenne – båda för övrigt tvåfaldiga vinnare av guldpalmen. Av Loachs Sorry we missed you är att förvänta ännu en engagerad och nyanserad partsinlaga medan de belgiska filmbröderna i Le jeune Ahmed ger sig i kast med ung radikalisering, ämnet för flera filmer de senaste åren.

le-jeune-ahmed.jpg

Det på förhand mest politiska tycks i år annars handla om reda tal och genus. I årets festivalprogram är nämligen femton regissörer kvinnor, av totalt 47 utvalda filmer, vilket är ungefär dubbelt så många som de föregående fyra åren. Tecken på att festivalen börjat hörsamma olika 50/50-visioner eller alltjämt frukten av ren konstnärlig bedömning (men nu med fler kvinnor som ansöker)?

Hur som helst många spännande namn och filmer att se fram emot, och man kan med goda skäl tro att de är utvalda på egna meriter, motsatt det som regissören Rebecca Zlotowski, vars film Une fille facile (bilden) visas i en sidosektion, sade till Le Monde häromdagen (11/5): «Under lång tid var regeln att när en kvinna åker till Cannes, är det för att hon är kvinna, men om hon inte åker är det för att filmen är dålig.»

fille-facile-2.jpg

Värt att notera är att de kvinnliga svenska regissörerna, än hur tongivande på andra håll, inte representerats med en längre spelfilm i Cannes sedan 1990, då Suzanne Ostens Skyddsängeln visades i «revolutionssektionen», den som fyller 50 i år.

Av Jon Asp 14 maj 2019