Edith Scob ur Georges Franjus «De bestialiska» från 1960

Edith Scob – mästare med mask

«Även i sina minsta biroller, och till skillnad från det flyktiga kabinettet i Leos Carax film, framstår Edith Scob som oersättlig.»

Jon Asp minns en skådespelare som höll måttet både med och utan mask.



«Mitt ansikte skrämmer mig. Min mask skrämmer mig ännu mer.»

Om hennes ord är ofta citerade, kända av många, är själva bilden av denna gestalt något av en milstolpe i filmhistorien, känd för ännu fler: Christiane Génessier i Georges Franjus banbrytande skräckdrama De bestialiska, 1960, Les yeux sans visages i franskans original, där en olycklig kirurg tar till extremer för att ge sin dotter ett nytt ansikte.

holy-motors.jpg

Det var sannerligen ett par vettskrämda ögon utan ansikte, bakom denna mask som också levt vidare i filmhistorien, bland annat genom John Waters försorg i Alla helgons blodiga natt eller Pedro Almodóvars i The skin I live in. Och förstås inte minst genom Leos Carax, som 2012 lät samma skådespelare parafrasera sin roll från Franjus film genom att bära en replika i epilogen till Holy Motors.

Det finns många regissörer som varit upptagna med masker i olika former, helt handfast eller på ett mer symboliskt plan. Rimligare än att förteckna en lista över regissörer sysselsatta med masker och maskspel vore blott att fråga sig vilken berömd filmskapare som inte är det. Däremot har få skådespelare fått personifiera masken i lika hög grad som Edith Scob, den franska aktrisen som avled i Paris i slutet av juni 81 år gammal.

edith-scob-jeune-jpg.jpg

Genombrottsrollen i De bestialiska, blott 21 år gammal och blott hennes andra roll, tycks för evigt inskriven i filmhistorien. Men hade inte Carax gjort Holy Motors så sent som 2012 hade eftermälet för Scob sannolikt klingat lägre i filmvärlden. Carax comeback var inte bara efterlängtad, Holy Motors fick mer eller mindre kultstatus i samma stund den föddes, inte otypisk Carax men så ovanlig i dagens filmlandskap. Fransk films länge mest frånvarande enfant terrible började med en hommage till Persona – fragment från en stumfilm, ljudet från en mistlur och barnets handflata över transparent yta – innan han lät Denis Lavant byta mask och kostym tiotalet gånger inom ramen för olika yrkesroller, från Monsieur Oscar till Monsieur Merde, milt uttryckt en skådespelare som tröttnat på sina skitroller. Edith Scob spelar hans trofasta chaufför. I vit limousin och efter pressat schema transporterar hon honom oklanderligt och bara med små inpass över Paris, längs Seines upplysta stränder och till mer obskyra platser. 

Egentligen är det ironiskt att Scob gått till filmhistorien som en maskernas mästarinna, eftersom hon gjort lika stort avtryck utan pålagd mask, den som mer liknar hennes egna: denna eleganta och vackra uppsyn, en skådespelare som ägde all den coolhet som alltid varit en tillgång inom filmen och som hon (liksom Carax) kombinerat med substans.

Jag har sett Scob i färre än tio filmer genom åren, noterat henne i blott en handfull – men vilka filmer och gestalter sedan! Som jungfru Maria i Luis Buñuels Vintergatan (1969). Som madame de Guermantes i Raúl Ruiz snillrika Proustfilm Le temps retrouvé (1999). Scob hann för övrigt med fem framträdanden för den fransk-chilenske regissören Ruiz, sorgligt förbisedd av en svensk publik, och inte mindre än sex med Georges Franju.

sommarminnen-2.jpg

En av de vackraste rollerna kom i Olivier Assayas Sommarminnen, där Scob spelar en 75-årig matriark, änka till en berömd konstnär, som samlar sina barn och barnbarn kort före det som ska bli hennes egen död. Tidlös i sin gestaltning står hon för en storartad prestation i ett familjedrama där tradition möter modernitet, innerlighet pragmatism, ande materia.

Under de sista decennierna av sin karriär medverkade hon i flera auteurers verk, regissörer som på Scob tycktes projicera sina föreställda alter egon – det som utstrålade frihet, intelligens och en kulturens antikonformism. Men Scob var inte bara en uppskattad filmskådespelare utan populär också i tv och på teatern. Hon var ansluten kommunist sedan 20-årsåldern och en övertygad kulturidealist som i sviterna av majvåren 68 – skriver Le Monde – fortsatte motståndet genom att i Paris förort inrätta en experimentell teatertrupp tillsammans med sin kompositör till make.

I en längre intervju från 2008 framhävde Edith Scob fördelarna med att åldras som skådespelare, om en uttryckspalett som vidgade sig:

«Jag upplevde inte denna lätthet när jag var ung. Jag är inte längre rädd för varje bild jag ger upphov till. Jag struntar i det och plötsligt återfinner jag mig själv med många fler känslor och tillstånd att utforska», sa Scob till Les Inrockuptibles.

«Inget får oss att känna oss mer levande än andras död», säger en av Denis Lavants gestalter i Holy Motors. Edith Scob gjorde däremot som stora skådespelare gör: fick publiken att känna sig levande också under sin levnad. Även i sina minsta biroller, och till skillnad från det flyktiga kabinettet i Leos Carax film, framstår Edith Scob som oersättlig.

Av Jon Asp 10 juli 2019