Ur Kantemir Balagovs «Beanpole» (Wild Bunch)

Levande döda spökade på Croisetten

Krigsdramat «Beanpole», inspirerat av Svetlana Aleksejevitjs roman «Kriget har inget kvinnligt ansikte», var en av de starkaste upplevelserna på en Cannesfestival som drog mot genre och övernaturligt för att skildra historiska oförrätter.



Att Jim Jarmuschs The dead don't die fick inviga Cannesfestivalen 2019 var nog främst frukten av beprövat cool yta med flera stjärnskådespelare – Adam Driver, Bill Murray. Men det skulle också kunna ses som en helt planenlig placering, som en försmak av vad som komma skulle under festivalen. Den amerikanske regissören, som tidigare skildrat såväl vampyrer som samurajer som en revisor i gränslandet (Dead man), var nämligen inte ensam att uppehålla sig vid olika levande döda i Cannes.

zombi_child_still.jpg

Bertrand Bonello fortsatte sin civilisationskritik från Nocturama med internatdramat, kärleksskildringen och mytiska Haiti-skrönan Zombi child, en ojämn men snygg film (visad i Quinzaine des réalisateurs) och en flirt med b-filmselement som korsklipper mellan en katolsk fransk överklasskola och Haiti i förfluten tid, levande döda som härjar på 50-talets sockerplantage, illa åtgångna, fram till jordbävningen 2010, efter vilken två av filmens huvudpersoner förlorade nära och kära och begav sig till Frankrike. Bonello ligger hela tiden på gränsen till det teoretiska men lågbudgetkostymen här klär ärendet väl: att skildra kolonialismens lämningar genom zombie- och voodoo-effekter, ett historiskt förtryck som präglat generationer av kroppar och som bubblar upp till ytan när samtiden minst anar det.

Mati Diop, ensam debutant i tävlingen och belönad med Grand prix, lät också de döda spöka rejält i sin suggestivt och mycket formsäkra film Atlantique. En film med välavvägda utsnitt från dagens Dakar, begränsade interiörer varvat med bilder på öppet hav och ett klassamhälle vars svindlande och skruvade skrytbyggen (bland annat ett slags Turning Torso) står i bjärt kontrast till de människor som offrats och offras för att bygga desamma. Medan de underbetalda och ibland oavlönade provar lyckan till sjöss, för att möjligen hitta en väg till Europa, och medan kvinnorna förtvivlar på hemmaplan, spökar tidigare skövlade offer när händelserna drar ihop sig. Genreelementen får bokstavligen nytt liv i ögonen på historiens oförrättade. Men övergreppen fortsätter alltjämt, bara under andra former.

Det är som om kolonialismens lämningar tar sig uttryck i olika levande döda gestalter. I stället för att hänge sig åt explicit misär drog årets Cannesfilmer mot en förhöjning och mot det övernaturliga. Vitt skilda filmskapare beredda att lufta dagens orättvisor – med verklighetsflykt, kunskapsförakt och andra ahistoriska företeelser som följd – genom att låta det förflutnas förtryckta påminna om det vi glömt. Inget nytt grepp i sig, men inte desto mindre ett välkommet inslag: att genom varierat tillgängliga akter (från snygg yta till krävande genreelement) ta samtalet vidare.

Ett av festivalens stora utropstecken, Beanpole av Kantemir Balagov med inspiration från Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte, använde också kusliga effekter som drog mot genre, för att påminna inte minst om de kvinnor som krigat och lidit hårt under andra världskriget (med det högsta antalet deltagande kvinnor). Det är som om de båda kvinnorna i huvudrollen, efter kriget verksamma på ett sjukhus för krigsskadade, odlar en besatthet för reproduktion för att kunna skaka av sig upplevelserna från kriget. Lättare sagt än gjort. «Beanpole» syftar på den resliga av kvinnorna, hon som tar hand om sin väninnas barn, om än inte utan kval och problem att kontrollera sig själv (och sina instinkter från kriget).

Platsen är Leningrad just efter kriget, en stad i armod och ruiner. Samtidigt i all misär gör Balagov – regissören slog igenom med Closeness för två år sedan (Fiprecsi-priset i Cannes) och fick i år såväl kritikernas pris som regipriset i Un certain regard – genidraget att framhäva de ljusa färgerna. Denna vackra palett bidrar till filmens förhöjda stämning, och gör den något lättare att uthärda. Scenerna med barnet, tillsammans med en makaber ljudbild samt andra scener som föregår dessa, tillhörde festivalens allra starkaste upplevelser. Det är ingen överdrift att framhålla 26-årige Balagov som en av filmvärldens mest spännande regissörer.

Av Jon Asp 28 maj 2019