Ur Josh Lobos regidebut «I trapped the devil» (Yellow Veil Pictures)

Djävulen trivs bäst i tv-bruset

Sebastian Lindvall fascineras av «glitch art» i senaste slow burn-skräckisen «I trapped the devil», en film som bryter mönstren för skräckfilmens tv-brus och ställer frågor om subjektivitet och informationssamhällets bräcklighet.



Två poliser bryter sig in i en nedgången viktoriansk förortsvilla, vars mörker endast punkteras av ficklampor och julbelysning. Plötsligt får den ena syn på något. Bruset från en tv-apparat. Sedan förtexter, flimmer, abstrakta former och en titel: I Trapped the Devil.

Vad betyder tv-brus på film? Ett problem, en felsignal, något fult och billigt som trängt sig in i något dyrt och fint? Ett trasigt fönster genom vilket mystiska inkräktare kan ta sig in och ut? En varning för övernaturliga hemfridsbrott?

aj-bowen.png

Myrornas filmhistoriska krig genomsyrar Josh Lobos regidebut, en film som han även skrivit, klippt och producerat. I denna klaustrofobiska julskräckis åker ett par till den enas barndomshem för att överraska en bror som numera bor ensam i huset. Brodern Steve, som länge varit i en djup depression, överraskas av det oväntade besöket. Han blir rentav lite stressad och arg. För snart visar det sig att han håller någon fången i sin källare, och inte vem som helst. Där väntar ren ondska – ja, självaste djävulen i egen hög person.

Utifrån den spännande premissen gör Lobo sitt bästa för att bedöva våra sinnen i snigeltempo. Detta är slow burn av det slag som blivit så populär i amerikansk indie- och auteurskräck, från Ti Wests mumblegore-milstolpe The house of the devil till bredare kritikerfavoriter som It follows, The witch, It comes at night och Hereditary.

hereditary.jpg

Bara för att vara tydlig: I trapped the devil är inte i klass med topparna i den skara som jag just räknade upp. Men utöver berättartempot delar filmerna en mystik med vilken varje fråga besvaras med frågetecken.

Vilket leder in på tv-bruset. Ja, bruset som aldrig förklaras, motiveras eller utnyttjas som dramatiskt medel, annat än för att sätta stämningen och erbjuda otäcka bilder. Eller? Tv-apparaten i Steves vardagsrum slås på av sig själv så fort någon står i närheten. Mosaiker av brus, testbilder, en förförisk kvinna med diaboliskt leende – vad är det vi ser? En flirt med vår fantasi? En ledtråd om vad som väntar i källaren?

Om jag först blev lätt förundrad och hypnotiserad av inslagen, stärktes mitt intresse under eftertexterna. Där framgår det att man anlitat en person enbart för att skapa dessa effekter: «Glitch Art By Corey Johnson». Johnson, som nyligen gjorde effekter åt gothpopstjärnan Zola Jesus, är en grafisk designer och så kallad glitchkonstnär. Glitch art var en konströrelse som växte fram i anslutning till nittiotalets pre-millenniala teknikboom. Tanken om buggande estetik fanns dock långt innan: redan 1932 gjorde experimentfilmaren Len Lye den jazziga A colour box (bilden) vars krökta streck och böjda linjer liknade det brus man tjugo år senare fann i färgtelevision. Leken med färg och form framstår nästan som ett filmens tjuvnyp på tv-mediets oförmåga att leverera stabila bilder av hög kvalitet. Den koreansk-amerikanske videokonstpionjären Nam June Paik började utforska denna instabilitet på sextiotalet. Ofta experimenterade han med elektromagneter, tv-apparater och videobandspelare. En av hans mer berömda filmer är Video tape study no. 3 (1967–69), ett samarbete med Jud Yalkut som visar upp förvrängda och manipulerade bilder på bland andra president Lyndon B. Johnson. En illustration av hur obehagliga brus kan ge en sannare bild än den audiovisuellt korrekta sändningen.

colour-box.jpg

Brusets filmhistoriska avtryck är annars störst i skräckgenren. En städad bild av filmatisk tv-skräck skådades på affischen till Tobe Hoopers (eller om det i själva verket är Steven Spielbergs) Poltergeist från 1982, där lilla Carol Anne sitter bänkad framför myrornas krig och nästan kramar den mystiska tv-apparaten som blir en portal för andevärlden. En mer barnförbjuden variant sågs året därpå i David Cronenbergs elektroerotiska feberdröm Videodrome, där James Woods – efter att ha förtrollats av flimrande närbilder av Debbie Harrys läppar – blir så förförd att han försöker kela med sin tv-apparat. Sedermera blev det sena nittiotalets inflytelserika J-horror-våg synonym med den berömda sekvensen i Hideo Nakatas Ringu (1998), i vilken det vhs-framkallade flickspöket Sadako kravlar ut ur en tv-apparat.

ringu.jpg

Vid första anblick kan denna skräckifiering verka som ännu ett uttryck för filmbranschens oro över dumburken och hemvideo. Eller om det är en mer allmän rädsla för nya medier, exploaterad i extremversioner av «du får fyrkantiga ögon av att titta på tv!» (som i dag skulle kunna heta «dina barn blir autistiska av att leka med paddan!»).

Bruset blir ett tecken på att en barriär brutits och att en dörr öppnats för okända krafter. Vare sig vi talar Poltergeist och Videodrome eller de mer dator- och nätbaserade Brainscan (John Flynn, 1994) och Pulse (Kiyoshi Kurosawa, 2001, nedan), vittnar historierna om svårigheter med att skilja mellan fiktion och verklighet. Kan den brusande tv-apparaten betraktas som en Pandoras ask med uppdaterade drivrutiner? Och är det som träder ut en elektromagnetisk monsterversion av Pygmalions staty?

pulsie-movie-2001-two.png

Vad som är så intressant med I trapped the devil är hur den bryter mönstren för skräckfilmens tv-brus. Här kan man jämföra apparaten med det låsta källarförrådet: båda är som stängda lådor, behållare eller slutna kärl. Som fängelser. Inga människor rör sig in i rutan och inga främmande väsen tar sig ut.

Förutom Steves fångvaktsplikt finns en till aspekt som får I trapped the devil att sticka ut. Vi har trots allt att göra med en film, inspelad på digital video, där analogt brus ses på en otidsenlig tjock-tv. Här bör man begrunda digitaliseringen av den rörelse som filmen refererar till genom sin indirekta utställning av Corey Johnsons konst. Rosa Menkman, Takeshi Murata, Rebecca Baron och Douglas Goodwin är några av de konstnärer som de senaste årtiondena skapat nytt och eget av förlorad, förvrängd och förstörd information. Jihoon Kim, docent i film- och medievetenskap vid Chung-angs universitet, menar att glitch – vare sig naturligt orsakade eller skapade med tekniker som databending och datamoshing – avslöjar den digitala bildens egenskaper. Bruset är en produkt av digitala filers skörhet som ur ett större perspektiv visar det uppkopplade informationssamhällets bräcklighet.

Kan detta underliggande hot om glömska och förlust appliceras på Steve? Han befinner sig i djupet av en depression, kan mycket väl lida av paranoid schizofreni. Han är ensam och förvirrad. Bruset skulle kunna ses som symptom på hans sinnesstämning, i linje med den digitala glitchkonstens tematik (i det här fallet: Steves förlorade verklighetsförankring). Det är i alla fall så Steves bror och svägerska uppfattar honom.

Mer komplicerat blir det om man väger in tv-apparatens roll som ett analogt inslag i en digitalt inspelad miljö. I slutet av nittiotalet myntade den brittiske avantgardefilmaren och teoretikern Malcolm Le Grice begreppet hydra-media, med vilken han liknade analog-digitala hybrider vid mytologins månghövdade monster. I bilder där analoga och digitala medier samverkar synliggörs deras «huvuden», menade han, vilket ger åskådare chansen att kunna jämföra och omdefiniera deras gränser.

i-trapped-the-devil-2.jpg

Med detta i åtanke kan tv-apparaten i I trapped the devil lika gärna bära spår av Paiks idé: att den sannaste bilden döljer sig i det förvrängda bruset. Apparaten som först liknar djävulens färglåda, eller om det är en monitor över Steves mentala status, antyds i slutändan ha varit mer än bara inbillning. Ja, den är ju rama spoilern – svaret brusar mitt framför näsan på oss.

Så vem är den mystiska kvinnan med det diaboliska leendet?

En sista sak om brus: det är upp till var och en att tolka det. Subjektiviteten är sanning, menade Kierkegaard  – liksom Valands examenselever helt nyligen. Och i skräckgenren är sanningens subjektivitet ofta föremål för spänning och konflikt. «Jag såg det, jag lovar. Jag svär på mitt liv. Varför tror ingen på mig?» Om det är något vi lärt oss av vår tids virala fejknyheter är det vikten av källkritik. Vem är upphovspersonen? Vad är syftet? Går uppgifterna att kontrollera? I dagens skärmlabyrint inbegriper detta även att läsa och tolka rörliga bilder, vilket oftast är mer komplext än vad institutionella predikningar om MIK (medie- och informationskunnighet) vill få det till.

Är det inte skrämmande hur lite vi vet om våra elektroniska sambor? Inte ens när rutan fylls upp av okända, defekta och svårtolkade lägger gästerna riktigt märkte till Steves tv-apparat. Det perfekta gömstället, alltså.

Inte så konstigt att djävulen trivs i bruset.

Av Sebastian Lindvall 19 juni 2019