Gunnar Björnstrand i «Nattvardsgästerna» samt författaren Tomas Bannerhed (Foto: AB Svensk Filmindustri / Sofia Runarsdotter)

Tomas Bannerhed om Nattvardsgästerna

«Tvivel och oro är jag full av, men tro? Kanske är det också därför, och för mina tidiga erfarenheter av kyrkans värld, som 'Nattvardsgästerna' känns som en alldeles särskild film för mig.»

Tomas Bannerhed ser om Bergmans filmhistoriskt tongivande prästdrama och minns sina egna självtvivel under uppväxten i Småland.



Jag minns inte var jag såg Nattvardsgästerna första gången, men jag skulle gissa att det var under Kulturhuvudstadsåret i Stockholm, antagligen på Fågel Blå på Skeppargatan där de visade i stort sett allt av Bergman då, eller kanske någon gång på Cinemateket dit jag ofta cyklade under mina första år i stan. Det jag däremot vet är att det var under det ironiska nittiotalet och att jag blev tagen av filmens allvar. Jag kände mig redan då för gammal för den ironi som många unga män gömde sig bakom eller skyddade sig med.

Vad har hänt i mitt liv sedan dess? Allt – och ändå är det som om jag ser filmen med samma ögon nu som då. Höstdunklets ljusskiftningar och skönheten i det avskalade bildspråket. Kompositionerna, närbilderna, långsamheten. Gunnar Björnstrands och Ingrid Thulins ansikten. Förutom på en punkt. När jag såg om den i höstas, för vilken gång i ordningen vet jag inte, verkade det så uppenbart att det är kärlekssorgen efter hustruns död som har urholkat Tomas inifrån, att det är den som har fått honom att tvivla på Gud och sig själv, sitt prästkall – allt. Som yngre utgick jag nog ifrån att det var gudstvivlet som orsakade livskrisen, bidrog till oförmågan att älska, i stället för tvärtom, och att tvivlet liksom bara hade drabbat honom en dag, så där utan vidare, som ett blixtnedslag eller en plötslig sjukdom.

Kanske har min starka relation till filmen också med något så enkelt som igenkänning att göra. Jag växte upp vid en sådan där landsortskyrka, inte i Mittsunda eller ens i Dalarna, men väl i den gammalkyrkliga delen av Småland, i den lilla byn Uråsa, där kyrkan också har medeltida anor (även om den plundrades och brändes av danskarna på 1600-talet).

Mina föräldrar var unga och bodde inte ihop när jag föddes, men ganska snart fick de möjlighet att hyra en lägenhet i den gamla lärarbostaden som låg alldeles intill kyrkan. Det var bara kyrkogårdsmuren mellan vår trädgård och dödens. Flera av mina första minnen i livet kommer från den där platsen, från timmarna och dagarna med Hugo som var kyrkvaktmästare och min bäste kompis när jag var fyra, fem år. Det var så spännande allting med honom. Han kom puttrande i en miniatyrbil på tre hjul och grävde gravar med spade som den mest naturliga sak i världen, och jag hjälpte honom att vattna blommor och kratta grusgångar, jag hängde upp siffror på psalmtavlorna och fick följa med uppför de branta trätrapporna i tornet när det var dags för klockringning. Och jag fick gå med in i det allra heligaste, sakristian, där nattvardskalken och oblatasken blänkte som i sagorna.

Jag förstod väl inte mycket av vad kyrkan egentligen var för något, men jag är ganska säker på att jag anade något av dödens närvaro och att det nog var i tidigaste laget för en pojke som jag. En gång pekade Hugo på en liten gravsten och sa: «Där ligger Lars. Han blev inte äldre än vad du är nu.» För Hugo var allt det här en självklar del av vardagen, han hade helt enkelt tvingats vänja sig vid att livet är oförutsägbart och att den församlingsmedlem som en dag stått strålande lycklig i brudklänning och risgrynsregn på kyrktrappan, bara några år senare kunde återvända i en kista. Eller att barn kunde dö. För mig, som var fem år, störtade himmel och jord samman. Fick ingenting vara som det skulle? Skulle far och mor också ... och jag ... och min bror?

*

Nattvardsgästerna är – också – berättelsen om ett lantligt liv i en svunnen tid som får mig att börja gråta. Inte för att jag nödvändigtvis längtar dit utan för att den tiden aldrig kan komma tillbaka, att förändringarna går så snabbt att jag inte hinner med. Min farmor, till exempel, åkte från Småland till Sahlgrenska i Göteborg en gång när hennes syster låg för döden. Det var livets längsta resa. När hon sedan själv blev gammal och sjuk kom prästen hem till gården och höll henne i handen, frågade om han skulle be för henne.

Vad betyder det att tro på Gud? Hur vet man om man gör det?

Det borde jag ha frågat kyrkoherde Wikström den där söndagen när vi hade samlats för konfirmandundervisning i början av åttiotalet. Men det tordes jag inte. Kanske bar jag på en vag föreställning om att Gud såg och hörde allt, som de gamla hade sagt någon gång, och att jag skulle bli straffad om jag gav uttryck för minsta tvivel eller visade på en så fundamental okunskap. Jag minns bara att kyrkoherden sa att vi var där för att vi så småningom, framåt sommaren, skulle få vår kristna tro bekräftad och fira nattvard tillsammans, att ordet konfirmation betyder bekräftelse. Varför hade ingen sagt det? Det vågade jag inte heller fråga. Nej, det var nog säkrast att sitta rak i ryggen och verka intresserad i stället för att ta till orda och börja ifrågasätta. För vad skulle mina gamla släktingar säga om jag inte gjorde som alla andra och konfirmerade mig? Synd och skam! Dessutom skulle jag ju gå miste om presenter för flera tusen.

Sanningen att säga vet jag fortfarande inte vad det betyder att tro på Gud. Tvivel och oro är jag full av, men tro? Kanske är det också därför, och för mina tidiga erfarenheter av kyrkans värld, som Nattvardsgästerna känns som en alldeles särskild film för mig.

Manuskriptet är bara femtio sidor långt och filmen en av Bergmans kortaste, men den rymmer en värld att kliva in i och stora frågor att förhålla sig till. Efter högmässan i Mittsunda kyrka söker fiskaren Jonas Persson och hans fru Karin upp pastorn. Jonas har förändrats, blivit «villrådig», och hon är orolig för honom: «Det började i våras. Jonas hade läst i en tidning att kineserna uppfostras till hat, att det är en tidsfråga när kineserna har atombomber. I morse tyckte jag att vi skulle fara till kyrkan. För att tala med en mänska.» Hon säger att hon känner sig hjälplös och att de har tre barn, «och så den som kommer». Till slut särar Tomas på sina hopfrusna läppar. «Vi går alla med samma rädsla – mer eller mindre», får han fram. «Vi måste lita på Gud.»

I manuskriptet står det nu: «Jonas Persson höjer långsamt huvudet och ser på Tomas. Ångesten far som en gnista och träffar honom kroppsligen.» Till slut ställer Jonas den ofrånkomliga frågan: «Varför måste vi leva?». Pastorn svävar på målet men de bestämmer att Jonas ska komma tillbaka för ett enskilt samtal när han har skjutsat hem Karin till barnen.

Så sker också, men Tomas har ingen tröst att ge, inget mod att ingjuta i honom. Han börjar orera om sig själv och sin egen ångest, beskriver sig som en «ruinerad stackare», vädjar till Jonas om hjälp och bekänner «vilken lättnad» det skulle vara om Gud inte fanns: «Döden blir ett utslocknande, en upplösning av kropp och själ. Mänskornas grymhet, deras ensamhet, deras rädsla, allt blir självklart, genomlyst. Det obegripliga lidandet behöver inte förklaras. Det finns ingen skapare, ingen uppehållare, ingen tanke.»

Jonas vänder tigande bort blicken. Han lämnar kyrkan utan att ta farväl och kör ner till den brusande ån och skjuter sig.

Varför gör Tomas så här mot den förtvivlade Jonas? Antagligen för att han inte står ut med sig själv. Hans sjukdom, med hosta och hög feber, är även själslig. Han tvivlar på allt och han klarar inte att ljuga för att upprätthålla sin roll som själavårdare.

Och Märta, lärarinnan. Hur kan han behandla henne så? Hon som kommit till honom och vill allt väl, som nyss var den som tröstade vid altaret och vädjar till honom att inte stöta bort henne. I ett flera sidor långt brev avslutar hon: «Jag älskar dig och jag lever för dig. Ta mig och använd mig. Innanför all falsk stolthet och spelad självständighet har jag bara en önskan: att få leva för någon.»

I stället blir hon besinningslöst utskälld och nerspydd med förakt som tack för sina omsorger, för sitt kaffe och medicinerna hon kommer med. I skolsalen öser han sitt hat över henne, piskar hennes öron med förolämpningar och ondgör sig till och med över att hon har mens ibland.

«Jag är trött på dina omsorger, ditt pjoller, dina goda råd, dina små ljusstakar och borddukar. Jag är utledsen på din närsynthet och dina fumliga händer. Din ängslighet och dina ängsliga ömhetsbetygelser. Du tvingar mig att sysselsätta mig med dina fysiska omständigheter, din dåliga mage, dina eksem, dina dagar, din förfrusna kind. Jag är trött på alltihop, allt som har med dig att göra

Men så får hon följa med honom till grannförsamlingen Frostnäs ändå. Han ska hålla eftermiddagsgudstjänst och när de kommer in i kyrkan börjar den pillemariske vaktmästaren Frövik lägga ut texten för Tomas om Kristi lidandes historia. «Att bli övergiven när man verkligen behöver någon att lita på. Ett förfärligt lidande», säger han. «Jo, det är klart», svarar Tomas svävande, men Frövik är inte färdig utan vevar på med Guds tystnad efter korsfästelsen. «När Kristus hängde där i sina plågor, så skrek han: ’Gud min Gud, varför har du övergivit mig.’ Han trodde att allt vad han hade predikat var lögn. Kristus drabbades av ett stort tvivel minuterna innan han dog. Det måste ju ha varit hans allra mest fasansfulla lidande?» Tomas nickar halvt bortvänd: «Jo. Jo.»

Trots att Märta är den enda åhöraren i kyrkan blir det inte mässfall. Tomas bestämmer sig för att hålla gudstjänsten. Med krampaktigt knäppta händer förkunnar han: «Helig, helig, helig, är Herren Gud allsmäktig. Hela jorden är full av Hans härlighet.»

Kanske har han någonstans långt inom sig ändå förstått att man inte kan leva i två världar samtidigt, att man blir sjuk av det? Kanske har hans djupfrysta kärlekssorg börjat tina av den änglalike vaktmästarens tal om Kristi lidande? Kommer han trots allt att kunna få tron tillbaka – om inte annat så på själva livet? Och på Märta, den älskande med sina eksem som sitter där i kyrkbänken och lyssnar på honom, hon som nyss fått citerat för sig att kärleken är beviset på Guds existens, som bett sin tysta bön om att få leda Tomas ut ur tomheten, bort från hans lögngud, så att de äntligen kan börja tro på något gemensamt, våga visa varandra ömhet, tro på en sanning tillsammans.

Av Tomas Bannerhed 14 maj 2019