David Dencik i titelrollen ur Mikael Håfströms «Quick» med premiär i september (Foto: Niklas Maupoix/Nordisk Film)

Konsten att valla rätt

«Det är så lätt att det går fel även med goda avsikter.»

Den mångsidiga filmproducenten Helena Danielsson om kommande «Quick» – en storfilm som speglar ett svensk filmklimat under (för mycket) utredning?

«Man måste kunna göra lite roligare filmer på det här språket, filmer som är lite mindre statiska.»



Efter Pernilla Augusts Svinalängorna och en hyllad epokindie av Brady Corbet är det dags för producenten Helena Danielsson att växla upp och expandera kostymen. Tillsammans med skådespelaren David Dencik lade hon sig tidigt vinn om filmrättigheterna till Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare, som utkom ett år efter journalisten avlidit i cancer 2011. I september i år är det premiär för filmen Quick – en rättsskandal med många fula ansikten och med två väldigt ensamma män. 

För regin svarar hemvändaren Mikael Håfström, för manus Erlend Loe och i huvudrollen som Hannes Råstam syns Jonas Karlsson. Det är med andra ord ett prestigeprojekt som Helena Danielsson rott i hamn. Först utvecklades det med stöd från SVT, tänkt som miniserie. Men motsatt serietrenden landade projektet som långfilm, på producentens egen etikett, Brain Academy, alltjämt med en väl tilltagen budget, 40 miljoner.

Via Skype får jag tag på Helena Danielsson i hennes hem i Malmö. Hon är nyss hemkommen efter en intensiv period med postproduktion i Budapest, där dels musiken spelats in med symfoniorkester (med bröderna Karl och Pär Frid som kompositörer), där dels ljudmix och grading håller på att färdigställas (bland annat med samma gradare som till László Nemes Sauls son).

«Det är så mycket på slutet men snart är vi i mål. Vi började med ljudläggning i Budapest redan i mars, men klippningen gjordes med Richard Krantz i Sverige – den vill man alltid ha close to home.»

helena-d.jpg

Inspelningen skedde i Trollhättan under åtta veckor hösten 2018 och med kortare utflykter till Uddevalla och Stockholm.

Resan från ax till limpa har varit lång. Som exekutiv producent till Call girl, då Garage-producenten Mimmi Spång behövde hjälp med extra finansiering, lärde Helena Danielsson känna David Dencik, en av skådespelarna i filmen. Kort efter att Råstams bok släppts förenades de i sin fascination över historierna och bestämde sig för att försöka förvärva filmoptionen. Trots mer lukrativa anbud från stora tyska bolag valde familjen tillsammans med den litterära agenturen att gå på Danielssons/Denciks angreppssätt.  

_J6A9545.jpg

«David och jag hade samma intresse för historien, alla de här lagren, alltså inte bara en mordhistoria utan något mer komplext. Det var mitt första konkreta samarbete med en huvudrollsinnehavare – det skedde bara på mage och intuition.»

«Efter Lasermannen och nu Thomas Quick brukar David skoja och säga att han bara har Christer Pettersson kvar.»

Efter säkrad option började utvecklingen för SVT. Kontakt etablerades med Råstams researcher Jenny Küttim (som i filmen spelas av Alba August), som bidrog med värdefull information. Ett samarbete inleddes med Mattias Göransson, Filter-redaktören som färdigställt Råstams bok. 

Jonas Karlsson_Alba August.jpg

Till Danielssons förvåning tackade SVT ändå nej till projektet – «kanske för att det var för mycket Quick ett tag» – som därmed stod stilla under ett helt år. Vid det tillfället var Danielsson sin egen på Hepp Film och därtill verksam som exekutiv producent på Tre Vänner, bolaget som senare gick in som samproducent i projektet. Men när SF köpte Tre Vänner hamnade «Quick» åter på is. Det var först när Danielsson startade Brain Academy 2015 och återtog de fulla rättigheterna som projektet fick ny fart.

«Det blev för svårt att navigera med för många kockar, olika producenter arbetar olika. Vi hade en tanke och vi var tvungna och gå tillbaka till den.»

Om Erlend Loes tidiga medverkan innebar det första kreativa beslutet, så var det med Mikael Håfström som projektet föll på plats. Danielsson hade känt regissören länge men det var först nu möjligheten till samarbete uppstod. 

mikael-håfström--h_5d2465e6c6c3a.png

«För oss klickade det direkt. Han gillar verkligen den här genren, Alla presidentens män, Spotlight, och så vidare. Nu fick han chansen att gå lite djupare än vad han gjort under de senaste åren i USA. Filmlandskapet har helt ändrat sig, inte minst vad gäller finansiering, så det var bra timing för honom att åka hem och göra nånting.»

Med Håfström ombord gick det hela som tåget.

«Hösten 2017 fortsatte vi utveckla manus, skriva regiversion. Våren 2018 finansierade vi, på hösten filmade vi. Så problemen var tidigare än allt detta. Redan utvecklingen gick bra med Erlend, men för att finansiera en hel film krävs mer än en manusförfattare.»

Så Håfström var glad att få regissera Quick?

«Han är överlycklig över att vara tillbaka och få göra det här. Med Ondskan visade han att han kunde göra thriller», säger Helena Danielsson och antyder att Håfströms tidiga mönstring i Hollywood inte gjort rättvisa med hela hans register. «I grunden är han en eftertänksam, intellektuell regissör, uppvuxen i en konstnärlig familj.»

_J6A4811.jpg

«Jag är en auteurälskande producent, som gillar filmskapare som både skriver och regisserar, men jag vill också ha ett nära samarbete där min kreativitet kan komma till nytta. I Quick-projektet fanns det vision, scope, intellektualism blandat med genre. Mikael som person passade för det, han är intresserad av hela dynamiken – av rättspsykiatrin, polisen, journalisten och av Quick själv.»

Danielsson känner igen sig i Håfström.

«Jag kan inte bara producera ’bulk’. Jag kan inte gå emot sig själv för mycket, utan måste få syssla med den tematik som ligger nära mig, jag måste jobba med människor jag känner mig nära. Och När Mikael kom lyfte projektet, jag fick en partner i helheten. David har varit helt otrolig i karaktärsutvecklingen, och med sin envishet. Men när man aldrig regisserat så har man inte helikopterperspektivet, man fastnar i detaljer.»

Innan hon fann filmen föreställde sig Helena Danielsson en karriär som psykolog. Som ung läste hon beteendevetenskap i Lund, betecknade sig halvt som freudian, men insåg senare att hon behövde något ännu mer kreativt.

svinalängorna.jpg

Du har rört dig från framgångar med Svinalängorna till Brady Corbets egensinniga kostymdrama The childhood of a leader vidare till Quick nu, vilket får dig att framstå som en ovanligt mångsidig svensk producent. Hur hittade du in i filmens värld?

«Jag hade ingen tanke på att gå filmskola utan var mer inställd på en akademisk karriär. Men när jag fick uppleva den här kreativiteten – som filmarbetare först som FAD och linjeproducent, och efter att jobbat en del med Hipp Hipp-gänget i Lund – så insåg jag att jag skulle behöva byta bana.

Senare, efter en del reklam, fick jag jobb på Zentropa, när det fortfarande var ’wow-wow’, när Lars [von Trier] körde omkring med sin golfbil på Filmbyen, det var Nimbus och det var Vinterberg och rätt fantastiskt att komma dit då. Jag producerade den obskyra novellfilmen Nu av Simon Staho, med Mikael Persbrandt och Mads Mikkelsen som homosexuellt par. Jag var egentligen också en av huvudproducenterna till Dag och natt [också av Simon Staho] men blev lite bortkollrad, det var min första film på mitt eget bolag Hepp efter att ha fortsatt som linjeproducent på Sonet. Det var Peter Asmusen som skrev manus, en film som ingen skulle gå och se, men så blev det en stor succé. Tyvärr hade filmen för mycket utländska pengar, i detta fall danska, för att kvalificera sig för Guldbaggegalan, men efter det ändrades reglerna.

Hur upplevde du filmklimatet då för femton år sedan?

«Vid den tiden var svensk film väldigt blek, alla höll på med sitt, på sin höjd samarbetade man med Danmark, sällan Norge, absolut inte Finland. Då började jag åka runt på festivaler, Rotterdam, San Sebastián och så vidare, jag gick europeiska producentutbildningar, och så fort jag kom ut mötte jag manusförfattare och regissörer med en helt annan takhöjd, det var kreativt och kul. Dessutom bodde jag i Köpenhamn och Malmö, Stockholm funkade inte för mig, att bo där då, med den energin som var, ingen mötte någon.»

Än i dag ser Helena Danielsson skillnader mellan Sverige och Danmark.

«Jobbar man i Köpenhamn så kommer alla regissörer och kollar på varandras klippningar. Som när vi gjorde Svinalängorna, Per Fly, Åke Sandgren och flera andra såg den tidigt och satt med och gav feedback efteråt. Då upplevde jag en annan kollegial stämning, ett annat upplägg för att optimera resultatet, en större generositet, även om det också var mer galenskap, saker som man kanske inte gillade.»

Vad tror du den generositeten beror på?

«Jag tror det är en kulturell skillnad. Och så den svenska avundsjukan, det är svårt att säga, men jag tror det hänger ihop med det. Jag tycker det är viktigt att man delar med sig av sina misstag och av sina erfarenheter, så andra kan ha glädje av det, inte göra samma misstag. Men jag tycker det har ändrat sig till det bättre inom svensk film, folk är bättre på att vara kollegiala, att inte skämmas för att något går fel.»

childhood.jpeg

Helena Danielsson framhåller sina erfarenheter i Europa som avgörande för hennes lärandeprocess. Samarbetet med Brady Corbet, som senast regisserade Natalie Portman i den förbisedda Vox lux, gick via en norsk kollega 2014, då Corbets projekt behövde nytt producentblod och fick ny fart samma år vid filmfestivalen i Cannes. När de tilltänkta huvudrollsinnehavarna försvann – Tim Roth till Tarantinos The hateful eight och Juliette Binoche till en amerikansk komedi, lyckades Brady i stället värva Liam Cunningham från Game of thrones och The artist-stjärnan Bérénice Bejo, medan Robert Pattinson och Stacy Martin redan tackat ja till andra roller.

«En rätt galen casting men vi fick ihop det för 3-3,5 miljoner euro. Inspelningen skedde i ett gammalt slott utanför Budapest, vi filmade i 20 dagar.»

Filmen hade premiär i Venedig 2015, regidebutanten Brady Corbet jämfördes med Haneke och Welles, vann debutlejonet och Helena Danielsson blev Independent Spirit-nominerad.

«Det var en fantastisk upplevelse med den filmen, även om det var väldigt dåligt med pengar.»

Varför hamnar just du i ett sådant projekt?

«För att jag är öppen, för att jag tvingar mig själv att vara det. För att jag inte spontant tänker att det inte går. När jag var yngre var jag ännu mer så, ’vi gör det’, nu är jag mer analytisk, tänker att filmerna ska kunna resa och leva. Jag vill ju jobba med film som kan få en stor publik. Men just med Brady var det speciellt, han var 26, debutant och redan en kultskådis, det var för bra för att inte hjälpa honom. Jag behövde också nåt i mitt liv då, det var dags att kasta sig ut, för jag hade fastnat lite.»

Varför finns det inte fler svenska producenter som växlar mer mellan olika projekt, mellan brett och smalt, utländskt och inhemskt?

«Man måste våga mer. Jag är envis och vet att jag kan vara jobbig, för att skydda mitt projekt till en viss punkt. Jag tror vissa producenter ger efter och ger upp för tidigt, kompromissar tills produkten är helt blank. Det gäller att jobba med människor som man respekterar. Just med Bradys film var vi ett litet konstnärligt team som mer eller mindre tvingade finansiärerna att gå in med pengar. Om Robert [Pattinson] är med, om den personen är med – och så trycker man igenom filmen, för man vill behålla den konstnärliga friheten i stället för att få kommentarer på varenda kommatecken i manuset.

Film är som med aktier, du vet aldrig vad som kommer ut, det finns inga garantier, man måste lita på sina medarbetare, på människor, låta dem vara med och vara speciella. Jag tror finansiärer har lärt sig att Helena inte är någon man ’fackar in’ så där, i krim eller komedi eller något annat fack.» 

Är det det svenska filmsystemet som inte är stimulerande nog? 

«Ja.»

Vad vill du ändra på?

«Det behövs mycket mer förtroende för dem som skapar, då tänker jag på hela teamet: producent, regissör och författare. Det är alldeles för krångligt med alla steg, där har till och med de externa finansiärerna blivit lättare än Filminstitutet. Nu har jag haft jättetur med Helen Ahlsson som konsulent till Quick, hon var ju bara inne som vikarie, hade tre månader och kunde ge pengar till en film, och vi hade glädjen att få dem. Helen såg till helheten och hade förtroende för oss som skulle göra filmen.»

Denick-Karlsson-Jorming.jpg

«Men generellt sett är det alldeles för små steg, man kan inte sitta med kulturpengar och vara ängslig fram och tillbaka hur mycket som helst, det har blivit för många frågor runtomkring. Och då menar jag inte att man inte gör framsteg – mångfaldsfrågorna måste få fortsätta vara viktiga – men du kan inte ta bort det allra viktigaste: historierna. Man måste se till att producera bra kultur, även med det som är kommersiellt måste man våga. Jag tror att det blivit lite för mycket ängslighet. Inte lika illa som med BFI [British Film Institute], som helt tappat riktningen, det är Skottland och Irland som det kommer saker ur, och Ken Loach gör allt utanför systemet. Brittisk film har tyvärr tappat helt, den har blivit för amerikaniserad.»

Ser du liknande tendenser i Sverige?

«Vi har fått fram nya spännande regissörer men det skulle ha skett mycket fortare och med mycket större bredd, inte bara en Roy eller Ruben, det måste finnas plats för många fler. Ett tag var det till exempel väldigt få i biopubliken som kände till de guldbaggebelönade filmerna. Det betyder inte att små filmer inte ska göras, men det måste finnas en mer dynamisk lågbudgetfond, och då ska den inte vara på sex miljoner utan på tio miljoner. Moving Sweden har varit fantastiskt men det är svårt att komma in där. Du måste ha gjort en del men för inte mycket, så det stämmer sällan med dem du vill jobba med. Jag tror vi har tappat tanken på att bara göra bra film, med fantastiska upphovspersoner, det har blivit för mycket att det ska vara en viss person, som ska vara mellan 18 och 20, som ska vara en kvinna, som ska vara en kille, en äldre, och med en budget på exakt så mycket – det är lite väl mycket regler.»

Det behövs mer dynamik?

«Ja, det måste finnas plats för olika projekt och olika producenter. Vi måste få till fler olika budgetar, i dag finns inget mellanting, alla kan inte gå från mikro till makro, det måste bli ett större spann.

Det är för många trösklar. I dag får du inte ens ha ett möte med en konsulent på Filminstitutet om du inte skickat in en ansökan för utveckling. Det måste alltid finnas plats för samtal. För likriktningen beror mycket på bristen på samtal. Oftast vet inte publiken att de vill ha en film förrän de får se den klar. Det är liksom allmänt, helt mänskligt.»

Trots kritiken är Helena Danielsson väldigt glad över att stödsystemet finns, inte minst mot bakgrund av den ökade ideologiska kulturella styrning och inskränkning på yttrandefriheten som sker i delar av Europa.

«Men det är dags att få ordning på systemet, det har gått för många år, för många konsulenter som kommit och gått, råden som inte fungerat. Det är dags att bli lite mer progressiv, få ut mer film, på flera nivåer än bara en. Nu har vi de som gör mikro och de, som David säger, hamnar i Hollywood. Man måste kunna göra lite roligare filmer på det här språket, filmer som är lite mindre statiska.»

Helena Danielsson nämner olika erfarenheter som hon haft med Filminstitutet. När hon producerade Det enda rationella, med premiär i Venedig efter manus av Jens Jonsson och i regi av Jörgen Bergmark, gick många viktiga europeiska aktörer tidigt in i filmen (ARTE, ZDF, Match Factory) medan Filminstitutet länge tvekade. 

»Konsulenten undrade varför vi inte gjorde filmen som en dogmafilm i stället. Vi var tvungna att sätta ner foten och riskera att ta ett nej. Och dagen efter fick vi pengarna, men först efter att konsulenten försökt ta oss till en helt annan plats än vad vi ville.

Public funding måste handla om tillit. Det måste finnas ett självförtroende inom alla organisationer, att navigera så gott det går och besluta sig för det man tror på, stå upp för det. Har man inte den inre kompassen så går det inte. Och det måste finnas mer generositet, även i processen. Piodor (Gustafsson, tidigare konsulent på Filminsitutet) höll inte på så när vi gjorde Svinalängorna, han peppade och gjorde oss bättre, han hade förmågan att tala om när det var dags att ta nästa steg. Och ska vi vara helt ärliga så var det manuset problematiskt, det var i klippningen med Åsa Mossberg som saker hände och föll på plats. Vilket återigen visar att man måste lita på processen, allt kan inte finnas från början, för det är så många moment i skapandet, så många steg, att man måste se till helheten.»

Det är också i helheten som Helena Danielsson finner den största utmaningen i arbetet med Quick.

«Det här helikopterperspektivet, som jag nämnt, nödvändigheten att välja och hitta sina perspektiv, man kan inte ha med allt om folk ska känna och förstå. Ett par terapiscener går bra, men inte 20. Man måste höja blicken.»

_J6A6634.jpg

Det är på flera sätt en väldigt nedslående film om ensamhet och om hur långt olika människor är beredda för att gå få bekräftelse, oavsett om det handlar om ett karriärslyft inför medias kameror eller bara lite värme och medmänsklighet från en individ till en annan.

«Ja, det sker ett slags spegling hos alla, även med Hannes som är den renaste. Jag tror alla har det där drivet, särskilt en utredande journalist. Det är en rätt ledsam skildring av mänsklighet och humanism och empati och ett totalt utnyttjande av ett system, det kontrollösa. Alla blir så till sig, ingen kan hejda sig, det finns ingen skyddande faktor, vilket gör det så tragiskt. Naturligtvis handlar det om en psykiskt sjuk person som i enorma mängder bidrar till att försätta sig i denna position, men det verkligt tragiska är att det inte finns någon rättssäkerhet i en så upphöjd demokrati. Det visar en mörk sida av vår svenska nutidshistoria.»

Vad hoppas ni åstadkomma med filmen?

«Det vi vill göra är att få människor att känna och att tänka till nästa gång, att vi lär oss något av historien. Det viktigaste är att visa på hur viktig granskande journalistik är för ett fungerande samhälle, för en demokrati. Sen på ett mer personligt plan, det är så lätt att det går fel även med goda avsikter; en människa som inte har förstånd själv, det skulle tagit stopp mycket tidigare så klart.»

Planen utomlands?

«En vecka efter premiären i Sverige går filmen upp i Norge där skandalen också uppmärksammades väldigt stort. Så det är här mitt fokus ligger. Men målet är också att hamna på festival och sälja filmen internationellt, inte minst med tanke på Mikaels plattform där. Jag hoppas på Venedig, men det kanske är too much för dem, för mycket thriller, men det vore fint med något i höst i Nordamerika, Toronto kanske. Men det gäller att vara ödmjuk, den internationella publiken ser något annat, något mer exotiskt, mer absurt. De blir väldigt tagna har vi märkt efter testvisningar, «the good Sweden» liksom, världens samvete har råkat göra något väldigt konstigt, för dem är det väldigt spännande.»

Av Jon Asp 10 juli 2019