Zahia Dehar och Mina Farid i Rebecca Zlotowskis «Une fille facile» (Wild Bunch)

Lätta flickor som utmanar

Nya anklagelser mot Abdellatif Kechiche, Frida Kahlo-inspirerad Marseille-skildring av regissörens adept Hafsia Herzi och skönhetsopererad skildring av klass och sex i Rebecca Zlotowskis prisbelönade «Une fille facile».



Guldpalmsvinnaren Abdellatif Kechiches 208 minuter långa Mektoub, my love – intermezzo, andra delen i regissörens trilogi, utgjorde Cannestävlingens längsta film men blev utan pris. Med undantag för inhemska recensioner var kritiken sval, inte minst i anglosaxisk press, där någon skrev ut det andra antydde: att regissören i alla fall kunde sälja filmen till porrbranschen, främst med syfte på en femton minuter lång oralsexscen, påstått osimulerad, från honom till henne. Franska medier rapporterar att skådespelarna (återigen) pressats till att utföra scenerna, dessutom under ett konstant flöde av alkohol. Efter guldpalmen med Blå är den varmaste färgen, följt av att protagonisterna Léa Seydoux och Adéle Excharpoulous gjort gemensam sak till nackdel för en regissör som passerat gränsen för sina rättigheter, står den fransk-tunisiske filmskaparen lågt i kurs i filmvärlden, frånsett vissa trogna supportrar.

Oavsett ståndpunkt kan man konstatera att Kechiches sätt att explicit filma ungas människors sexualitet inte ligger i tiden. Det gäller att hålla sig på sin kant. Två andra franska regissörer med bättre möjligheter att få sådana företeelser bedömda för vad de är återfanns också i årets Cannesprogram.

graineetmulet.jpg

En av skådespelarna i Mektoub, my love – intermezzo, Hafsia Herzi, långfilmsdebuterade i egen regi i årets kritikervecka. 2007 fick Herzi stort genombrott i huvudrollen i Kechiches Couscous, och här är hon inte sen att kreditera sin lärofader, som också stöttat hennes regikarriär. I Tu mérites un amour spelar Herzi själv huvudrollen, Lila som i sin vardag i Marseille har svårt att hitta den älskare hon förtjänar. Förutom att faktiskt äta couscous kommenterar Lila sin olyckliga lott med hänvisning till mektoub, hennes kärleksliv är skrivet i ödet. Men desto viktigare är att Herzi verkar ha inspirerats av Kechiche på ett mer ingående sensuellt plan, med en närgången estetik som inte drar sig för att visa och säga fram.

När den notoriskt otrogne pojkvännen drar till Bolivia under förevändning att rannsaka sig själv, innebär det ett välkommet avbrott för Lila, från den person hon inte förmår bryta med, än hur destruktiv relationen är.

merites-amour.jpg

Del av det vidare kruxet är att Lila är attraktiv, män lägger ögonen på henne både på stan och på lokal, vilket borgar för många möjligheter och besvikelser. Hon är också passionerad och låter sig dras med, har ibland svårt att säga nej, varför flera möten sker i gränslandet mellan samtycke och övertramp. Herzi övertygar med sin närvaro och en direkthet i regin. Några av filmens vackraste scener sker med den man hon inte har sex med – en ung aspirerande fotograf (som hon väl går med på att posera utmanande för). Han ser henne, lyssnar på henne och tillägnar henne också en Frida Kahlo-dikt mot slutet, den som gett filmen dess namn, «Du förtjänar en älskare».

«Lätt flicka» på annan nivå sätt förekommer i Rebeccka Zlotowskis Une fille facile, prisbelönad i Quinzaine des réalisateurs. Filmen utspelar sig just i Cannes under några varma semesterdagar. I huvudrollerna två unga flickor tillika kusiner med helt olika liv. 16-åriga Naima får en ovanlig lektion i kärlek av den äldre Sofia, som till vardags för ett exklusivt Parisliv genom att förföra rika män och leva vidlyftigt på deras bekostnad och inte minst låta dem finansiera hennes många lyft. Väl på den azurblå medelhavskusten tar hon omgående sikte på en fet yacht i hamnen, där två medelålders män huserar, och i farten försöker hon sprida insikt till Naima: tänk inte på kärlek, tänk på dig själv!

Une fille facile.jpg

Långt ifrån allt i filmen övertygar, men klasskildringen är intressant och inte minst Sofia är en sällsynt rollkaraktär, möjligen med drag av skådespelarens eget jag, Zahia Dehar. I Frankrike blev Dehar föremål för skandalrubriker redan 2009, när hon som 17-åring anklagades för att ta betalt för sex av de kända fotbollsspelarna Franck Ribéry och Karim Benzema (båda som stängdes av från det franska landslaget). Sedan dess har Dehar, lyxprosituterad från tonåren, stått stadigt högt på den franska kändislistan och kanske med vissa värderingar gemensamma med rollkaraktärens.

Men filmens stora förtjänst är att den inte demoniserar någon, vare sig de anspråkslösa, de rika eller Sofia, som är en person som vet vad hon vill, vad hon ska göra för att nå sitt mål och som också vet att ta profit på vägen (förstås har hon carpe diem tatuerat på kroppen). Hon agerar både instinktivt och instrumentellt, står sig med en uppsättning fraser som hon klarar sig hjälpligt på. Till exempel apropå böcker och hennes uttalade favoritförfattare Marguerite Duras, efter följdfrågor om särskilda titlar från de misstänksamma borgarna kommer standardsvaret: Smärtan för det ena tillfället, Älskaren för det andra. Oklart om det är inövat eller också upplevt. Det är också i denna frågeställning som filmen blir intressant. För vem kan säga att Sofia är mer osympatisk än någon annan eller att hon lever ett mer själlöst liv? I egna ögon drar hon bara nytta av den hon är, eller av världen så som den ser ut. Hon utnyttjar kanske andra men vägrar framför allt själv vara offer. Till skillnad från Lila i Tu mérites un amour har hon insett att man kan komma långt utan att blanda in kärlek och känslor. Frågan är vad som betalar sig i det långa loppet?

Av Jon Asp 28 maj 2019