Ur Bong Joon-hos «Parasite» (CJ Entertainment)

Guldpalmsvinnare som gör en lycklig

«Extra ironiskt är att Bong nu återvänt till hemlandet för att med råge överglänsa allt – allt! – som streamingvärlden har att erbjuda. I «Parasite» sovrar han bland infallen men låter ändå fantasin löpa fritt. Resultatet är både ett lyckopiller och en tankeställare.»



Årets prisfördelning vid filmfestivalen i Cannes vittnar om flera kompromisser. Juryns pris (i rang räknat efter guldpalmen och Grand prix) delades mellan två filmer, därtill fick en tredje film ett särskilt omnämnande. Vidare kan man fråga sig: hur kunde bröderna Dardenne få regipriset bland så många starka kandidater? (Föll juryn verkligen för den mer än lovligt tillspetsat, tårdrypande slutscenen?) Och hur gick det till när Jessica Hausners Little Joe, tävlingens stora besvikelse, lade beslag på det kvinnliga skådespelarpriset (än om Emily Beecham var en ljuspunkt) när till exempel Adèle Haenel gjorde en storartad insats i den både gedigna och vackra Portrait d'un jeune femme en feu? (Var det juryledamoten Lanthimos som, efter att ha funnit en av sina mest oförmedlade plagiatörer i Hausner, ömmade för epigonen?)

Å andra sidan, kompromisser och disparata utfall är väl vad som utmärker en välmående jury – många starka röster och viljor. Sannolikt är att tematisk tyngd, som i vår tid allmänt, går fortsatt före konstnärlig kreativitet, i alla fall när det står och väger. Kanske var det därför Tarantino gick lottlös, liksom det kinesiska gangsterdramat The wild goose lake, mer progressiv i koreografi och bildspråk än uppbygglig i kvinnoporträtt – men hur som helst förtjänt av en utmärkelse.

wild-goose-lake.jpeg

På en punkt dock – den viktigaste – verkade juryn fullt överens. För sällan har vinnarpalmen fallit mer rätt. Trots att 2019 års tävling höll god nivå – få bottennapp, många filmer att fascineras över – så var Bong Joon-hos Parasite (Gisaengchung i original) den självklara vinnaren – också enligt en enhällig jury ledd av mexikanen Iñárritu. Det sydkoreanska dramat är en film som går utanpå alla förväntningar och uppdelningar, genom att blanda extra allt. Det är en film som på egen hand höjer festivalens värde, en film som är viktigare än alla priser tillsammans, en film som hela filmvärlden väntat på, som bekräftar filmens status i en tid av allt hårdare konkurrens.

Om Ken Loachs guldpalmsvinnare Jag, Daniel Blake för två år sedan var ett rent politiskt val, det mest tveksamma sedan Fahrenheit 9/11, är Parasite en vinnare helt på kreativa meriter. Inget konstigt i det, det var även Shoplifters förra året. Men till skillnad från Kore-edas film har Bongs film ännu större kapacitet att bli en ögonöppnare, att nå en ännu större publik genom att locka vanliga filmintresserade till biograferna och samtidigt få den kyska arthouse-publiken att värdesätta element som den sällan frotterar sig med.

Att den sydkoreanske regissören var förmögen till mycket har han visat flera gånger: från de tidiga genresuccéerna till potenta Mother (2009) till raffinerade The handmaiden (2015) till infallsrika Okja, en Netflix-film som efter uppståndelse tävlade i Cannes 2017. Extra ironiskt är att Bong nu återvänt till hemlandet för att med råge överglänsa allt – allt! – som streamingvärlden har att erbjuda. I Parasite sovrar han bland infallen men låter ändå fantasin löpa fritt. Resultatet är både ett lyckopiller och en tankeställare.

De som sett Shoplifters känner igen premissen: den utsatta familjen som manipulerar sig fram till överlevnad och relativt välstånd. I Kore-edas film skedde det under anspråkslösa former, simpelt snatteri om än förfinat. I Bongs film är den intellektuella insatsen högre, med den ena socialt degraderade familjemedlemmen efter den andra som äter sig in hos överklassfamiljen (efter att nyss ha vikt pizzakartonger). Det börjar med sonen, som på grund av sin låga svansföring (ofarlig!) utses att efterträda sin kompis som engelsklärare åt överklassfamiljens tonårsdotter, följt av systern som blir konstlärare åt den unge sonen, pappan som blir chaufför, modern hushållerska – alla snart lika oersättliga. Då har det ändå bara gått en tredjedel av filmen, en både halsbrytande och storartad inledning som man undrar hur regissören ska hålla i liv och ro i hamn.

Men här finns genomgående så många lysande enskildheter och ändå en helhet som hålls samman, trots disparata inslag och lek med åskådarens förväntningar. Som när regissören skickar ner oss i källaren för första gången – så plötsligt men precist fångade stämningar – och ändå blir det inte som förväntat. Som, före det, sättet att etablera familjen i ett ruckel till bostad: en källarkvart med begränsat ljusinsläpp, trång toalett och svagt internet (från någon annans router).

toalett.jpeg

Familjen som hemma tycks skadeskjuten visar sig i själva verket kapabel till en djävulsk plan, en uppvisning i social förslagenhet och inte minst en förmåga att förutse den psykologiska bågen (och länge ha full kontroll över hela iscensättningen) – här efterfrågas förvisso diplom från Cambridge, men i praktiken är Hollywood viktigare som skola. Parasite visar hur brister kan vändas till kvaliteter – bara drivkraften är tillräckligt hög, och man inser värdet av det auktoritära. Alltså: undvika flera personer åt gången, manövrera en i taget, vilket kan få även tigermamman jagsvag.

Parasite tecknar en ohämmat underhållande bild av ett genomkapitalistiskt och genomindividualiserat samhälle, där bara familjen förenar och i bästa fall kan förkovra och härda den enskilde. Här framställs den slitna bilden med så många lager och nyanser. När arbetsrockaden är fullbordad inträffar några av filmens signifikativa scener: modern som fått mersmak på rollspelet och testar även sina familjemedlemmar – har hon blivit galen på riktigt? Nej, hon är bara hög på omständigheterna, vilket är Bongs mest pregnanta sätt att uttrycka ett av filmens övergripande teman: när övergår det manipulativa och det spelade till att bli grundinställning? Och vilka värden har då försvunnit på vägen?

vattenkrig.jpeg

Mot dessa större frågor hela tiden små briljanta inslag. Det kan röra sig om hur regissören tar något så banalt som slowmotion-funktionen på en mobilkamera och får ett kombinerat kiss- och vattenkrig att framstå som stor konst. Eller den bortklemade sonen som med aldrig sinande energi bestämmer sig för att nattetid slå upp ett indiantält på gräsmattan, medan hans föräldrar lägrar varandra i vardagssoffan med hjälp av olika utrop, kåtslag av typen «köp droger».

indiantält.jpeg

Men så bränner det snart till igen. Efter många dråpliga händelser, med mycket spring och många slag i dörrarna, den på riktigt outhärdliga förödmjukelsen: kroppslukten som sprider sig och riskerar att avslöja inte bara förövare utan ett helt klassamhälle. Här visar Bong sin unika förmåga att sömlöst överbrygga en ton och en stilart med en annan, gå från ren underhållning till en upplevelse som inte kan förnekas, lagrad i kroppar genom generationer, och som också vänder på den narrativa steken, återupprättar den sociala hedern. Vilket inte nödvändigtvis är synonymt med att saker ställs till rätta.

Sällan som i Bongs film har man sett berättarglädje och visuell prakt förenas med såväl genrefrihet som social och politisk angelägenhet. Årets guldpalm är en vinst för hela filmvärlden. Det skulle förvåna om Parasite inte är en blivande klassiker.

Av Jon Asp 28 maj 2019