Maria von Hausswolff under inspelningen av «Vinterbrødre» (Foto: Hlynur Pálmason)

Isländsk hit med svensk touch

Tre tunga danska utmärkelser på två år och nu aktuell bakom kameran till Hlynur Pálmasons Canneshyllade drama «A white, white day». POV har pratat med den mångsidiga fotografen Maria von Hausswolff.



Maria von Hausswolff har visserligen arbetat med egensinniga svenska regissörer som John Skoog (Shadowland) och Maria Bäck (I remember when I die) men är okänd för en bredare svensk publik. Utbildad på Den danske filmskole i Köpenhamn och alltjämt verksam i Danmark vann hon 2017 Bodil-priset för bästa foto i Christian Tafdrups Forældre och förra året både Robert-priset och Bodil-priset för bästa foto i Hlýnur Pálmasons Vinterbrødre (2018), alltså både branschens och kritikernas pris. Ingen dåligt facit för en fotograf som fortsatt sitt arbete med den isländske regissören och filmskolekollegan Pálmason, vars senaste film A white, white day hyllades när den visades i Cannes kritikervecka. Olle Agebro, inköpschef på Draken film, är en av flera som specifikt hyllar von Hausswolffs arbete: «Hennes sätt att fånga karaktärernas blickar och de karga landskapen liknar ingenting annat. Ren, rå filmpoesi.»

white-white-day.jpg

Grattis till mottagandet! Några särskilda reaktioner eller kommentarer som du förvånats över eller glatt dig särskilt åt i Cannes?

Maria von Hausswolff: Inga specifika men det är fantastiskt med all positiv respons filmen har fått efter visningarna, både från publik och från medier. Jag är väldigt glad för att den kommer att få ett bra festivalliv.

A white, white day är din och regissören Hlynur Pálmasons andra långfilm tillsammans. Ni gick samtidigt på Den danske filmskole i Köpenhamn, vad har det betytt för ert samarbete?

Tiden på filmskolan gav oss ett starkt gemensamt «grundspråk» som vi har kunnat utveckla och växa tillsammans i. Det leder också till att vi kan ha en djupare förståelse för varandras sätt att arbeta och kommunicera på. Vi känner varandra väldigt väl och har en öppenhet och tillit inför varandra.

Berätta om utmaningarna med att filma A white, white day och hur det skiljer sig från Vinterbrødre?

Den största utmaningen var det ständigt oförutsägbara isländska vädret, som har varit med och spelat en stor roll i filmen. Eftersom den är inspelad i det område Hlynur vuxit upp i känner han dock både miljöerna och vädret väl, vilket underlättade under de svåraste situationerna. Hlynur har arbetat med A white, white day under flera år och redan 2013 involverade han mig, klipparen Julius Krebs Damsbo och ljuddesignern Lars Halvorsen i filmen, genom att skicka visuella klipp från tänkta locations, bildreferenser, musik och tankar om casting. Till skillnad från Vinterbrødre fick jag mer tid att dyka in i filmen ordentligt innan inspelningen startade. Jag flyttade till Island under förberedelserna, där jag kunde bo nära alla inspelningsplatser och där Hlynur befann sig och arbetade i sin ateljé, vilket ledde till vardagliga möten, spontana och planerade location-turer. Vardagen kunde flätas samman med filmen vilket gav ett slags flow till processen, att prata om scenernas innehåll, till det visuella, till att göra storyboards, floor plans och till att försöka lista ut samt förbereda sig för tekniska svårigheter. Det finns en enkelhet i att ha så nära kontakt till plats och till regissör, vilket underlättade hela dialogen både i det praktiska och i det kreativa. 

Medan Vinterbrødre är gjord på 16m är A white white day inspelad på 35mm. Vore de otänkbara digitalt?

Jag gillar att filma på digitalt också, men det är något helt annat. Det beror på vad det är för film man väljer att göra, estetiskt men också hur man vill att mentaliteten omkring processen skall vara, hur man vill fånga sitt material. Digitalt och film innebär ju helt olika arbetsflöden att förhålla sig till. Hlynur och jag har många gånger diskuterat att filma digitalt, det har bara inte kommit upp en film som passar till det digitala mediet ännu.

Vi gjorde många test innan vi filmade Vinterbröder, både digitalt och på film. 16mm passade bäst då det förstärkte det råa, naiva, expressiva som vi ville åt och där färger och textur på kropp, hud, lokaler och snölandskap kändes som det mest magiskt och tilldragande när vi jämförde resultaten.

I A white, white day ville vi lyfta nivån ett steg till det lite mer sofistikerade, subtila och varma i förhållande till Vinterbrødre. Två år innan vi filmade under själva inspelningen började Hlynur filma den statiska öppningsbilden med huset som under olika årstider långsamt blir renoverat. Han filmade på 35mm anamorfiska optiker. Den otroligt vackra kvalitet på materialet gjorde det omöjligt att under resten av filmen gå till digitalt, i stället valde vi att filma resten på 35mm 2perf med en arri LT för att slippa anamorfiska förvrängningar med tanke på all rörelse och koreografi som vi ville göra och för att få en mindre kamera till många bilscener med lite plats till kamera plus optiker.

Du har det konstnärliga inom familjen och är också konstnärligt mångsidig. Vad är mest utmanande att arbeta med: experimentell film, dokumentärfilm eller spelfilm?

Det är svårt att säga, jag växlar en del med hur jag känner inför de tre olika filmområdena. Just nu vill jag nog säga spelfilm på grund av alla människor man ska kommunicera med på set. Att använda ett så konkret och tekniskt språk som möjligt är krävande, särskilt då jag är en person som går mycket på magkänsla och instinkt. Och så det ansvar man har som filmfotograf i förhållande till exempelvis val av utrustning och tidsplanering till tekniska set-ups i förhållande till tidspress (framför allt vid stora set-ups). Jag tycker att inspelningen på spelfilm är en blandning av mardröm och dröm, den värsta och bästa upplevelsen. Konstant press, lite sömn och fler grå hår blandat med kreativ stimulans och endorfiner. Men så har jag det nog med dokumentär och experimentell film också.

Mer än i den specifika berättelsen var hämtar du inspiration för ditt arbete och bildspråk?

Först och främst att mötas med vänner och prata film, utbyta tankar, ideér och upplevelser. För det andra att se på film, utställningar och gå till konserter. Och för det tredje att själv vara så aktiv som möjligt genom att filma och ta bilder, promenera, observera, reflektera och så vidare, att hålla igång en nyfikenhet och att vara i en ständig rörelse och dialog med sitt egna språk.

Det är få kvinnliga tekniker i svensk film men allt fler kvinnliga fotografer som vinner uppmärksamhet och efterfrågas utanför Sverige. Hur tror du det kommer sig?

En faktor är nog så banal som att 1 leder till 3 leder till fler och så vidare. Ju mer uppmärksamhet som ges till exempelvis kvinnliga fotografer i media, desto fler andra kvinnor når man ut till, som då inspireras och uppmuntras att se möjligheter i att välja ett yrke som tidigare till synes varit mer mansdominerat.

Vad händer framöver, något nytt filmprojekt på gång?

Just nu arbetar jag på ett längre filmprojekt tillsammans med Simon Staho, en dansk filmregissör. I oktober flyttar jag till Göteborg för ett konstnärsresidens under sex månader. Därefter har jag det ganska öppet, men Hlynur har också en ny film som vi säkert kommer börja på om inte allt för lång tid.

Av Jon Asp 28 maj 2019