Ur Sofie Edvardssons och Simon Österhofs «Topp 3» (Soja film AB)

Bilder som lyfter Moving Sweden

Hemvändare och bilbingo i mellanfilmer som löser upp gränserna mellan människa och maskin, fakta och fiktion.

Olga Ruin ser en ny generation regissörer upptagna av glesbygd och migration.



Vad behöver svensk film? Årets skörd av Moving Sweden-filmer bjuder på ett ovanligt blandat utbud och väcker frågor om vilket format som har bäst chans att förnya form och innehåll inom svenskt filmskapande. Stödet som instiftades 2013 är ett samarbete mellan SVT och Svenska Filminstitutet i syfte att bygga nya filmiska talanger. Full finansiering, konstnärlig frihet och visning i SVT ska ge filmskapare möjlighet att experimentera med berättelser och uttryck. Fram till förra året gick stödet enbart till formaten 30, 45 och 60 minuter men har nu gjorts om till att även inkludera långfilm.

jimmie_fasad_1.jpeg

De sju filmer som sänds i SVT i sommar visar tydligt vad som rör sig inom svensk film just nu eftersom de, trots blandade format, innehåller många överlappande teman och beröringspunkter. Och den utökade satsningen på svensk lågbudgetlångfilm har redan visat sig internationellt gångbar. I februari i år öppnade Rotterdam filmfestival med Jesper Ganslandts Jimmie och i mars vann John Skoogs hybridfilm Säsong huvudpriset på CPH:DOX i Köpenhamn, två i raden av Moving Sweden-filmare som expanderat mellanfilmsformatet till långfilm.

säsong_plattform_1.jpeg

Scenerna i Säsong är enbart filmade i grynings- eller skymningsljus, täta kameraåkningar som förflyttar betraktaren mellan människor, djur och maskiner i skånska Kvidinge. Det är vackert och bitvis satiriskt. Trots stilistiskt medvetna bilder uppstår en finstämd dokumentär känsla när kameran verkar vara genuint nyfiken på platserna och personerna, som om filmaren såg det för första gången. Ordet ’virtuost’ har använts av både recensenter, juryer och skaparen själv. Att en musikalisk term bättre beskriver detta verk än något uttryck hämtat från bildens värld sammanfattar kanske också dess tyngdpunkt. Filmen ger starka upplevelser i salongen men lämnar inte särskilt mycket efterklang.

Julius Jorborgs Återvinningscentralen är en 30 minuter surrealistisk återberättelse av hur en anställd en kväll anländer med en bomb till arbetsplatsen. Trots till synes vitt skilda uttryckssätt arbetar Säsong och Återvinningscentralen med samma konceptuella idé: mikrokosmos där gränslandet mellan människa och maskin suddas ut. Stilistiskt gör Återvinningscentralen betraktaren osäker på vad som visas: är det en mockumentär, ren fiktion eller bara en överteoretiserande filmanalytikers fria lek med en kamera? Det verkliga och det overkliga blir dock mindre intressant när Jorborg visar upp en nästan Ruben Östlundsk förmåga att hitta och gestalta personlighetstyper. Jesper Bromark i rollen som återvinningschefen återger perfekt bilden av en auktoritär småbyråkrat som själv tummar på reglerna.

1.png

I POV #52 kritiserar Julius Jorborg ett stödsystem där kortfilm länge fungerat som ett gesällprov för unga filmskapare i Sverige. För att få göra långfilm måste du ha gjort kortfilm, gärna bra och prisbelönta filmer också. Om detta stämmer borde Jenifer Malmqvist, med hyllade On suffocation och flera andra kortfilmer bakom sig, vara kvalificerad för länge sen. Men det korta formatet ger också möjligheten att peka på komplexa sammanhang utan att vara skyldig tittaren en enkel lösning. Kanske är Malmqvist en av dessa regissörer som därför medvetet väljer att stanna vid kortfilmen? Min värld i din handlar om Shams som söker asyl i Sverige men döljer detta för sin nya förälskelse Stella som arbetar på migrationsverket. Hon har heller inte sagt att hon fortfarande har en flickvän på Västbanken som hon också försöker hjälpa att fly. Filmens handling kan upplevas som aningen sökt men räddas genom den välspelade scenen på migrationsverket, där allt faller samman.

min värld i din_anagram_1.png

Temat migration återkommer i Jesper Ganslandts Jimmie. Filmen handlar om en far och en son (spelad av Ganslandt själv och sonen Hunter) som flyr undan ett krig. Mamman är borta och deras destination är oklar. Sammanhanget förblir gåtfullt när världen skildras genom fyraårige Jimmies blick. Den känslomässiga laddningen är stark men det stannar också där, i flykten. Malmqvist utforskar i stället vad det kan innebära att ha landat och plötsligt vara en person med liv och relationer på två platser. Liksom fjolårets prisbelönta svensk-danska Charmören gestaltar hon detta genom att röra sig mellan två språk, här svenska och arabiska, som då och då utestänger vissa av karaktärerna men hela tiden innesluter oss tittare i de lager av liv som levs. Låt oss hoppas att skandinavisk film vågar fortsätta utveckla detta grepp.

För fotot i Min värld i din liksom Säsong svarar prisbelönta Ita Zbroniec-Zajt medan Måns Månsson står bakom det poetiska bildspråket i Jimmie. Caroline Erikssons halvtimmeslånga klaustrofobiska drama Ge allt sticker ut bland dessa formmässigt starka filmer med ett gråskalefoto som hade kunnat vara isande kallt i sin råhet men tyvärr bara blir just grått. Trots detta lyckas filmen ta ett grepp om tittaren. Den skildrar maktrelationen mellan en tränare och två unga kvinnliga landslagsmålvakter som konkurrerar om en plats i startelvan. Det är en historia om sexuellt utnyttjande i en elitmiljö med befriande amoraliskt slut.   

Glesbygden är ett återkommande tema inom svensk film, och det blir i dag allt vanligare att regissörer tar avstamp i orterna där de själva vuxit upp, något som gäller för både Skoog och Jon Blåhed. I Blåheds Turpa kiini minun haters flyger 22-åriga Maja hem till Pajala över sommaren för att gå på broderns begravning. Han har tagit bort sig själv, som pappan uttrycker det för vännerna på bilbingon. Maja flyttar in hos storasystern och hennes sambo, och trots att det först var tänkt att hon skulle åka tillbaka till Stockholm efter begravningen blir hon kvar.

turpa kiini_LjudBang_1.jpg

Blåheds manus är en hyllning till Norrbottens levande musiklandskap. Titeln som på meänkieli betyder «håll käften mina haters» kommer från en låt av The Magnettes och filmen är pepprad med musik av Hurula, Mattias Alkberg och Johan Airijoki med flera. Men historien försöker berätta för mycket på sina korta 45 minuter och stannar därför vid att bli en ganska platt glesbygdsskildring, kretsandes kring skulden mellan de som lämnat och de som stannat kvar. Blåheds vilja att hitta nya inspirerande vinklar, i detta fall med musikens hjälp, lovar ändå gott inför hans kommande projekt: en filmatisering av Elin Willows roman Inlandet som nyligen fått stöd inom ramen för Moving Swedens långfilmssatsning.

Animerad film för vuxna har aldrig blivit stor i Sverige, det blev inget arv efter Per Åhlins samhällssatir. Därför är det roligt att den utan tvekan bästa och mest experimentella filmen som visas i sommar är animerade Topp 3. Det är också en relationshistoria med koppling till glesbygden men utan kärnfamiljens moraliska frågor om skuld och skam. Här skildras Antons uppväxt i klimatzon II (norra Sveriges inland) och hans kärlek till David, allting berättat genom Antons topp 3-listor över platser, personer och händelser. Med skarp humor skildrar Sofie Edvardsson och Simon Österhof det som alla som någon gång varit i en relation kan känna igen: att älska varandra men vilja olika. Anton trivs med att bo på platsen de kommer ifrån, David gör det inte. På trekvart lyckas filmen genom skarp dialog skildra en komplex relationskonflikt som kopplar den personliga sfären till en större omvärld.

topp 3_soja film_1.jpg

Vilket format främjar förnyelsen av svensk film? Att det kreativa stödet Moving Sweden fem år efter dess instiftande ändrar förutsättningarna är positivt. Men det visar samtidigt att filmskapare fortfarande arbetar mot industrins och publikens förväntningar på färdiga format i vilket experimenterande uttryck ska förpackas. Topp 3 sticker ut som den enda animerade filmen men vad dess skapare framför allt bidrar med är ett formmässigt och dramaturgiskt nytänkande som annars är sällsynt. Det visar också hur diskussionen om kort- eller långfilm blir irrelevant. Berättelsen berättar vad den behöver och eftersom animation för vuxna är så pass ovanligt inom svensk film gör den det utan att anpassa sig efter förväntningarna på ett visst format.

Årets Moving Sweden bär på många talanger men ger framför allt en förhoppning om att framtida svensk film vågar satsa mer på animation i synnerhet och räkna mindre på minuterna i allmänhet.

Av Olga Ruin 10 juli 2019