Lisabi Fridell och Levan Akin under inspelningen av «And then we danced» (Foto: Anka Gujabidze)

Fotografen bakom svenska Cannessuccén

«Nånting måste gå sönder» och «6A», tidigare i år Berlinbelönade «Stupid young heart» och nu Levan Akins Canneshyllade «And then we danced» – bakom kameran till samtliga: Lisabi Fridell, ännu en i raden av framgångsrika svenska fotografer.

POV har träffat henne.



Levan Akins And then we danced fick ett varmt mottagande i Cannes, när den hade premiär i sidosektionen Quinzaine des réalisateurs bredvid filmer av Lav Diaz, Bertrand Bonello och The witch-regissören Robert Eggers.

Ett par saker framhölls nästan genomgående: skådespelarna, inte minst huvudrollsinnehavaren Levan Gelbakhiani, samt filmens hantverk, särskilt Lisabi Fridells foto.

Fridell fick sitt genombrott som fotograf i Ester Martin Bergsmarks Nånting måste gå sönder 2014 och stod för ett inspirerat foto i Peter Modestijs 6A. Men det är i år som hon fått sitt internationella genombrott, tidigare i år vann Selma Vilhunens Stupid young heart pris i Berlin, en coming-of-age i finska betongblock, och med Fridell bakom kameran.

Varietys svårflirtade kritiker Jay Weissberg var en av flera som i sin recension av And then we danced framhöll Fridell, «whose marvellously fluid camerawork elides with the emotional states of protagonists and audience», medan The Hollywood Reporters Boyd van Hoeij menade att «Lisabi Fridell's polished images have a lovely grain and soft, enveloping light, which help sketch the young dancer’s very structured daily life without ever making it feel boring».

03_mirror_photographer_lisabi_fridell-h_2019.jpg

Grattis till mottagandet! Några särskilda reaktioner eller kommentarer som du förvånats över eller glatt dig särskilt åt i Cannes?

Lisabi Fridell: Att sitta på premiären i Cannes bredvid skådisarna som såg filmen för första gången tillsammans med en publik på 800 pers var jävligt mäktigt, att höra och se deras reaktioner under filmen och sen deras uppskattning efter filmen betyder väldigt mycket för mig. Det är ingen dokumentär men det är ändå på olika sätt deras historia och liv som filmen berättar.

Berätta om utmaningarna med inspelningen och samarbete med Levan Akin.

Levan ville göra filmen på ett för honom nytt sätt, som är ett arbetssätt som jag är van vid. Det var väl därför han valde mig, gissar jag, för att han har sett och hört lite om hur jag jobbar. Han var väldigt öppen för att släppa in mig och ge mig plats och det visade sig att vi också hade samma känsla och smak för saker. Det gjorde att vi snabbt fick förtroende och respekt för varandra och varandras arbete som sen höll i sig rakt igenom inspelningen, vi gav varandra den tid och det utrymme vi behövde på varsitt håll. Ibland planerade vi scener tillsammans i detalj, ibland gick vi ut spontant och jobbade helt fritt. Men i princip varje dag kom vi hem med material som toppade våra förväntningar. Vi gjorde båda några av våra favoritscener nånsin i den här filmen. Vilket jag tror hände på grund av vår inställning till filmen, det var hela tiden lekfullt positivt och det viktigaste vi kunde tänka oss. Vi maxade. Jag tror mycket på det, tillit och glädje och att låta alla kreatörer få utrymme, hellre än toppstyrt.  

Innebar dansscenerna en särskild utmaning?

Dansscenerna var utmanande mest på grund av alla speglar och fönster och våra tolvtimmarsdagar … Det var svårt att gömma lampor utanför fönstret för i en annan vinkel syntes de i spegeln och sen blev det mörkt mot slutet av dagen. Sol, regn och skiftande väder plus 360 grader i princip alla scener, vilket var ett måste för att få dansen att bli levande. Men jag dansade ofta med skådisarna genom scenerna, vi körde i princip alltid hela scener i ett sjok och jag följde med skådisarna och plockade nya vinkar i olika tagningar. Sen varierade vi bildspråket för olika scener beroende på innehållet i scenen.

Vad är skillnaderna mellan att göra socialrealism i grå finsk betongförort (som i Stupid young heart) och denna skildring från Tbilisi med en helt annan färgpalett?

För mig var det som en dröm att komma till Tbilisi, vart vi än gick var det miljöer i min smak med starka färger, struktur och känsla av liv. Det var skönt att slippa se vita hallar och nya fräscha byggnader. Men inspelningarna liknade varandra på det viset att jag kom till en ny stad som jag lärde känna genom filmen, vilket är något som jag verkligen uppskattar. Det är bland det coolaste jag varit med om med, både i Helsinki och i Tbilisi, att lära känna städer på det sättet är helt grymt och båda känns nu som mina andra hem litegrann.  

Hur mycket påverkar en films budget utseendet på en film? Sättet att filma närgånget och med relativt få exteriörer, var det ett rent konstnärligt val eller också del av ett ekonomiskt beslut?

Jag gör ju bara lågbudgetfilmer egentligen, det är där de intressanta historierna finns för det mesta. Jag har valt att göra de projekt jag brinner för och hålla mig borta från reklam och skräp som bara handlar om pengar. Pengar gör mig deprimerad och det är en helt annan stämning på ett reklamfilmsset än en långfilm med ett tema som faktiskt betyder något. Men oavsett budget när jag planerar och gör storyboard tänker jag alltid helt fritt till en början, som att allting är möjligt, sen är jag inte ett fan av den dyraste looken, därför funkar det alltid! Det brukar aldrig behöva bli stora uppoffringar för mig på grund av budgeten faktiskt. 

Du bor i Berlin, har gjort dina två senaste filmer utomlands. Är det mer stimulerande att spela in filmer i nya miljöer?

Jag gillar att upptäcka och utforska nya platser och människor. Sen jag kom till Berlin har jag bott i flera stadsdelar och känner stan och alla olika områden bättre än de flesta berlinare. När jag kan något utan och innan, när andra människor känner sig trygga, då vill jag röra mig vidare och lära känna nästa område, stad, kultur. Det är inspirerande och utmanande att jobba i olika länder och med olika människor från olika kulturer. Jag behöver alltid ge mig själv nya utmaningar, att göra något som jag gjort förut och känner mig trygg med tråkar ut mig.

Vad inspireras du av?

Jag blir inspirerad av viktiga historier som kan förändra. Människor som vågar gå sin egen väg. Musik och all form av konst som överraskar och är på riktigt. Slätstrukna perfekta saker intresserar mig inte.

Det är få kvinnliga tekniker i svensk film men allt fler kvinnliga fotografer som vinner uppmärksamhet och efterfrågas utanför Sverige. Hur tror du det kommer sig?

Det handlar om att få chansen. I Sverige så har fler fått chansen efter 50/50-kravet från Filminstitutet. Det handlar om vem som sitter på makten, pengarna och projekten och vem de väljer. Tyvärr tror jag numera på att krav är det som behövs för att en förändring ska ske. Till en början. Sen inom en snar framtid hoppas jag givetvis på att det ej ska behövas. Sen är det faktisk ändå en kamp för oss kvinnor att få den respekt som män får utan att behöva anstränga sig. Jag upplever det överallt, jag måste i princip alltid ha utläggningar om varför jag behöver det jag ber om och jag blir ifrågasatt på ett sätt som jag faktiskt är jävligt trött på. Lyckligtvis har jag möjlighet att hoppa av och tacka nej till projekt som är för kämpiga. Visst är vi ett gäng kvinnliga fotografer i Sverige och vi backar varandra väldigt starkt, det gör att vi blir starka och fortsätter. Men det är väl också därför vi är eftertraktade eftersom vi som orkar vara kvar och kämpa utvecklas också av det och gör vårt jobb till 200% i stället för 70%. Men så är det ju i alla mansdominerade yrken, kvinnorna kämpar mycket hårdare och är därför oftast mer intressanta.

Har du något nytt projekt att berätta om eller rentav ett drömprojekt? 

Jag drömmer om Istanbul, hoppas på en långfilm där inom en snar framtid. Men också Berlin såklart, dags att jobba på ett längre projekt där. Mitt nästa projekt är en dokumentär som handlar om en graffitimålare som kallar sig Psykos, vi jobbar 24h-pass i stöten med tvåkamera för att verkligen komma henne nära och fånga hennes vardag. Får se hur det går.

Av Jon Asp 28 maj 2019