Ur Julius Jorborgs kortfilm «Återvinningscentralen» (Foto: Majaq Julén Brännström)

Dålig stämning på återvinningen

«Jag vill göra långfilm. Men för att få göra långfilm måste jag göra kortfilm. Bra kortfilm. Väldigt bra kortfilm. Men jag gillar inte kortfilm.»

Den motvillige Moving Sweden-filmaren Julius Jorborg skapar sjukt dålig stämning på soptippen – i «Återvinningscentralen», aktuell i SVT i sommar.



En återvinningscentral i Stockholmsområdet har blivit bombhotad. En misstänkt har gripits men under förhören framkommer en del oegentligheter. Vem har egentligen gjort vad i denna pusseldeckare till mockumentär där allt inte är som det vid första anblick kan verka?

9.png

Så lyder produktionsbolagets synopsis till Julius Jorborgs 30 minuter långa Återvinningscentralen, en arbetsplatsbeskrivning som blandar samhällskritik med nedtonad komedi och sci-fi och ett krypande obehag som osäkrar tillvaron på flera plan.

POV har pratat med regissören.


Vem är Julius Jorborg?

Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Min första filmrelaterade utbildning var Stockholms Filmskola. Därefter blev det både Manuspiloterna och Alma Manusutbildning. Jag har även två akademiska examen från Stockholms universitet i religionshistoria samt konstvetenskap. Jag avbröt min master i estetik vid Södertörns Högskola när jag fick veta att vi fått ja på produktionsstödet till Återvinningscentralen.

julius_jorborg.JPG

Hur fick du idén till Återvinningscentralen?

Jag var mitt uppe i en flytt och precis som alla andra körde jag och min sambo vända efter vända till återvinningscentralen. Vår närmsta låg i Östberga. Den ligger lite speciellt, som en liten ö omgiven av motorvägar. Vårt absoluta sista lass med källarförrådsskräp dumpades i en container strax innan stängning och det var som om jag såg platsen för första gången. Det var mörkt ute men själva centralen badade i ett slaskigt orangegult ljus som kastade långa skuggor över containrar och människor.

Det här i kombination med ljudet från de enorma krossrullarna, som jag nu vet heter rollypack, var väldigt suggestivt. Det kändes plötsligt självklart att försöka skriva något som utspelades just på den här återvinningscentralen. Jag skrev ett manusutkast på någon månad och lät min producent Johan Seth läsa. Han tyckte om det och vi bestämde oss för att sätta ihop en ansökan till Moving Sweden.

I det här läget var filmen tänkt att bli en renodlad fiktionsfilm men någon gång under arbetet med ansökan så fick jag för mig att det skulle vara roligt om vi gjorde en dokumentär av det i stället. Att allt som stod i manuset hade hänt på riktigt och att vi var tvungna att komma i kontakt med alla människorna som var med, så att de kunde berätta vad som hänt.

Vi arbetade om ansökan och skickade in den, blev kallade till möte och våren 2017 fick vi utvecklingsstöd för att kunna spela in en pilot under sommaren. Piloten blev klar någon gång i augusti och vi fick produktionsstöd i december 2017.

Vilka frågor vill du väcka med filmen?

När jag tittar på den är det främst två saker jag upptäcker, två saker som förmodligen är de huvudsakliga anledningarna till att jag gjort den.

Den första har att göra med filmform. I thrillers, deckare och nu även filmer och serier i true crime-genren har man som publik ett otroligt fokus på att försöka ta reda på vad som egentligen har hänt. Vem som gjorde det och varför de gjorde det. Samtidigt menar jag att detta fokus främst riktas mot filmens narrativ. Återvinningscentralen är ett litet försök att förflytta publikens fokus från narrativet – en anställd tar med sig en bomb till ett arbetspass på en återvinningscentral – till filmens form – är det en fiktionsfilm eller en dokumentär jag tittar på?

Tanken var att man skulle få möjlighet att leka detektiv på två plan samtidigt, att försöka klura ut vem som har gjort vad, men också om det de har gjort över huvud taget har ägt rum. Det var också en av anledningarna till att jag inte ville göra en ren mockumentär. I stället handlade det om att försöka framkalla ett konstant pendlande mellan känslan av fiktion och dokumentärt, mellan det artificiella och det autentiska.

«Vad är det här? En dokumentär? Nej, det där måste vara en skådespelare. Fast det där kan inte vara en skådespelare. Jo, det är det. Det kanske var så att det hände något på återvinningen och sen har de…»

Det andra som jag upptäcker, och uppskattar, är de teman som filmen bara snuddar vid helt lätt. En ung kvinna säger sig ha upplevt någonting. Ingen tror på henne så hon gör någonting drastiskt, någonting alldeles för drastiskt. Människor med vanliga jobb som gör sitt bästa i en djungel av rättegångar, arbetsförmedlingar och sjukskrivningar. En underton av det auktoritära: «om alla bara lyder och gör som jag säger hade inget av det här hänt».

Men om jag måste välja en fråga som publiken ska ställa sig medan de tittar på filmen så är det denna: vad är det jag tittar på?

Filmen har också en lågmäld komik, med rollkaraktärer som pendlar mellan svåra vanebeteenden och viss självinsikt. Hur medvetet arbetade ni med humorn under filmens gång?

Humorn blev en tydlig och oumbärlig del av filmen i och med castingen av Jesper Bromark i rollen som platsansvarig Petter Jakobsson. Han hade en sådan oerhörd förmåga att levandegöra en specifik typ av auktoritärt orienterad man som aldrig någonsin gör någonting fel, i någon situation – en typ av människa som inledningsvis ofta låter sansad, trygg och pålitlig. Men ju mer man låter honom prata desto tydligare blir det att han tycks leva i en parallell verklighet, vilket ofta leder till att han förr eller senare säger någonting som är på samma gång både rörande och komiskt.10.pngDet viktigaste för mig var att ingenting skulle vara uttalat roligt. Varken i manus eller på inspelningsplatsen. Att vi aldrig skulle tänka eller säga «nu ska vi göra den där roliga scenen där han säger det där roliga».

Humorn uppstod allt som oftast eftersom karaktärerna i filmen är just karaktärer i en film - de pratar tvärsäkert om sina upplevelser och deras sätt att betrakta händelseförlopp medan vi i publiken sitter och skakar på huvudet. Det tycker jag är roligt.

«Isande Kubrick-stämning» heter det i Filminstitutets pressutskick. Vilka är dina förebilder inom filmen och har du haft några särskilda inspirationskällor för Återvinningscentralen?

Jag är överlag förtjust i den japanska 30-, 40-, 50- och 60-talsfilmen. Kenji Mizoguchi, Akira Kurosawa, Masaki Kobayashi, Shohei Imamura och Kaneto Shindo för att nämna några.

Stanley Kubrick, Satyajit Ray, Jaques Tati, Maya Deren, Fritz Lang, Buster Keaton, Paul Verhoeven… listan kan göras alldeles för lång. Lite närmare i tid uppskattar jag Yorgos Lanthimos, Maren Ade, Satoshi Kon och Park Chan-wook väldigt mycket.

De mer specifika inspirationskällorna för Återvinningscentralen var Shohei Imamuras A man vanishes (bilden), Perfect blue av Satoshi Kon och The thin blue line [På en skör tråd] samt serien Wormwood, båda av Errol Morris.

imamura.jpg

Du är bland de sista Moving Sweden-filmarna i det gamla korta formatet. Förra året gjordes projektet om till en långfilmssatsning med möjlighet till högre stöd och extern finansiering. Hur har det korta Moving Sweden fungerat för dig?

Exceptionellt bra. Svensk film har ju under lång tid rört sig mot en verklighet där filmskapare får möjlighet att göra långfilm först efter att de gjort en eller flera starka och gärna prisbelönade kortfilmer. Kortfilmer betraktas, delvis med rätta, som ett slags gesällprov. Bevis på regissörens förmåga att skapa spännande film, men också ett bevis på att regissören klarar av att hantera filmskapandets lite mindre poetiska aspekter. Att hålla en tidplan, att kunna samarbeta med producent och team, att hålla en budget, att leverera till utsatta datum osv.

För mig innebär det vissa problem. Om kortfilm hade varit den enda typ av film som existerade skulle jag aldrig eller sällan titta på och än mindre syssla med film. Missförstå mig rätt: att se en lysande kortfilm kan vara otroligt tillfredsställande men det är inte där mina filmestetiska preferenser ligger. För mig är film i slutändan synonymt med långfilm.

Här uppstår alltså en problematik. Jag vill göra långfilm. Men för att få göra långfilm måste jag göra kortfilm. Bra kortfilm. Väldigt bra kortfilm. Men jag gillar inte kortfilm. Jag är inte speciellt bra på att göra kortfilm; definitivt inte väldigt bra kortfilm.

Kan kortfilmen reduceras till just gesällprov för långfilm eller är det en helt fristående filmisk gestaltningsmöjlighet? Om det förstnämnda stämmer tycks det märkligt att så pass mycket resurser läggs på dessa gesällprov: produktionsstöd, distributionsstöd, festivaler osv. Om det sistnämnda stämmer väcks nya frågor. Är det till exempel rimligt att be en aspirerande romanförfattare att först publicera en eller flera diktsamlingar?

Moving Sweden har alltså varit helt avgörande för mig. Mina tidigare lågbudgetkortfilmer har varken fått festivalutmärkelser eller hundratusentals klick online. Trots det fick jag genom den här satsningen möjlighet att göra en längre film, det närmsta jag kan komma en långfilm utan att faktiskt göra långfilm. Detta med total konstnärlig frihet.

4.png

Sen ska det sägas att Återvinningscentralen var ett projekt som jag initierade endast med Moving Sweden i åtanke. Det hade inte fungerat som någonting annat än just en trettiominutersfilm.

Men situationen ser kanske helt annorlunda ut för den som inte får stöd för sin långfilm och försöker banta ner den till någon av Moving Swedens fasta slottar, jag kan själv föreställa mig att det skulle kunna leda till ett visst mått av frustration och en känsla av begränsning.

Vad är planen efter Återvinningscentralen?

Jag fick ett utvecklingsstöd för att skriva långfilmsmanus precis innan årsskiftet. En första version blev klar i maj och nu förbereder jag och min producent en ny ansökan om utvecklingsstöd för att kunna skriva vidare, börja casta och kika på inspelningsplatser.

Arbetstiteln är «Tre blinda män och en elefant (eller) En närstudie av den auktoritära personlighetstypen» och utgår från premissen att Sverige blir först i världen med att utveckla en fullt fungerande, människoliknande A.I. På pressträffen där den ska presenteras för omvärlden tar den livet av sig under dramatiska former. Det gör också det tjugotal modeller som byggs för att ersätta den. Det som först såg ut att bli en triumf för vetenskapsnationen Sverige blir i stället en pinsam historia man vill helst vill sopa under mattan.

Jag menar att många filmer som handlar om robotar görs av personer som verkar väldigt fascinerade av robotar. Jag är fascinerad av människor som är fascinerade av robotar, jag hoppas att jag får möjlighet att göra film om dem.

Av Jon Asp 19 juni 2019