Kostymassistenten Anderas Nilsson under arbetet med den nya Sune-filmen (Foto: Pia-Marie Wehrling)

Gamla roller bakom kameran

Inom filmen har det länge diskuterats jämställdhet. Men diskussionen har bara berört gräddan av filmindustrin där den finansiella och kreativa makten finns. På själva filminspelningarna är det närapå lika stereotypt indelat mellan män och kvinnor som det alltid har varit, männen återfinns på tekniksidan och kvinnorna på andra avdelningar som kostym, mask och på produktionskontoret.

Varför går förändringen så sakta här?



I ett grått industriområde, långt ifrån den röda mattan på Croisetten i Cannes, står Andreas Nilsson och stryker en T-shirt. Han håller på att ta sig in i filmbranschen, det här är hans tredje filminspelning. Något han funderat över är varför den verkar så stereotyp, nästan lite gammaldags trots att det är en kreativ bransch. Könsrollerna sitter som berget.

«Ja, herregud, jag får verkligen reaktioner på mitt val. Åh, en kille på ’kostym’», säger han och himlar med ögonen.

När Andreas Nilsson, som går filmarbetarutbildningen i Trollhättan valde kostym som inriktning, förstod han att han skulle tillhöra en könsöverskridande minoritet i branschen.

«När kvinnor ger sig in de typiskt manliga tekniska yrken så ses det som feministiskt progressivt», säger han. «Men när killar väljer att jobba i de mer typiskt kvinnliga yrkesrollerna på en filminspelning, då är det inte samma reaktion.»

Kostymören Sara Pertman, som också är Andreas handledare, sitter mellan klädstängerna och de genomskinliga plastlådorna med accessoarer böjd över ett papper som ser ut att vara en inspelningsplan.

Samtidigt lyssnar hon på Andreas och säger sedan att han inte är den första killen hon har som assistent, men det är ovanligt. Dessutom är jämställdhet en av hennes favoritfrågor.

«En filminspelning är inte en särskilt jämställd arbetsplats. Rollerna är fortfarande tydligt stereotypa och löneutvecklingen hänger ihop med det», säger hon. «Men generellt tror jag inte man har så stor lust att diskutera jämställdhet under en filminspelning. Som filmarbetare jobbar man bara på och gör det man ska.»

sara o andreas.jpg

Sara Pertman menar att en del av problemet är att filminspelningar är så temporära. Man jobbar i projekt, teamet är tillfälligt och alla vill bara göra den bästa filmen. Hennes mångåriga erfarenhet säger att det är lättare att få extra tid under inspelning eller gehör för behoven i de typiskt manliga yrkena medan andras behov får stå tillbaka. De manliga rösterna blir hörda på ett helt annat sätt, menar Sara.

«Om det är två personer, en kille och tjej, i ett rum, så vänder man sig nästan alltid till killen. Även om han, till exempel, är maskassistent och tjejen är maskör, så pratar man med killen», säger hon.

Männen dominerar stort på tekniksidan. Det är män som sköter ljud, ljus och foto (om än foto med alltfler undantag, läs här och här och här). De jobbar sällan med kostym, mask och rekvisita. För att inte tala om scriptor, de är alltid kvinnor. En manliga scripta verkar lika overklig som ett väsen med fiol i bäcken.

«Jag tror att det finns en manlig scripta i Sverige, han fanns nog i vår region ett tag, men kanske har han flyttat till Skåne? Eller så har han slutat», säger Susanne Lundberg, produktionskoordinator på Film i Väst.

Susanne Lundberg samlar statistik kring filmarbetare och ser snabbt tendenserna bland de olika funktionerna. Just nu råder det brist på filmarbetare generellt men det är ungefär lika många kvinnliga som manliga filmarbetare i Västsverige. Men förändringar börjar sakta ske.

«Vi har några tjejer som tagit sig in i den manliga delen av branschen. Bland annat en nyetablerad kvinnlig A-fotograf och så har vi en av de få kvinnliga ljusmästare som finns», säger Susanne Lundberg.

Det är däremot färre män som tar sig in de typiskt kvinnliga yrkena. Ingen har någon bra förklaring till varför det är så. Men jämställdhet är ofta kopplat till makt och status. Kan det vara en del av svaret?

«Status, ja kanske», säger Susanne Lundberg. «Männen i inspelningsteamen ryter snabbt ifrån. Ingen skulle drömma om att hoppa över den reglerade matrasten efter fem timmar. Medan en maskör kan ha jobbat sedan fyra på morgonen utan att någon macka flugit in i munnen där.»

Medan kostymassistenten Andreas är fullt upptagen med inspelningen av Sune i Göteborg pågår också filmfestivalen i Cannes. Inte ens den omtalat gubbtäta festivalen har sluppit undan tidens anda: metoo och jämställdhet. Förändringen sker förunderligt sakta trots att festivalledningen förra året skrev under en deklaration om att hälften av de tävlande regissörerna ska vara kvinnor 2020. Årets festivalprogram visar att man är långt ifrån att nå det målet, i huvudtävlan är bara fyra kvinnor av totalt 19 regissörer.

En av dem som drivit jämställdhetsfrågan både på scenen i Cannes och hemma i Sverige är Anna Serner, Filminstitutets vd. Envist har hon i flera år återkommit till festivalen för att delta i paneler och berätta om jämställdhetsarbetet inom film i Sverige för att utmana och inspirera sina internationella kollegor.

«Vi har kommit långt i Sverige, även om vi inte är i mål helt. Vårt uppdrag har varit att räkna nyckelfunktioner som producenter, manusförfattare och regissörer. Så det är där vi har lagt vårt krut», säger Anna Serner.

Hon menar att just dessa positioner har stor betydelse och gör allra mest skillnad för filmen i stort. Med kvinnor på toppositioner blir det fler kvinnor som syns på duken. Men hur det ser ut på övriga positioner, bland filmarbetare, har hon ingen aning om. Det är inget Filminstitutet har statistik på och sedan filmavtalet skrotades har man heller inte något ansvar för branschen längre.

«Jag är inte med på inspelningarna och vet inte hur det ser ut på golvet, hur villkoren ser ut. Jag har nog inte ens träffat en filmelektriker. De är inte dem jag träffar på filmfestivalerna direkt», säger Anna Serner.

annaserner1_permyrehed.jpg

I nästa andetag funderar hon på om man kanske kan få in fler uppgifter från produktionsbolagen med hjälp av det nya databassystemet som filmbolagen i framtiden ska använda när de söker stöd. Hon säger att även om det inte spelar någon roll för filmens kvalitet om det är en manlig eller kvinnlig elektriker så spelar allt roll för helheten.

«Det handlar om att människor ska ju kunna känna att alla yrken är möjliga. Och om vi nöjer oss med den här stereotypa ordningen, så har vi begränsat talangbasen till hälften. Det kanske betyder att vi då inte kan göra de bästa filmerna. Så därför är det viktigt att det finns en större mångfald i filmteamen i stort», säger Anna Serner.

Jämställdhetsdiskussionen har varit livlig inom filmen i Sverige de senaste tjugo åren. När Åse Kleveland var chef på Filminstitutet tidigt 2000-tal började jämställdhetståget att mullra rejält. Filmavtalet som tecknades 2006, när filmbranschen och staten fortfarande hade gemensamt ansvar för filmpolitiken, hade som mål att minst 40 procent av de regissörer, manusförfattare och producenter som fick stöd av Filminstitutet skulle vara kvinnor. Man använder ordet bör, vilket kritiserades, då många menade att det var alldeles för vagt som målsättning. Till en början gick det långsamt, 2009 var det bara två kvinnliga regissör på 20 filmer. Men tiden var mogen, organisationer och nätverk lyfte frågorna och debatterna blomstrade. Nätverket Doris, kanske med inspiration av det danska filmmanifestet, skapade ett Doris-manifest som erbjöd både argument och teorier men framför allt ett aktivt handlande när man började producera Doris-filmer. WIFT (Women in film&television) var en viktig aktör som både lobbade och släppte flera skrifter. Men även andra aktörer som filmhögskolorna, Sveriges filmregioner, Dramatikerförbundet och Teaterförbundet agerade för att få igång en seriös debatt som också skulle ge resultat. 2016 nåddes målet att ha 50 procent kvinnliga upphovspersoner, för stödperioden 2013–2016.

En del av framgångarna berodde just på att man kopplade ihop fakta och statisk med analys och problemformuleringar och därefter kopplade man på tydliga handlingsplaner. Och avsatte medel för olika projekt som skulle sträva närmare målen.

I dag när filmavtalet är skrotat sedan några år tillbaka och staten har tagit över ansvaret för filmpolitiken är målen för jämställdhet en stor del av uppdraget. Målet är jämställd bransch där det ska vara hälften kvinnor till år 2020, «bakom och framför kameran» som Filminstitutet uttrycker det. Vad man menar med «personer bakom kameran» är otydligt, men historiskt har fokus legat på regissör, manusförfattare och producent. Medvetenheten om de stereotypa yrkesrollerna kanske finns, men det finns inga eller få intiativ som verkar för en förändring av den icke existerade mångfalden inom hela produktionsprocessen.

Kritik har funnits kring villkoren som omgärdar filmproduktion, att det är tuffa villkor, svårt att kombinera med ett vanligt familjeliv men samtidigt är det samma tuffa villkor för alla oavsett yrkesroll. Vem som kommer att ta debatt, lobba eller sedan ta ansvar för just denna obalansen är oklart. Frågan är om någon ens är intresserad så länge filmerna blir gjorda? Hur synliggör man hela filmteamet? En del av problematiken är att filmproduktion är så projektbetonat och alla i teamet är projektanställda. Ingen hinner eller orkar se helheten, utan alla parter koncentrerar sig på att få den film som ligger i pipeline klar.

Jessica Balac, line-producer på Zentropa, har tjugo års erfarenhet från filmbranschen och håller med om att det är ett problem att försöka tänka jämställt i hela produktionskedjan.

«Självklart tänker jag på hur vi rekryterar personal inför en inspelning. Men det är inte lätt att få tag på folk som bryter med de stereotypa rollerna. Oftast försöker jag balansera kön där jag kan, som till exempel assistenter. Där finns det ett urval av både killar och tjejer, säger Jessica Balac.

Hon påpekar samtidigt att det inte är säkert filmen blir bättre om hon lyckas skaka fram ett mer jämställt och mer balanserat team.

«Självklart blir det en trevligare arbetsmiljö. Men det är lättare att hitta killar, för de är fler. Kvinnorna försvinner oftast när de skaffar barn, för det är svårt att kombinera de arbetsintensiva perioderna under inspelning med ett normalt familjeliv. Tyvärr tar kvinnorna ofta huvudansvaret hemma fortfarande», säger Jessica och berättar att när hon själv skulle skaffa barn var hon tydlig mot den blivande pappan att han skulle få ha huvudansvaret långa perioder när hon själv var i produktion.

Luisa Fanciullacci har lyckats hålla sig kvar i filmbranschen som kvinnlig ljussättare trots att hon skaffat barn. Hennes ingång till yrket var lite av en slump. Hennes barndomsstad Trollhättan höll på att transformera sig till «Trollywood» och den lokala filmutbildningen spottade ut filmarbetare på löpande band. Hon drogs till filmen och sökte till filmfoto, men kom inte in utan fick besked om att det fanns en plats ledig på el-linjen. Ta den eller gör något annat var beskedet.

«Jag blev skitsur och tänkte först tacka nej. Elektriker, var det för ett yrke liksom? Men sedan hoppade jag på det och blev supertaggad. Det var ju kul», säger hon.

luisa-porträtt.jpg

I dag är hon helsåld på ljus. Hon brukar säga att hon har en passion för ljus. Men vägen till att bli accepterad som professionell har inte varit helt lätt. På det första jobbet ville den äldre elektrikern absolut inte jobba med en tjej.

«Det var jobbigt att komma dit första dagen. Det var bara han och jag som skulle jobba med ljussättningen och förbereda studion i två veckor innan resten av teamet kom. Jag fick tuffa till mig och försöka bevisa att jag faktiskt kunde något», säger hon.

Luisa Fanciullacci beskriver hur hon medvetet gjorde en transformation av sin professionella persona. Hon tog på sig andra kläder, förändrade både tal och kroppsspråk. Hon demonsterar medan hon pratar, sätter sig än mer bredbent och stöddigt.

«Det var det enda sättet att få gubbarna i teamet att acceptera mig, Sen när jag kommer snyggt sminkad i raffig klänning på slutfesten känner folk inte igen mig. De tror att min bestämda attityd på inspelningen och de praktiska kläderna är jag, men i själva verket är jag privat väldigt ’tjej-tjejig’», säger Luisa och gör citationstecken med fingrarna.

luisa.jpg

Hon har en skarp blick och är medveten om vilka fördomar som finns omkring henne för att hon är kvinna. Hon vill ses som kompetent, stark och kan ibland gå fram till den tyngsta lampan på en inspelning och demonstrativt lyfta den framför ett nytt team.

«När folk ringer för att boka mig och säger att de vill boka mig för att jag är tjej så tackar jag oftast nej, om jag inte får fler argument. Ingen ska boka mig för att jag är en kvinnlig ljusmästare. Man ska boka mig för att jag är jävligt bra», säger hon.

Men hon säger också att saker och ting börjar förändras, de unga som nu kommer in i branschen verkar inte alls ha samma fördomar eller föreställningar. Hon låter lite förhoppningsfull när hon funderar högt på om den stereotypiska miljön kanske är på väg att försvinna. Luisa Fanciullacci har följt jämställdhetsdebatten inom filmen men tycker att man har missat helheten när inte hela teamet synliggörs i diskussionen.

«Film är ett teamarbete, alla borde räknas, inte bara producenter, regissörer och manusförfattare. Det behövs fler förebilder. Vi som väljer andra yrkesroller än det förväntade borde synas mer och därmed bana vägen för nästa generation. Jag är gärna en förebild», säger Luisa.

Emma Salekärr, som är utbildningsledare för den tvååriga Filmarbetarutbildningen i Trollhättan, har just gått igenom årets 82 sökande. Killarna är något över majoritet både som sökande och under utbildningen. Av de tjugo eleverna är elva killar.

«Vi får inte kvotera utifrån kön och kan heller inte styra vilken inriktning eleverna sedan väljer. Det är klart att vi skulle vilja att fler vågade välja något som är bortom det stereotypa», säger hon.

Uppdraget Emma Salekärr har är att främst räkna hur många som får jobb och hon påpekar att det enda de kan göra för att öka mångfalden är att försöka rikta kommunikation så att andra grupper söker.

Många seminarier och paneldebatter har de senaste åren arrangerats om just jämställdhet i filmbranschen. Har man varit på ett sådant arrangemang så har man också sett och hört Helene Granqvist, producent och aktiv inom WIFT (Women In Film & Television). Hon tycker att tack vare den livliga diskussionen så har vissa förändringar verkligen skett. Men hon säger också att kanske inte har lett till så mycket förändringar inom teamen, för filmarbetarnas situation.

«Det är inte så många filmarbetare i WIFT, konstigt nog. De flesta som organiserar sig och står på barrikaderna är producenter, regissörer och författare, säger Helene Granqvist. «Kanske är de inte intresserade av jämställdhet eller medvetna?»

Nej, kanske är inte filmarbetarna så intresserade av jämställdhet men den stereotypa yrkesuppdelningen mellan män och kvinnor skapar en onödigt förlegad och traditionell bransch. Men till skillnad från den förra vågen av förändring, som hade en tydlig missgynnad grupp – kvinnor – så är den här frågan mycket mer komplex. Så länge man bara räknar antal kvinnor och män på set så kanske någon är nöjd med att det är 50 män på tekniska positioner och 50 kvinnor på produktionskontor, mask och kostym. Många vittnar om att de hierarkier som finns inom filmproduktionen är som ett eko från ett konservativt könssegregerat samhälle. Det är få individer som bryter mot de gängse rollerna och som kan vara de förebilder som behövs för att locka nya kreativa talanger inom alla områden. Kanske måste synen på filmproduktionen breddas? Är vi mogna att lämna föreställningen om att det är en person, ett geni som gjort filmen? Kanske är det dags att på allvar se den färdiga filmen som summan av hela teamets ansträngningar.

I dag finns är det inte någon som har ansvar, heltäckande statistik, uttalade förändringsmål eller energiska handlingsplaner när det kommer till jämställdhet inom filmproduktionens alla yrkeskategorier.

På Teaterförbundet finns statistik över de egna medlemmarna. Det är den förväntade läsningen som förstärker det som tycks och känns av folk i branschen. Bland de över niohundra filmarbetare som är med i Teaterförbundet finns tretton kvinnliga scriptor, men, som redan befarat, noll män. Här finns också 32 kvinnor och tre män på kostym. Kanske blir den aspirerande kostymassistenten Andreas Nilsson den fjärde?

nära.jpg

Medan Andreas fixar med kläderna, som skådespelarna i Sune-filmen ska ha på sig på nästa tagning, funderar han vidare på reaktionerna han mött. Han tycker inte att det är rimligt att han skulle få särbehandling eller fördel för att han är kille.

«Det ska bli spännande att se hur det blir när jag är färdigutbildad. Kommer jag att få mer tid för att jag kille? Mer att säga till om? Jag hoppas att jag får det men i så fall för att jag är bra – inte som en bonus för att jag snopp.»

Av Pia-Marie Wehrling 28 maj 2019