Ur Ken Loachs «Sorry we missed you» (Festival de Cannes / Josh Barret)

På klockan med Ken Loach

«Vetskapen att till exempel Emmanuel Macron såg filmen under premiären i Cannes är en detalj som får filmen att växa, att man ser engagemanget i excelarket i förlåtande ljus.»

«Sorry we missed you» är Ken Loachs senaste aktivistfilm.



«Kan man inte vara få vara lite nere utan att skylla allt på kapitalismen?» undrar huvudpersonen i Monia Chokris charmigt neurotiska debutfilm La femme de mon frère, denna Sophia som efter att ha doktorerat på Gramsci och familjedynamik bor hos sin bror i Montreal, utan egna prospekt för vare sig professionella eller amorösa erövringar.

I Ken Loachs senaste film, däremot, är folk så upptagna med att överleva kapitalismens verkningar att ingen ens har tid att vara nere. Åtminstone har ingen tid att reflektera över det. Att utsätta sig för engelsmannens senaste film – hans förra Jag, Daniel Blake vann guldpalmen 2017 – är en nästan ohälsosamt stressande upplevelse, trots att man hela tiden vet, i alla fall på ett ungefär, vad som ska hända.

Sorry-We-Missed-You-4.jpeg

Sorry we missed you är titeln, efter den standardlapp som jäktade varubud delar ut när mottagaren inte är hemma, och typisk för Loachs samhällskritiskt vitsiga idiom. Tvåbarnspappan Ricky har haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden ända sedan finanskraschen decenniet bort. Nu står hoppet till ett budjobb – «vit man med vit van» som hans skoltrötta graffitikonstnär till son nedsättande uttrycker det. Franchisedealen påstås hyfsad, goda pengar att tjäna för den flitige, men är i själva verket en tvättäkta skuldfälla. Här existerar inga garantier, bara plikter och ett orimligt tidsschema att hålla. Minsta malör, vad det än må vara, blir ytterst kostsam. Som «egenföretagare» är det upp till var och en att lösa alla tänkbara påstötningar – eller betala böter till arbetsgivaren, vars chef har gjort sig ett namn – rekordbra siffror – genom att aldrig se mellan fingrarna, än hur medveten om de sociala omständigheterna han är, som till exempel i fallet Ricky.

I Loachs värld finns ingen tid för nyanser, världen brinner och tickar mot upplösningstillstånd – här är allt och alla satta på klockan. Hustrun Abby har det knappast lättare, trots visst mellanmänskligt utbyte som drivkraft. Hon jobbar som hemvårdare, högt skattad, med stora uppoffringar och stort upptagningsområde, men inte heller hon med några garantier eller rätt till ersättning för den extra arbetstid hon tvingas till. Bilen har hon motvilligt sålt för att Ricky skulle kunna betala sin van (i stället för att leasa en till ockerpris). Därmed tvingas hon åka buss mellan klienter som behöver henne allt mer, och i det försummar hon också de egna barnen, begåvade och känsliga men alltmer utsatta.

Om Ken Loachs karaktärer med all önskvärd tydlighet är offer för systemet, har också regissörens filmskapande blivit det. Inte nödvändigtvis till det sämre. Det är som om världens jävlighet, arbetsmarknadens totala värdenihilism, tillåter Loachs praktik att handla allt mindre om film som hantverk eller konst. Sorry we missed you är in your face från ruta ett till eftertexterna, helt och hållet enligt Hollywood-boken, om än med motsatt budskap. Korsklippning mellan han som kämpar och hon som kämpar, den ena situationen värre än den andra, sent på kvällen möts de utmattade och bedrövade, för att snart vakna till ett ännu värre helvete. Ett fotbollsgag här, en rolig historia där, några pliktskyldiga försoningsmåltider och någon som observerar med hjärta i det civila – det är stort sett enda konturen vi får till misären.

loach-2.jpg

Men trots att filmen tycks helt programmerad så lyckas Loach göra sina personligheter levande. Det må vara många förväntade fraser, men rollsättaren och personinstruktören har gjort sitt jobb – skådespelarna imponerar, som vanligt hos Loach, med närvaro och verbal förmåga. Visserligen får filmen svårt att knyta ihop säcken, eftersom sonen är rejält åtgången och därför svår att försonas med. Nödlösningar med missförstånd om vem som gjort vad är lågvattenmärken i en annars driftig film, där det känslomässiga till slut sker inför allmänhetens tysta medlidande – se hur illa världen behandlar oss!

Flera gånger, särskilt i klippen med mamman och hennes trängtande åldringar, fungerar filmen som en illustrerad version av de mer aktivistiska delarna av Jonna Bornemarks uppmärksammade fackbok Det omätbaras renässans. Men med den väsentliga skillnaden att författarens ärende där inte bara är att visa på hur new public management avhumaniserar människan och hur kvalitet allt mer tar form av siffror i en loggbok – som även hos Loach – utan också hur det okända och det mindre greppbara blir allt mindre eftersträvade företeelser i vår tid. För även om Ken Loach skulle skriva under även på det senare så gör han snarare det omvända: konst tillkommen som i ett excelark. Ändå talar tiden för hans inrutade filmer. Vetskapen att till exempel Emmanuel Macron såg filmen under premiären i Cannes är en detalj som får filmen att växa, att man ser engagemanget i excelarket i förlåtande ljus.

Sorry we missed you blir förhoppningsvis inte Ken Loachs tredje guldpalm, men det är svårt att missunna filmen en stor publik.

Av Jon Asp 19 maj 2019